På denna sida kommer historier från byn att berättas. Somliga humoristiska, somliga allvarliga och somliga bara en enkel historia.

Sommar i Hästgetarkojan

Del 1

Tankar och minnen från sommaren 1949. Fördes som dagbok, utan dagbokens angivande av dag, utan i en från samma gång, sporadisk, som följdsammandragen form.

Den andra juni satte Hjalmar och jag ned våra tunga packningar här ute på kojbacken vid den lilla hästgetarkojan vid Nymyren. Det hade gått fem timmar sedan vi lämnade hemmet, och vi hade avverkat blott en mil.

Vårt tempo var väl inte så forcerat. Vi hade stannat flera gånger efter vägen på grund av packningarnas tyngd.

Efter kaffe och prat hos farbror Salomon, efter en avstickare till Jon-Erskojan, för att hämta en del kokkärl som jag hade där sen vintern, och efter ytterligare ett flertal uppehåll var vi äntligen framme. Klockan var halv tre. Himlen var grå, hela våren hade varit regnig och grå. Men det ska vara ett tecken på ett ”storgoår”, säger de som begriper sånt.

I alla fall gjordes nu en eld upp på kojbacken, och kaffepannan letades fram, en burk köttkonserver öppnades och värmdes upp. Först skulle vi äta. Hjalmar skulle vända hem igen sedan. Han följde bara med som bärare. Medan kaffet kokade tittade jag in i kojan, ungefär 3 x 4 meter i fyrkant, med öppen spis i ena hörnet på gavelväggen, där dörren också var belägen. Mot motsatta väggen en mindre och en större brits, med en smal bit av golv mellan. Mellan britsarna innerst vid väggen några brädor som ett bord där Malte haft radion. På vardera långvägg ett fönster med fyra små rutor, ett fönsterbord, en väggbänk och några hyllor var hela inventariet. Här hade Malte i fjol huserat som hästgetare, i år var det min tur. Det fanns gott om råttlort här inne. Här skulle städas och fejas upp. Jag kände plötsligt en våldsam energi, det här var oprövat och nytt. Men först skulle jag äta. Kaffet hade nu kokat

Efteråt försvann Hjalmar inåt brännans hästvägar. Jag stökade ur säckarna, radade upp grunkorna utanför kojväggen, för att komma åt vad jag behövde. Mot knuten stod studsaren, där låg tio skott på väggbänken. Mer ved på elden, vatten i kokkärlen. Måtte det nu inte bli regn. Inne i kojan fanns det boss och gamla tidningar. De bars ut och tuttades på, på västra sidan om kojan. Råttlorten sopades ur hyllorna, nytt papper lades på, mina saker bars in och gavs sin bestämda plats.

Under tiden kom Hjalmar tillbaka, ställde i ordning en mugg saft vid källan och drack. Tog sin tomma ryggsäck och försvann in i holmen på Nymyren. Jag var nu ensam. Gick några svängar fram och tillbaka på kojvallen, där gröna strån spirat upp, där jorden inte var svarttrampad av hästhovar. Där låg min vedhög som Malte och jag fraktat fram på skarsnön i vår. Stängslet behövde nog repareras en hel del, jag skulle skära näver av björkarna och…. Det var en hel del jag skulle göra, men nu kokade vattnet. Det vara bara att sätta igång att skura, vilket inte tog så lång tid då golvytan inte var större än så. Några mattstumpar fanns kvar sedan i fjolsommar och de lades då på golvet. Men ved skulle också huggas. Jag småpysslade hela kvällen med litet av varje.

Del 2

I spiselvrån gnydde elden, kaffepannan kokade ånyå det började smattra på nävertaket, men nu kunde det göra detsamma, jag hade mitt på det torra nu. Hjalmar var väl hemma för längesen. Jag kände mig nöjd och belåten, och nyfiken. Hur skulle denna sommar arta sig? Jag var ju här nu. Skulle det bli som jag föreställt mig, ett fritt och sorglöst vildmarksliv, en sommar i hästgetarskogen, eller skulle hästarna vara omöjliga att hålla reda på?

Skulle det bli för ensamt och trist? Det sista trodde jag inte så mycket på. Skogsvanan har jag gratis sen de allra tidigaste år, ensamheten har jag också prövat under de mest tryckande förhållanden. Kaffet dricks ur, jag går tillbaka till fjolsommaren.

En viss kväll i juli stod jag på udden mellan Frusenmyren och Gardamyrviken och slogs med myggen. Det var en vacker kväll, solen sken kvällsmilt över myrviken, belyste skogskonturer mot det flacka Granberget, mot hästgetarlåten. Där framlevde Malte sina sommardagar. Såna här varma sommardagar stod nog hästarna vid rökarna vid kojvallen, tänkte jag. Där strövade Malte omkring sina hästar om dagarna. Och jag. Högg timmer i stekheta, myggpinade dagar. Jag och pappa. En vecka – midsommarveckan, hade jag varit mol ensam. Högg till och med halva midsommar aftonen. Hett, kådigt och tunghuggen skog. Gav mig inte ens tid att hälsa på Malte, högg mina åtta, nio effektiva arbetstimmar utan ”femminutare”. Det kändes på kvällarna efter såna dagar, torr i halsen, trots att man druckit massor med vatten, tung i lemmarna. Sommarhuggning är ett litet helvete.

Massaresen ser nog svala och fina ut, nybarkade och väl resta. Men de har kostat mycken svett – svett i ansiktet, i ögonen – svett över hela kroppen. Kåda i händerna, kåda på kläderna! Svett, kåda och mygg. Nu hade jag ivrat genom brännan, mellan myrarna för att leta ”tjukor” mot myggen och kom så ytterst på udden. Såg blånaden i den sena kvällen, och en stark intensiv längtan föddes. Nästa sommar ska jag bo där borta, nästa sommar ska jag prova på hästgetningen. Nästa sommar skulle jag inte hugga timmer och jag önskade inte heller Malte detta helvete jag nu hade. När man hugger hela vintrarna skall det vara lättare knog och sysselsättning under sommaren.

Visst tycker man om timmerskogen på höstarna och vintrarna – men ack på sommaren, den korta sommaren. I såna tankar stod jag där ute på udden, halvvägs mellan bygd och hästgetarskog – och ansade min längtan. Längtan är ett förunderligt ting, den har en säregen förmåga att alltid springa före oss genom tiden, ibland långt borta, ibland helt nära, det kanske finns stunder då vi tror att vi nått den – blott för att ändå finna att den kilat iväg framför oss.

Nu har den emellertid fått mig hit, och jag är just nu ganska nöjd för tillfället och kommer nog troligt att trivas i min självvalda miljö. Jag har en besvärlig vinter bakom mig – en Hålmyrbergsvinter. Timmerfolk brukar tala om snö när det pratas om avverkningar i Hålmyrberget. Jag delar deras uppfattning, har upplevt tre sådana vintrar – två i ränn nu. Den sista nu var jag absolut ensam och isolerad i den mörka kojan vid Jon-Ersmyren. Brosslade sommar och hösthugget. Köraren bodde nere vid ån. Men de dagarna har nu i alla fall gått nu och jag ska inte klaga. Jag har i alla fall fått uppleva dem, jag tänkte förresten inte på min isolering så mycket – hade fullt knog ändå. Hade också tillfälle och ro att överväga saker och ting.

Men elden har tystnat nu – några trän till så ----

Jag fortsätter att grunna. Den här första kvällen på sommarbetet. Jag har nog kommit lite för tidigt, men jag kunde inte vänta längre, ingen släpper väl några hästar ännu. Men det kan ju vara bra, så hinner man se sig omkring lite här på låten. Bortöver Granberget här, är man inte så värst välorienterad. Trakterna i väster och norr har man däremot korsat härs och tvärs – tvärs och härs – otaliga gånger.

Och så växer idén upp, att jag ska skriva ned vad jag kommer på och upplever här nu i sommar. En sorts dagbok, men inte med angivande av dag för dag, små händelser och iakttagelser som de kommer. Det kommer att bli en sporadisk dagbok – men ändå följdsammandragen. Säkert kommer det att bli många stunder till övers, som kunde bli svåra att fylla ut annars. Det kommer nog också att roa mig, och förjaga ensamhetskänslan om den någon gång dyker upp. Om det jag skriver någonsin kommer att läsas v någon annan vet jag inte – men hur som helst flyter det absoluta nuet ut från min penna, och i fortsättningen kommer jag att försöka fånga den sommar som kommer.

Del 3

Stängslet runt kojan är färdigt. Stolparna nedslagna i den hårda jorden, ihopbundna med vidjor, stöttade med stora stenar nedtill. Slanor av björkstammar burna ur skogen. Jag såg på mitt verk och fann att det borde hålla när hästarna frampå sommaren skulle tränga sig på i sin salthunger. En halv dag tog det. Tid att äta när det var färdigt.

Himmelen var intensivt grå, fuktiga enstaka droppar kom ner ibland. Det skulle nog bli regn framåt aftonsidan. Medan jag åt tittade jag kring väggarna. Malte hade boaserat en och en halv vägg med uppspikade näverflak i lagom höjd. Jag ska minsann boasera runt. Jag ska tapetsera med gamla tidningar också någon gång, i taket och på väggarna ovanför boaseringen. Jag skall det och det.

Efter vilan gick jag så upp i brännan för att skära näver. Nu hade det börjat dugga och sila så smått, dimman låg över Nymyren. Jag behövde inte gå så långt, här är björk överallt, hektar, kvadratkilometer, med björk. Jag valde ut goda stammar, men björken löper inte ännu. Flakorna förstördes till att börja med. Jag tänkte på allt som nävret används till i gamla tider, vilken stor roll det spelat. Till taktäckningsmedel, till kontar och skor, askar, nätflöten, tallrikar och mycket annat. Nu har nävret inte så stor betydelse längre.

Det klämtade till svagt mot den halvannan kilometer bort belägna kalbrännan, huvudsamlingspunkten för hästarna. Säker kunde jag inte vara på ljudet, långt borta gol en gök, ibland klämtar det som en skälla. Bäst jag gick där mellan björkarna sprang en tjäderhöna bort med släpande vingar. Där fanns ett reda invid några enbuskar –sju ägg – sju nya tjäderfåglar som ska picka bär till vintern. Om allt går väl – det finns så mycket räv just nu.

Jag flyttade bort en bit från boet och fortsatte med mitt näver. Min långa kniv skar bra, den är vass och av längsta sort man tillverkat i Mora. Ibland följde basten med och den vita stammen lyste igenom. Där ann saven, livssaften, söt och god. Saven flödar, fågeln ordnar sitt rede. Det är vår i alla fall, fast det är grått mest för jämnan. Nu hördes skälljud igen, tydligt och klart. Har Höglandsborna ändå släppt några hästar, eller har Rissléns flyttat till fäboden, som ligger två kilometer bort i myrarna från min koja? Det ska jag väl undersöka i morgon, tänkte jag. Det började regna nu allt för mycket och jag gick till kojan för att spika upp det näver jag fått.

Del 4

Idag på morgonen undersökte jag saken, bara för att finna kor, får och getter. Risslénarna hade flyttat till fäboden. Men när jag kom tillbaka stod tre hästar bundna vid kojstängslet. Jag antecknade de dem, och ägarnas namn i en liten anteckningsbok som jag skulle ha som rulla. Hästarna släpptes lösa. De gjorde några ystra språng och försvann bortåt stigarna mot kalbrännan. När karlarna skulle gå var jag redo att följa dem, men då kom Per Jakob med en häst hemifrån. Han såg inte precis glad ut just då – han var plaskvåt om båda fötterna.

-         Hon sprang till när jag skulle le’ na över Hundsjöbäcken, å de va så mycke vatten.

Han band fast henne vid en stolpe i stängslet. Höglandspojkarna tittade på henne, följde hennes mjuka konturer med ögonen.

-         Fyra år, säger jag, äkta nordsvensk.

-         Ett litet vackert kräk, säger den ene.

Och visst är hon vacker. Svart, det enda vita är ett litet stjärnämne i pannan. Nu tuggade hon betslet och såg tryggt på oss mellan mantestarna.

Jag lade på elden, ställde i ordning kaffepannan, sa åt Per Jakob att passa den och sedan dricka. Och så kunde ju han torka sina strumpor. Jag skulle leda bort märren nu med detsamma.

Jag löste tömmen.

-         Kom nu, Sorella

Och hon trippar mjukt bakom mig. Till en början – sedan går hon upp vid sidan, och till slut springer hon några ystra rundor runt omkring i ändan av tömmen. Jag får svårt att hålla styr på henne när vi närmar oss de andra. När hon släpps, travar hon iväg så manen fladdrar. Ögonfröjd.

Stannade en stund hos hästarna sen Höglandspojkarna gått. Detta är alltså början till min flock. Två stora vallacker av blandras, en fux och en brun. En mindre vallack, brun och med något slokande öron – ser ut att vara nordsvensk. Så en märr – Sorella. Den stora bruna heter Trucken, hörde jag. De två andra ännu namnlösa. Fyra hästar. Jag står där, försöker anlägga en kännarmin, trots min föga respektingivande hästkännedom. Men jag ska väl studera dem något i sommar.

Del 6

Kommen till kojan var det matfrågan det gällde. Dagen innan hade jag kokat bönor vid elden utanför kojans bakvägg, som vetter mot väster och Nymyren. Där löper stängslet ut en bit från kojan och bildar inom sitt hägn en liten grön triangel. Där i kilen mot granen i triangelns spets har jag ställt i ordning en liten eldstad av stenar. Jag borde haft bord och stolar där också. Kring kojans övriga tre sidor löper stängslet bara ett par meter från väggarna. Inne från kan jag alltså inte se en skymt av myren. Dörren ligger på gavelväggen som vetter mot öster. Genom fönstren på långväggarna kan jag se kojplanens svarttrampade stenjord.

Nu satt jag emellertid bakom väggen och åt. Här har jag bästa utsikten. Hade dragit av stövlarna och satt och mådde gott. Ännu finns det inga blodsugare i skogen – skulle väl dröja ännu. Skjortan tog jag också av, men det var inte riktigt varmt, solen skuggades bort av moln ibland. Efteråt gick jag in i kojan och lade mig, visste inte riktigt vad jag skulle ta mig för just då. Efter en timme gick kroppsvärmen ned, ingen eld brann i vrån, det blev ruggigt.

Med ett ryck flög jag upp. Gåshud på överkroppen.

-         Det här går absolut inte, tänkte jag, du måste upprätthålla diciplinen, får inte slöa till, hur ska då den här sommaren sluta?

Jag skulle inte orka tänka ens till slut.

På lätta fötter fann jag mig snart löpa omkring bland björkarna på brännan på byaskogssidan av rågången. Jag sökte tjäderboet men fann det inte. Irrande vidare, ömsom i språng, ömsom i gång, kom snart ut på en udde på Grubbmyren. Varm av löpningen slängde jag mig på rygg i den mjuka mossan, med armarna under huvudet och kisade norrut över myrmarken. En gök började gala i brännan – högt i det blå seglade lätta skyar. Men snart var jag uppe igen och klev över de torraste tuvryggarna över myrviken, till den långt ute i myren löpande udden västerom.

Jag slog volt. Volt på volt över den mjuka mossan, för att jaga bort all ruelse. Tills jag yr i huvudet låg på magen med armarna framåtsträckta, kände jag kärv myrdunst i näsborrarna och kände vild glädje över många oupplevda sommardagar.

Jag kom in på mitten av udden, stod villrådig ett tag, om jag skulle följa den utåt, eller inåt mot brännan, och gå tillbaka till kojan. Som en räv följer en landtunga, följde jag udden utåt myren.

Ytterst på udden tvärstannade jag. Vad – vad var det nu som låg ute på myrflon? Ett djur som nästan smälte samman med det bruna myrriset.

Del 7

Långa öron rörde sig sakta, klippte som om det fanns mygg. En älg – med ryggen mot mig och huvudet åt sidan. Den märkte mig inte och låg hundrafemtio meter ifrån mig. Försiktigt satte jag mig bakom uddens yttersta buskar, satt länge stilla medans älgkon – det tycktes vara en ko – låg kvar. Skulle jag gala som en gök och se hur den reagerade? Nej, jag bara glodde. Ställningen blev obekväm, måste ändra den. När jag sedan tittade fram igen, stod en ynklig kalv, röd och rufsig bredvid den liggande kon. Den måste ha fötts på platsen. Sakta och tyst följde jag nu udden tillbaka mot brännan, rundande omkring myrstaden, en bit inne i brännan, för att inte skrämma. Ännu nyfiken kände jag att jag måste ta en titt till innan jag återvände till kojan. Avståndet hade nu utökats till fyrahundra meter, och ungefär lika långt hade jag till kojan.

Älgkon hade nu stigit upp, hög på benen, mörk i raggen. Mulen sträcktes mot söder, varifrån vinden kom, men ingen farlig vittring fångades av hennes näsborrar, inget ljud som ej hörde till, i hennes öron. Mulen sänktes ned, nosade över avkomman, som på gängliga ben stod under bringan.

Under en risig gran i myrstaden låg hästgetaren och såg på.

Så kom annandag pingst. Morgonronden till hästarna var över. Mörka skurmolndrog ibland över solen. Det var åska i luften, några gånger ljöd avlägsna muller. På måfå följs stigarna genom brännan – hästvägarna löper omkring många gånger utan början eller slut. På måfå som jag. Men det är vackert inne i brännan, som nu är försommargrön, medan fjolhöstens mörka löv pryder stigarna. Löven är ännu bara små.

Vid kojan stod en stor brun vallack bunden vid ett träd. Inne i kojan satt Karl Henriksson från Gitsåtorp, pratande med Hjalmar och Gunnar som kommit hit milen från hembyn för att hälsa på. Efter kaffe och prat följdes vi alla åt med Henrikssons vallack till kalbrännan. På återvägen skiljdes vi från Henriksson.

Sedan satt vi länge i kojan. Gunnar kokade kakao som vi drack. Då föreslog Hjalmar att vi skulle gå en sväng till Grubbmyren och titta där jag hade sett älgkon. Sagt och gjort. Det var ju inte långt att gå. Om några minuter stod jag och pekade bortåt myren mot det ställe där älgen hade legat. När vi nu fortsatte kom nu Viskogmyren fram i halsen mellan myrarna. Viskogmyren och Grubbmyren är skilda åt av ett långt och ganska brett skogsrikt näs, som sitter här ihop genom myrhalsen.

Hjalmar hajade till och pekade ned genom myrhalsen. Där mitt på Viskogmyren stod älgkon. Hastigt vände vi om i våra spår, smög fram i myrkanten för att titta.

-         Vilken tur, sa Gunnar. Det var hans första älgmöte.

Älgkon märkte oss inte, den stod på myren alldeles stilla. Kalven stapplade kring henne och till vår häpnad blev ännu en kalv synlig.

Alltså två – den siste måste ha fötts sen igår. Det var långt till älgarna härifrån och Gunnar ville att vi skulle försöka komma närmare. Men för att komma närmare måste vi över myrhalsen, och där gick vi. Älgkon såg oss men reagerade inte. I skydd av näset gick vi så tills vi var mitt emot älgkon. Där smög vi över för att kunna vara nyfikna på närmare håll. Den stod kvar, men när vi efter en stund gick ut på öppna myren, höjde den mulen och skärskådade oss, vände fjäderlätt om och sviktade iväg med de små kalvarna pinnande efter sig, stannade ibland, tittade på oss men slöts snart upp av skogskanten.

-         Och jag som höll på att läsa i Vår Herres Hage, sa Hjalmar, slängde sig på britsen och högg Det Bästa, ur vilken han hade läst innan vi gick från kojan.

-         Men har vi inte varit i vår herres hage nu, menade jag, blåsande liv i eldstaden?

-         Jo, det kan man säga, sa Hjalmar.

Nu har Hjalmar och Gunnar gått. Själv sitter jag vid fönsterbordet, skrivande mina pingstupplevelser. Då fångas en rörelse i synfältet utanför fönstret på min näthinna. En räv! Röd och raggig kom han trippande med upplyft svans. Den såg inte ens mot kojan, annars skulle den ha sett mig genom fönstret. Men den väjde för det spår vi nyligen gått därute och fortsatte vid sidan om inåt skogen.

Del 8

Så har några dagar gått. Några hästar till har tillkommit. Goda råd har jag nu fått hur jag ska förfara med älgkon.

-         Nu ska du spara den till kalvarna klarar sig själva. Nu är det för tidigt, men fram på sommaren, då det blir åt, då kanske. De brukar leta sig till lokar och tjärnar där de ligger och vavlar.

-         Spar den tills fram på sommaren då kalvarna blir större och så tar du mig med och tar dem. Plats för självbelåtet mysande. Men kanske du går och skjuter utan att jag får reda på saken och då går jag och anmäler dig på rena misstankar.

-         Det är för tidigt än, men sen kalvarna blir lite större, blir det nog fint kött på dem. Kon blir nog fetare också. Nu är den nog mager, särskilt när den har två kalvar.

Ja, så har det låtit. Ingetdera alternativ har lockat mig. Naturligtvis har jag råkat tala om mina älgmöten för folk som har kommit med sina hästar. Och fått goda råd. Råden är välmenta. En älg kan tas på annan tid än den korta lovjakten, då det mest misslyckas, och anses väl heller inte som något egentligt brott.

Alla som är intresserade av skogen är nog mer eller mindre ”sårflygga”, sa en älgskytt för inte så länge sedan. Och han talade nog sanning. Alla har vi kanske gjort erfarenheter som man självmant inte går till länsman med.

”Någonstans i huvudstaden har man gjort lagar som vi inte varit med om att stifta, men som det ändå är meningen att vi ska hålla. Lagar måste väl finnas för att annars finns det väl ingen gräns för vad man kan göra, men vi bebodde skogen och försökte att leva av den. Att vi tar en och annan oxe som kompensation för vår ävlan gör väl intet, varen till eller från”. Citat från tjuvskytt.

Hur som helst, jag tänker inte längre disputera förhållandet eftersom jag redan klargjort den folkliga uppfattningen. Det finns visst angivare. Den psykiska bakgrunden till att det blir så, är tyvärr inte alltid att lag må efterlevas och tankar om viltvård, ty ofta känna de minst av alla viltförhållandena. Avundsjukan blir då den starkaste drivkraften. Dessa misstänksamma personer får sällan vetskap om någonting, och ibland kan de botas. De tas med på en jakttur, piskas mellan två drifter, men följer, ställs på ett bra pass. Upplever spänningen på passet, misslyckas eller kan lyckas, måste skjuta kanske. Kanske bommar, kanske träffar, men de brukar bli botade, särskilt om de råkat skjuta en älg. De har blivit ”sårflygga”.

Var det inte min mening att skjuta de här funderingarna åt sidan. För att återkomma till de goda råden. Jag är inte för dem. Svarar gärna inte, överför gärna om jag kan, samtalet till mindre ömtåliga ämnen. Det kanske grämer mig att saken vidrörts. Folk må få tro vad som helst, det bryr jag mig inte om. Men det värsta är att någon skulle kunna komma rantande med bössan i tro att han är en älgskytt. En ko med kalv bör få gå i fred. Det finns ändå något som måste respekteras.

Honan – moderdjuret, vilken art än nu kon tillhör, måste ha fred när hon sköter sin avkomma. I regel respekteras nog också detta, mina farhågor torde nog inte äga så stor grund.

Del 10, 11 juni.

Jag satt på hela ryggen och läste ur den digra uppslagsboken ”Lille Jätten”. Söndag efter pingst. Regnskurar smattrade i mellanåt på taket, jag visste var hästarna var och hade just ingat annat att ta mig till. Sjutton hästar gick på brännan, bara under lördagen fick jag fem nya.

Nu höll jag på att somna, när jag vaknade till av hovslag. Genom fönstret kunde jag se en ryttare galopperande in på kojplanen. När jag kom ut fick jag se att det var Malte. Han hade kommit vgen ifrån Harrsjöhöjden, dit han först kört med en trilla, och sedan ridit hit. Han var våt av skurregn och öm av ritten.

-         Jaså, det är Pelle som kommer, sa jag, och fortsatte följande ögonblickets ingivelse, men ska Alexander Håkansson släppa hästen snart?

Han brukade alltid leja någon av oss att frakta hästen till betet. Malte satt ännu kvar på hästryggen.

-         Det är för jädrigt, sa han hastigt.

-         Nils Håkansson har gjort av med sig i Kvarnforsen. Klockan halv tio i går kväll. De draggar efter honom nu.

Jag svarade inte genast, det var för oväntat.

-         Hur gick det till?

Jag får nu höra hela historien från början.

Nattskiftet hade gått vid sjutiden som vanligt. Man hade tappat timret ur Stor-Rajan, och höll på med att rensa ån mellan sjöarna. Strax nedom utloppet låg några stockar mot en sten. Det var en stygg ”agga”, där vid sidan om, men John Pålsson, lagbasen, rodde dit och Nils Håka var stamkarl. Det kunde ha gått bra, men oturen var framme. Bakstammen drogs in i aggan stjälpte. Båda kom i vattnet och följde med i forsen. John Pålsson drogs upp vid en landbröt, men Nils lyckade man inte få tag på. Flottare längre ned såg honom komma flytande med huvudet över vattnet som om han simmade, men han kunde ju inte simma. Han drev mot löstimret vanför landbröten. Han skulle dras ner och fyra meter från närmaste stockar sjönk han. Man sprang på löstimmer, man grävde sig ned mellan stockarna, vadade i midjedjupt vatten och sökte utan resultat, och nu draggade man.

Flottning är ett riskfyllt arbete, även om det har sina tjusande sidor.

Man blir nedstämd av dylika nyheter. Fast å andra sidan är döden lika alldaglig som födelse och liv , död och födelse är naturens gång. Så har det varit i årtusenden, och så kommer det att förbli så länge liv finns.

-         Ingenting är så billigt som livet, säger Var-Larsen hos Jack London.

Naturen slösar med liv, och ändå kan inte livet mätas i materiella värden – inte för den som äger det. Dock är allt liv förgängligt – alla går vi mot förintelsen, och egendomligt nog strävar vi också dit – vår längtan driver oss framåt genom livet – oupphörligt framåt – mot – ja, vad annat än fysisk förintelse. Vi vet ingenting om det hinsides – möjligen att materien förvandlas, att den blir energi och energin åter materia. Människan har spekulerat mycket över hinsides. Men ensam står hon i naturen och vet att hon ska dö en gång, för djuret är livet en saga, ett skeende, till det stupar. Det vet inte att det ska dö, och räds inte döden , utan smärtan som sliter bort livet. För det är inte döden aktuell när livets flöden är starka. För människan är det annorlunda. Nyfiket har vi pillrat på naturen och något mycket vi har undan för undan trängt in ifrån början dolda världar. Men det mesta förblir oupptäckt – ännu. Då måste vi fortsätta att spekulera, och göra upp teorier och åter förkasta demför nya rön. Steg för steg går det framåt, vetandets gränser vidgas, nya tekniska hjälpmedel tvingas i vår tjänst. Men en dag står vi där inför det oundvikliga – livets upphörande, för var och en som individ. Med varandets största gåtor som fullständigt olösta. Vid gränsen – där känslorna är starka, både för den det gäller och de som är kvar.

Och solklotet fortsätter att glöda, det kommer att lysa i morgon, i övermorgon, och i en för oss oändlig tid, över släkten, generationer och utveckling.

Födelse, mognad och död.

Del 11

Långt inne på skogen ligger min koja. Hästlåten är gammal som bebyggelsen själv. Ungefär runt räknat, etthundrafemtio år. I början av artonde århundradet kommer nybyggare inflyttande till älvar och sjöar. Somliga hade hästar och så småningom släppte man sina små tåliga djur på gemensamt sommarbete någonstans på en utskog. Det finns många hästlåtar i Lappmarken. Här på Granbergslåten har många haft sitt sommarviste bland hästarna före mig. Från början är det inte så klart hur det kunde förhålla sig. Det lever inte så mycket sägen kvar från just hästgetningen. Jag vet bara att på 1850-talet och kanske före det också, turades hästägarna om att geta hästarna. Var och en hade ett bestämt antal dagar att ansvara för. Någon fast bostad hade de väl inte, utan följde flocken dit den for. Ibland slog väl bönderna ihop sig och lejde någon att vakta deras tid och till slut föddes väl tanken att gemensamt anställa en getare för hela sommaren, som hade viss ersättning i pengar, och in natura per häst. En tid betade hästarna mest i Blekavare, dit de nu aldrig går, en tid vid kronostugtrakten på Granberget. Nu beter de huvudsakligen på trakten mitt emellan och närmare Granberget. Det måste dock ha varit en hel del personer som under gångna somrar sett om hästarna.

Magnus Larsson, hette en, som byggde en lappkoja i Blekavare omkring 1875. (Magnus Johan Larsson, född 1850-06-22 i Marsfjäll, Vilhelmina, död 1920-01-12 i Malgovik, Vilhelmina. Skattlapp i Ö Malgomaj, Vilhelmina. Sprintare 1900, Död hos Gavelin i Malgovik.) KÅL

Den står delvis ännu. Ante Prost, som dog i spanskan, innan höstgetningen var slut, och brodern Magnus Prost hör till de mest omtalade. De getade i flera år. Båda är nu döda. Sen har vi Pelle Mårtensson, som bland andra eskapader sköt en björn här en sommar. (Mårtensson, Per, Brattbäcken, Död 30/1 1941, Född 6/2 1859 i Dorotea, Västerbottens län, Lappland).

Från den senare tiden skymtar namn förbi som Gamm-Olsson, Per-Jakob, Malmberg med flera. Det har stått en koja här innan denna byggdes. Av vad jag vet var det viss Pelle Mårtensson som sett ut den här platsen som den lämpligaste. Det förefaller mig som om han också funnit det lämpligaste stället. Strax utanför stängslet mot norr finns murrester av den gamla kojan. Några lappkåtor har väl uppförts här och där, men har ruttnat ned för länge sen.

Från byarna omkring släpper man hit hästarna, från Sörfors, från Storbäck, från Högland och Kroksjöberget, men inte från Harrsjöhöjden, trots att de ha lämpligt att leda hit dem. Men de har en annan låt.

Och de går nu och betar utan att åsamka mig allt för mycket besvär. Ännu – jag vet ju inte vad som kan följa. Ännu är nog många osläppta, kanske hälften.

Del 12

Hästarnas skällor målas med lack i den ordning de kommer till betet. Det var Malte som tillämpade metoden, den metod jag nu följer. I fjol försedde han skällorna i löpande nummer med grönt cykellack. I ett litet anteckningsblock, som fick tjänstgöra som rulla, antecknades numret, ägarens namn och hästens speciella kännemärken. På så sätt kan man klart och snabbt lära sig känna vilka hästar man har och vem som äger dem. Om man fått förskottssumman, när hästen släpptes, när den tas hem till slåtten och så vidare.

När man varken känner hästarna eller ägarna i många fall kunde det vara knivigt nog att hålla reda på dem. Man kunde blanda ihop dem. För övrigt har jag märkt att en del av hästägarna som kommit till kojan nyfiket studerat min lilla hästrulla som jag låter ligga framme. Hästägare är alltid intresserade av andras hästar också, genom nummersystemet skulle lätt kunna ta reda på vems den och den hästen är. Till exempel när hästarna står vid rökarna mot slåttertiden. Jag vet inte om någon hästgetare använt metoden före Malte. Men jag använder den i alla fall. Jag har gult lack. I brist på pensel använder jag pekfingret. Ibland går det nog bra – ibland är det besvärligare, om hästen inte vill stå stilla. Försök bara att måla siffror på något som rör sig än hit, än dit, utan någon form av regelbundenhet. Till exempel när nummer 16 målades. Jag höll skällbandet och skällan med vänster hand, med andra handens pekfinger ströks lacken ut. Burken måste ställas på marken bredvid så att ingen kommer åt den. ”Storklampen” stod nog stilla, men Snobben, den oförskämde, skulle ta salt, fast han nyss fått. Han stod bredvid och irriterade, nafsade Klampen i huvudet. Denne kunde naturligtvis inte stå stilla i sådant fall. Förtörnad gav jag Snobben en stöt med stövelsulan, vilket inte bekom honom något. Det blev fred i alla fall. Sakta och väl började jag att forma ettan. Då var Snobben framme. Klampen ryckte till, ettan blev tvärkrokig. I hastigt uppbrusande ilska riktade jag en extra kraftig känga mot Snobbens mule – missade ut i luften, slant med andra foten också – blev hängande i skällbandet som jag krampaktigt höll, medan Klampen vettskrämd rusade så det fläktade i småriset. När jag något sånär återfått balansen måste jag släppa, gormande trätgirigt på Snobben som stod kvar och såg mycket, mycket oskyldig ut.

Trots all försiktighet stjälpte Brunte en dag lackburken när jag höll på att måla en annan. Bara lite grann kvar. Deras nyfikenhet förargar mig ibland, men roar mig också, och visst känns det angenämt när en mjuk mule kittlar i ryggen, nosar i nacken eller helt försiktigt smånafsar i betslet över mina axlar. Man lär sig också snart att känna var och ens egenheter och tilltag. Bara deras sätt att ta saltet är mycket olika. Somliga tar det sakta och varligt, en del fångar fingrarna med underläppen och är mycket klumpiga. En tredje kategori har mycket bråttom, som om de ville försäkra sig om att hinna förre alla de andra. Några av dem är rent av vårdslösa – man får se upp med dem och försöka ge dem salt när de inte har så stark konkurrens. Det är inte roligt att få en hudflik mellan tänderna. Det gör ont som ett nyp av tångkäftar och har en, och har en stor förmåga att sätta sprätt på det lugnaste temperament. Ibland kan man bli belägrad av hästhuvuden. Handen får gå mellan mularna och det gäller att ge akt på de hästar som inte tål varandra, så att de inte kommer för nära varandra. Den ene kan bita den andre, hopen skingras under hugg och slag. Det kan hända man får hoppa undan. Trucken brukar göra ansatser med framhovarna mot andra hästar. Det är märkligt så till vida att en valack inte lär ska slå med framfötterna. Trucken har en absolut egen taktik att skrämma de andra hästarna, han reser sig och slår till marken med sina tunga hovar.

Han råkade stuka sig från början och hade mycket svårt att följa med flocken några dagar. Jag ansade dagligen såret som ännu inte läkts, men han kan dock följa flocken ledigt.

Nu stod han på sidan om när jag gav de andra hästarna, men kom sedan fram och ville ha salt. Utan att jag märkte det kom lilla Brunte smygande bakom min rygg. Trucken reste sig och kastade sig framåt. Kvickt kastade jag mig åt sidan och Truckens stora hovarslog ned där jag stått. Då först märkte jag Brunte som slank iväg. Jag trodde ett ögonblick att det var mig det gällde. Men Trucken hade rätt att bli förargad. Tåligt hade han väntat tills alla andra hade fått, fast han mycket väl kunde ha använt sin pondus. Så farligt är det nog i alla fall inte med hästarnas inbördes kiv. Deras sparkar och bett sinsemellan är bara skrämseltaktik. Den som känner sig underlägsen går undan, även om han råkar vara 100 kg tyngre än utmanaren. Ibland kan det dock hända att det stöts på motstånd, då stöter de bakdelarna mot varandra och slår som på given signal. Det verkar dock inte göra något, och det är inte många gånger det kommer till sådana ytterligheter. Om någon skulle slå mot någon annans nedsänkta huvud skulle det kanske gå mycket illa. Men några sådana tjuvtag förekommer nog inte, däremot kan de tjuvbita varandra. Endast Trucken använder framhovarna, men jag har inte sett att direkt slagit någon. Sorella grinar upp sig ibland mot de andra, och de maka i regel på sig då. Till och med Trucken är lojal mot henne. En gång tuktade han dock henne – bet i manfästet och ruskade ordentligt. Då gnällde hon, men blev inte rädd. Sådan är Sorella.

Och Bläsa, den stora skrangliga märren av blandras. Hon är mager som en skrika, hon är ny på låten. Pojken en stöddig brun vallack är hennes följeslagare. De båda ville inte alls lämna kalbrännan, och gå helst för sig själva. Ej heller kunde jag få fast henne, det var stört omöjligt att locka henne med saltet. Men en kväll kom hon. Jag hade stått och tittat på dem länge, kanske i avsikt att vänja dem med mig. Vallacken hade tagit salt, men stoet gick bara undan när jag närmade mig. Då lyfte hon upp huvudet, och tittade på mig, som om hon hade sett mig för första gången just då. Med öronen strukna bakåt och en ful glimt i ögan närmade hon sig plötsligt. Jag fumlade med saltburken. Nu var hon strax inpå mig, tänderna lyste. Då skrek jag till. Vilket kanske var dumt, hon kanske hade tagit salt, men nu snodde hon om. Dagen efter stod hon dock stilla, tog salt och jag fick måla skällan. Och nu – hon är en plåga. Hack i häl följer hon mig, så nära inpå att de stora hovarna stöter i mina hälar när jag går. Hon ställer sig på tvären framför mig, viftar på svansen och lyfter på bakändan, när jag försöker att komma åt någon av de andra hästarna i flocken. Hon gnäller åt dem så fort de bara närmar sig. På sistone har jag fått bryta en ruska och med blödande hjärta köra henne tillbaka när hon envisas att följa mig alltför långt från de övriga hästarna.

Del 13

Ibland får man röra benen så lång dagen är om några av hästarna skulle trilskas med att rymma och ränna iväg vitt och brett över låten. Det har nu gått dagar som mil har lagts bakom fötterna. Jag måste hem och proviantera en dag, eftersom matförrådet nästan totalt hade sinat och jag inte varit till bygd sen jag kom hit för nära fjorton dagar sedan. Jag låg hemma över natten – startade tidigt. Efter milsvandringen hit, lämnades ryggsäcken i kojan och jag fortsatte utan vidare mot kalbrännan. Hästarna som kvällen innan hade gått i en flock, hade nu skiljt på sig. Jag saknade fjorton och tog norrut för att se om de dragit bort mot Öster-Hundsjö. Och mycket riktigt. Skällan hördes och jag travade på för att komma närmare. Hästarna var i rörelse och jag upptäckte snart att de gick undan lika fort som jag gick efter. Måste springa – efter ett 1500-meterslopp hann jag ikapp dem. Men där fanns bara fem. Nio saknades och de fanns inte i trakten, kunde jag konstatera efter några rundor. Tillbaka till kalbrännan till första flocken, men ingen hade tillkommit. Bortöver kalbrännan, men där fanns de inte – vidare mot Granbergsområdets vidsträckta marker. Timmarna rann allt eftersom kilometervis med skog och myr lagts bakom mig. Det började knorra i tarmarna, dagen var varm och på en liten mossflo kastade jag mig helt sonika på rygg, kisande mot himlen.

Jag hade följt älgspår efter sträcktjurar på hösten och sett hur de slängt ned sig en liten stund, för att sedan fortsätta vida över sina domäner. Det var samma princip. Ännu hade jag inte hört ett skällklämt eller sett ett spår av hästarna, och visste inte hur länge jag kunde få fara omkring Nej, nu måste man upp igen och bort över det flacka Granbergets nordsluttning, där det fanns gott om älgspillning sen i vintras. Äntligen fann jag hästspåren, men nu måste jag stanna och dämpa hungersuget med blåbärsblommor. Det kändes lite bättre. Spåren förlorade jag snart men fortsatte i den riktning de gått, allt i mellanåt stannande och lyssnande. Ingenting hördes.

Slutligen klang det till i skogen, och då var jag nästan inpå dem. Men här fanns bara fem också – fyra borta, och det visste bara gudarna var de fanns. Hur hade de kunnat skilja på sig så här – sprängda åt alla håll? Nu hade jag fyra flockar och ännu är kanske tio-femton hästar osläppta. Var hästar verkligen så vidflyktiga av sig? Förresten, var hade jag de andra fyra? På Kroksjöberget kanske? Att söka efter dessa nu kunde inte komma på fråga. Jag måste hem till kojan, dit jag nu hade en sex-sju kilometer. Kunde endast konstatera att det var Snobben som aldrig gått på den här låten förut. Klampen, en vallack från Kroksjöberget och så det lilla svarta stoet som släpptes dagen innan.

Men i stället för att ta rakaste vägen till kojan fortsatte jag norrut mot väglinjen där nere. Tre av de försvunna hade förts till betet den vägen. Färden gick genom tät ungskog, där inget bete fanns. Kanske kunde jag finna spår efter vägstakningen. Från bron vid Högland går en cykelväg inåt kronoparken, sedan löper stakningen vidare ogrävd i en väldig runda ungefär en mil innan den åter kommer på grävd väg – här bilväg som slingrar upp och ned över backarna och mynnar ut efter ytterligare en halvmil genom kronoparken vid landsvägen mellan Kroksjöberget och Harrsjöhöjden. Loitavare kronopark lär vara Sveriges största.

Del 14

På staklinjen fanns dock inga spår österut. Jag slog nu in västöver staklinjen för att äntligen söka mig mot kojan. Efter min väg måste jag nu passera Hankes kojan, där för övrigt ett kojbygge pågår. Jag hade inte tidigare varit till kojbyggarna eftersom de nyss börjat. Förresten, hade jag råkat passera Hankes kojan endast en gång tidigare. Nu mötte jag dem innan jag nådde kojan. De hade kvällat och var nu på väg till en koja som lär finnas vid slutet av cykelstigen. Bara de fått i ordning så kunde de bo där, så skulle de flytta till Hankes kojan.

-         Du kan ju komma och hälsa på, sa de.

På min fråga om de sett eller hört några hästar kunde de inte svara annat än nej.

Mina fyra hästar fick vara borta nu, bara det blev morgon fick man väl se om de återvänt till någon av flockarna, tänkte jag medan jag gick vidare mot kojan. Hela runda dagen hade man gått utan mat.

När det åter blev morgon var jag klar att lämna kojan vid sju-tiden. Hästarna från Hundsjön hade kommit tillbaka och tre från Granbergsflocken. Två till hade kommit bort. Nu hade jag sex borta.

Barbacka på Svensken red jag stigen upp mot kronostugan som ligger högst uppe på Granbergsområdet, halvvägs mot Kroksjöberget. Här går en föga använd men väl upphuggen och målad kronostig söderöver från kronostugan. Jag gissade att den skulle mynna ut mot den grävda skogsvägen. Här gick nu hästspår söderut. Några skälljud hördes inte till. Svenskens skälla hade täppts till med mossa för att jag lättare skulle kunna uppfatta ljud utifrån. Det artade sig till en varm och solig dag. Jag följde stigen där tät ungskog stod vid sidorna. Svensken klev utför, över stenmark och snedsluttningar med samma suveräna säkerhet. Han är en villig och snabb gångare, lätt för att skritta och har lätt för att gå i galopp, om man vill. Men det är inte nödvändigt, han går ändå så drivande bra. Allt emellanåt lutade jag mig framåt och kontrollerade att hästspåren var kvar. Efter flera kilometer genom ett enformigt landskap, bara ung frodvuxen skog hela vägen, där någon enstaka tjärn glimmat till genom skogen, kom jag ut på skogsvägen. Här gick hästspåren fram och tillbaka och dumt nog tänkte jag inte närmare efter, utan red norrut. Svensken började självmant skritta, det skumpade förfärligt, och kändes sisådär i min redan halvömma bakdel. Jag saktade in, men när han ändå ville skritta manade jag på i galopp. I mjuka skutt flög det framåt, luften susade svalt över ansiktet. Härligt. Någon längre sträcka blev det dock inte. Snart tog hästspåren tvärt slut. Naturligtvis hade de bara gått hit och sedan vänt om igen. Detsamma fick vi göra och nu avverkades sträckan till landsvägen i gång, skritt och korta galopper.

Vid landsvägen förlorade jag rymmarnas spår. Vägskrapan hade nyss gått och omöjliggjorde all spårning. Hade hästarna tagit åt Kroksjöberget till, eller mot Harrsjöhöjden? Jag var ganska villrådig och försökte finna det minsta spår på vägen eller på sidan om åt någotdera hållet. Men spåret var slut. Jag beslöt att rida mot Harrsjöhöjden, det var närmast dit. Jag gick och ledde Svenske i tygeln i de långa utförsbackarna. Han var törstig och jag lät honom dricka vid första bästa vattenställe vid vägen. Sedan red jag igång och närmade mig Harrsjöhöjdens by. Solen stod högt, det var varmt och jag ville inte ha Svensken svettig, och nu var jag kommen längre än ämnat med honom. Stackmolnen tornade upp sig vid horisonten norrut mot min sommarskog. Kreatur gick och betade borta vid en myrkant innan vi nådde första gården i byn. Svensken lyfte upp huvudet och gnäggade. Om jag bara då hade vetat, vad det ännu skulle dröja ett helt dygn innan jag fick veta. Att Snobben gick där och betade – om han ändå hade gnäggat till svar. Nu fortsatte jag emellertid i god tro till kaféet i mitten av byn och där visste de ingenting om förrymda hästar. Här fick jag kaffe gratis, köpte en dricka och choklad. Svensken fick en timmes vila på stallet. När vi åter satte igång gick han i galopp, när jag svängde in på landsvägen. Vid ett vägskäl stod en liten flicka tryckt mot grinden och begapade oss storögd. Längst väst i byn mynnar stigen upp som går över skogen mot Storbäck. Den används mycket sällan numera – den gamla kyrkvägen. När jag red upp mot gården stannade två försenade vårbrukare på åkern och tittade på. Svensken skuttade mot grinden. Där steg jag av, ledde Svenskengenom, släppte tygeln och stängde grinden igen. Svenskensnodde om efter mig och när jag gick över bron strax intill följde han lydigt efter utan att jag tog tygeln. Satte upp och red över krönet allt medan vårbrukarna nyfiket stod kvar på åkern. Jag vet inte vad de tänkte. Kanske såg de sommarskogen bortom.

Del 15

Kyrkvägen har börjat växa igen när den inte längre används som förbindelseled mellan byarna. Den var snärjig på många ställen, särskilt då för mig som satt på hästryggen. Granarna sopade till mig tätt och ofta. Svensken fick gå som han ville. Jag satt och åt choklad så länge det räckte, och värjde mig för nedhängande kvistar.

Direkt på kalbrännan red jag och när jag stigit av gick jag stelbent omkring bland hästarna. Men så hade jag också dryga två mils ritt bakom mig. Jag var öm i stjärten också. Det dröjde inte länge förrän jag var så pass kry i benen, att jag kunde styra iväg mot kojbygget. Edvin Vesterlund, en av kojbyggarna, skulle ju hem efter mjölk, hade han sagt kvällen förut. Eftersom han är Kroksjöbergsbo borde han veta om hästarna stod vid stängslen på Kroksjöberget. Snart fick jag dock höra skälljud längre österut – öster om kojbygget. Jag sprang genom ungskogen. Där hade jag säkert de två som kom bort i natt.

Och mycket riktigt, där var två hästar, men inte mina. Den ene stod förspänd med en karl i tömmarna som körde grejor till kojbygget. Den andra hästen, ett ljust fuxigt och högbent sto, bar den skälla vars ljud jag sprungit för. Det var Petter Jonsson från Högland, som kom med sin nya häst till betet. Han blev glad när jag kom.  Nu kunde jag få ta hand om märren, sa han. Han skulle bara följa med fram till kojbygget och få kaffe. Han betalade nästan hela getarlönen i förskott. Vid kojbygget fick jag också reda på att det fanns hästar på Kroksjöberget. En fem-sex stycken, sa Edvin Vesterlund. Det stämde ju bra, nu visste jag var jag hade dem. Den nya märren släpptes lös hos Svarten och tycktes finna sig väl till rätta med det samma, varför jag styrde kosan mot kojan.

Med en sugande känsla i maggropen, närmade jag mig kojan efter nio timmars bortvaro. Jag tänkte inte å annat än den fina bit varmrökta fläsk jag hade köpt hemma i byn vid provianteringen. Det skulle smaka just nu. Jag skulle bara äta och vila en timme nu. Sedan skulle jag till Kroksjöberget. Men vid första anblicken av kojan kom jag att befaras av onda aningar. Matlådan på kojväggen, som på ena ändan är försedd med gångjärn av gamla gummidäck och som löper från och mot väggen på en ställning stod uppskuffad. Och den lyste tom. Min besvikelse blandades med ilska. Getrackarna från fäboden som naturligtvis löper ut och in genom mitt häststängsel hade smort i sig alltihopa. Inte bara fläsket utan en rejäl bit blodpudding också. Och varenda pappersbit som funnits omkring dem. Det fanns inte en bit kvar, bara några flottiga fläckar på stenarna under lådan.

Arg och besviken gick jag in i kojan, gjorde en smörgås och åt upp tre äpplen, lade mig på sängen och studerade kartan. Med betslet, saltburken och två äpplen i bakfickan var jag snart i rörelse igen på stigen mot kalbrännan. Under den lilla stund jag var i kojan hade musklerna på insidan benen styvnat till. Men på två timmar hade jag gått milen till Kroksjöberget vilket ändå är god gång i terrängen. En timme till kronostugan och en timme därifrån. Det började turligt, På myrflon, tio minuters väg till kronostugan mötte jag oförmodat en av hästarna som försvunnit under natten. Det var Sloköra – svettig på sidorna efter hastig gång. Det blev salt och förmaningar. När jag ställde mig bakom och smackade så fortsatte han vidare mot brännan hästarna. I sluttningen tio minuters väg bortom kronostugan, mötte jag nu nr 13, Bruna, den andre av de två. Samma manöver här och stegade sävligt iväg uppför sluttningen.

Men på Kroksjöberget fanns bara två hästar. Klampen, ardennern och den vitbläsige vallacken med helstrumpa på de bakre extremiteterna. Snobben och det lilla stoet var borta, några upplysningar om dem fick jag heller inte på Kroksjöberget. Ledande helstrumpe-hästen som byttes från en tattare, men lär vara ett gott djur – vände jag tillbaka. Kommen tillbaka på hitsluttningen på Granberget stod solen ännu kvällsröd knappt över horisonten på Blekavare. En stilla nattvind susade svagt i björklöven vid stigen. Klampen, Helstrumpa och jag stod stilla ett tag medan mina blickar vandrade omkring i vidderna framåt. Det är så få egentliga utsiktspunkter här på låten, om det också ligger högt till så är landet ändå ganska flackt. Skällorna klang på kalbrännan, annars var allt tyst.

Det blev över midnatt innan jag fick lägga mig och jag hade färdats omkring fem mil denna dag.

Så blev det morgon den tredje dagen och jag var ute i tid. Spännande att se om de två återstående hade kommit tillbaka, eller var de fortfarande borta.

Nio hästar betade längst syd på kalbrännan medan resten gick ute på holmarna i den stora myrvidden österom. Men de två var borta och jag ingen aning om var de kunde befinna sig. Kanske Snobben och den lilla mörka aldrig hade försvunnit åt Granbergshållet till. De fem-sex hästar man hade sett i Kroksjöberget, kunde ha varit från min Granbergsflock och några kunde ju ha återvänt på natten så jag inte kunnat märka deras bortavaro. Det vore ju konstigt, skulle bara Bruna och Sloköra ha skiljts från den lilla flocken jag hade på Granberget och som återvänt till kalbrännan innan morgonen.

Jag gjorde rundor ute i myrmarken bortom holmarna dit hästarna aldrig tidigare varit för att om möjligt finna några utspår åt det hållet. Kanske de slunkit ut genom holmarna över det vidsträckta myrlandet och befinner sig någonstans på Långforsnäset mot norrån. Men jag kunde inte finna några spår. Efter fåfängt sökande återvände jag till kojan för att avvakta några timmar. Genom Petter Jonsson hade jag fått vetskap att tre hästägare skulle komma med sina hästar just den dagen. De skulle ha två nya och för att inte göra den ena villan värre än den andra vore det bäst att avvakta. Jag började bli bekymrad för de två hästarna. I två dagar hade jag sökt, men nu var det den tredje. Snobben har gått på bete söder om Saxälven tidigare – kanske hade han rymt dit med stoet. Med Höglandsborna som skulle komma skulle jag sända en hälsning till Snobbens ägare att han var försvunnen. Jag kunde inte dröja längre.

Del 16

Jag satt och åt och grunnade när det ryckte i dörren och Östen Eliasson, Snobbens ägare steg in. Nu blev jag förvånad. Visste han kanske att hästen var borta, kom han kanske för att hjälpa mig att leta – eller – kom han med Snobben. Jag måste fråga. Jo, han hade lämnat honom på holmarna med de andra hästarna.

-         Var i all världen fick du tag på honom? Frågade jag.

-         I Harrsjöhöjden, de ringde i går kväll att han gått och betat bland kokräken och gått ned sig på en myr invid byn. Så jag måste dit efter honom. Jag fick veta att du varit där, och när jag åkte tillbaka över Kroksjöberget fick jag reda på att du varit där också efter några hästar. Det var förresten bara någon timma efter, så jag var brydd på att lämna cykeln och ta efter över berget, men det var så sent så jag sparade tills idag, sa han.

-         Då var det väl inte så konstigt att Svensken gnäggade precis som de gör mellan varandra. Det var strax innan jag kom till byn.

-         Ja, hästen hade gått där hela dan, sade man. Vid Edvin Strands.

-         Men märren då, lill svartmärren, var hon inte där? Frågade jag.

-         Var det en märr borta också, sade Eliasson?

Jag talade om hela ridningen för Eliasson.

-         Inte i Kroksjöberget, och inte i Högda – var kan hon vara?

Nu kom Eliasson ihåg att Folke Hansson, chaufförn hade sett fyra hästar vid Gåstjärnsbaracken (som inte ligger långt ifrån skogsvägen, på vilken jag följt spåren till landsvägen), mitt i mellan Kroksjöberget och Harrsjöhöjden.

-         Och mörkhästen – jag tyckte han sa mörkhästen, hade hoppat av vägen och sprungit in i skogen på nordsidan när han kom körande.

Äntligen hade jag en ledtråd, i vilken trakt jag skulle söka, Gåstjärnstrakten, långt söderut härifrån. Men jag måste vänta Höglandsborna. När Eliasson var redo att gå följde jag med ända bort till holmarna, återvände, gick en sväng förbi flocken bort på brännan vid återvägen. Återigen vid kojan, stod tre hästar bundna utanför. En av dem, en stor vallack, av tung jordbrukstyp, hade en säregen iögonfallande färg. Han var chokladbrun, hade ljusgrå man och var bläsig. Ett tungt sto, även hon fux, ljusbrun med blond man och svans och även hon bläsig stod bunden och mellan de stora en liten svartbrun nordsvensk.

Höglandsborna drog sig på storbritsen i kojan, nedbrunnen eld glödde i eldstaden. Utan att förfriska mig med något vände jag åter med dem de tre kilometrarna till hästarna på holmarna. Det blev lite besvärligt med de nya hästarna. Hästägarna började kanske med något felaktig taktik. De försökte jaga ihop hästarna, vilka blev bara mer skrämda, misstänksamma och bitska. De nya hästarna blev illa mottagna och försökte bara undvika de övriga. Jag började ana nya svårigheter. De började så småningom beta och de övriga lugnade sig också sen Höglandsborna gått. Det blev emellertid mot femdraget innan jag lämnade dem. Nu skulle jag gå raka vägen till kojan. Tre gånger hade jag ränt fram och tillbaka mellan hästarna och kojan, och snokat omkring bortom holmarna. Med alla kilometrarna blev det nog en par mil det med, tänkte jag. Jag skulle vila ordentligt en timme, rusta matsäck med, och sedan ge mig ut för att leta i natt. När jag tänkte efter hade jag haft tre ansträngande dagar, och skulle gärna velat vila till natten. Men jag måste nog söka efter stoet. På dessa tre dagar hade jag nog redan avverkat ett hundratal kilometer och det började kännas, jag hade ätit litet också, gått milvägar utan mat.

Hur det nu var rann det plötsligt på mig att besöka de sju hästarna bort på brännan i förbifarten. Det blev en krok extra och det var rent av onödigt eftersom jag besökt dem två gånger tidigare på dagen. Det första jag kunde se av flocken var en mörk häst med rik man. Hade någon släppt den, för jag kunde inte erinra mig att jag hade någon mörk häst just där? Eller – ett vilt hopp började dyka upp i min hjärna.

Det var den försvunne, inget tvivel om den saken. Jag lockade – hon slängde upp huvudet med den yviga manen. Med docklikt trippande rörelser kom hon ömfotad och skyggt emot mig, stannade en bit ifrån, liksom för blyg att komma närmare. Helt flyktigt hade jag sett henne när hon släpptes, men nu chockades jag över hur grann hon var. Jag strök försiktigt pannluggen ur ögonen, såg hur fint tecknat det lilla huvudet var. Ögonen var stora, klara och mörka, skyggt betraktade mig från sidan så det blänkte vitt i ögonvrån. Förresten verkade hon trött – vilka vägar hade väl hon letat sig fram oskadd över stenmark och myr, tillbaka till låten med ömmande hovar. Genom en slump hade jag gått till flocken, och genom att ha kommit tillbaka besparade hon mig från mil i natt. Glad och förtjust slog jag armarna om hästhalsen.

-         Din lilla förbenade lillsvarta apa.

Hon skyggade men började snart med mjukt fumlande muletreva efter mina händer. Jag blev ytterligt förtjust över det lilla stoets skygga och tillbakadragna mjukhet.

-         Din lilla svarta apa.

Sedan heter hon Lill-Svarta, vilket namn inte precis passar henne, ty hon är ingen rapp alls. Hon är mörkbrun och apelkastad. Nordsvensk ras och fyra år.

Emellertid kunde jag den påföljande natten sova lugnt. Den ofrivilliga tredagars-manövern var slut.

Del 17, 24 juni

Det blev midsommar med sol och himmelsblånad. De första myggenerationerna har börjat suga blod av vildmarkens invånare. Ännu är de inte så värst aktiva och man klarar sig ganska gott ännu. Själv fick jag brått på midsommarafton. Den chokladbrune har vållat mig en hel del bekymmer på den sista tiden – mer än alla de övriga tillsammans och jag har över trettio hästar nu. Tre gånger har han rymt till Kroksjöberget och tredje gången var just natten mot midsommaraftonen. Den lille mörkbrune vallacken följer honom, han är för övrigt mycket rädd om honom. Ingen annan häst får nosa på honom, Kakao – den chokladbrune har svårt att anpassa sig liksom en stor de av de tunga hästarna för övrigt när de är nya på betet. Dessa båda kan stå i utkanten av flocken på dagen, men när den sätter sig i rörelse för att beta, görs det ingen min av att vilja följa med. Gång på gång har jag lett dem efter, men jag har inte alltid kunnat vara tillhands för att passa dem, och då har de rymt. Jag får leta dem i utkanterna, söka rätt på dem och föra dem tillbaka till flocken. Eller jag kanske finner deras spår på stigen mot Kroksjöberget. En fördel är att Kakao inte skyggar ör de många gånger jag lagt betslet på honom. Första gången de rymde behövde jag inte besväras av att föra dem tillbaka. De rymde andra natten, det blonda stoet som leddes hit samtidigt följde också med. Även ett nytt sto från Kroksjöberget. Men där blev de jagade tillbaka och den blonda som betat här tidigare somrar förde dem till låten igen. Sedan skiljde hon sig från dem och slöt sig till stadigare sällskap. Men de två rymde igen och jag fick gå milen fram och åter sent en kväll och hämta dem. De stannade den natten och påföljande dag, men den andra natten, mot midsommaraftonen var de borta igen. Min önskan att bli ganska ledig på midsommarafton gäckades. Jag skulle ju städa i kojan, hugga björkris framför dörren. Jag kunde få främmande från hembyn.

Jag valde ut ett sto i flocken, för jag tänkte rida den här gången. Men den lille vitmanade och bläsiga vallacken i hennes sällskap ville inte överge henne. Han ställde sig på tvären framför oss och försökte hindra mig att ta henne från flocken. När det inte lyckades följde han efter, jag försökte mota honom tillbaka, försökte få stoet i skritt för att komma ifrån, men hon var trög. Slutligen stannade dock vallacken efter, men gnäggade ängsligt efter oss. Stoet svarade varje gång med skärande skrin. Solen sken varmt och stoet hade nog helst stannat hon också, men blev villigare ju längre hon kom från flocken.

Vid kronostugan bands stoet vid broräcket, själv åt jag en smörgås ur min väska som på den sista tiden fyllts med ett litet knappt förråd för att i värsta fall lindra hungersuget, när det blir allt för starkt. Nu var jag ju inte hungrig men stannade ändå. Då kom ett skällskrammel efter stigan och vallacken bröt fram ur skogen med fladdrande man, svettig i sidorna efter hastig språngmarsch. Jag blev förargad med detsamma, men det rann snart bort när den vackra vallacken med vibrerande mule trevade över mina händer. Han fick en bit ur min smörgås, vilket han dock inte uppskattade. Med en grimas släpptes den ut, sedan grimaserade han värre för att befria sig från denna vidriga smak.

Jag hade fastslagit med säkerhet att rymmarna tagit vägen mot Kroksjöberget. Så red jag vidare med Bocken – den vitmanade i följe. Då och då nafsade han åt sig några gröna strån efter stigen, glömde sig kvar, blev efter och kom sättande i fyrsprång för att hinna i fatt. Några kilometer innan jag nådde Kroksjöberget lämnade jag hästarna, jag vågade inte ta de med längre, de kanske skulle stanna kvar där annars. Jag hoppades att de skulle vända tillbaka självmant till betet.

Solen sken varmt, solen stod som högst på himlen denna årets längsta dag. Jag gick vidare och tänkte på att idag högg man vackra björkar och lövade med vid broräckena, och när solen gått ner började midsommarnatten.

Myt och saga omsvärmar midsommarnatten. Då kunde djuren tala. Då skulle man vaka på en jordfast sten i en korsväg. Inte ett ord fick yttras under den tid solen var borta. Ett annat sätt var att hoppa över sju gärdesgårdar som inte var förbundna med varandra. Den som gjorde så skulle få se sin tillkommande. Det finns många historier från midsommarnätter från gångna tider.

Gustav Hakvin (I de berättelser som Klas senare skrivit handlar det inte om Gustav, utan hans pappa Erik Håka, som han kallades och grannpojken Nicke Näslund), hade en gång i sin ungdom varit romantisk nog att vaka midsommarnatt med en jämnårig. Vad han då upplevde återgav han på äldre dagar på ett mer prosafiskt sätt.

-         Vi såg två kvinnfolk komma efter vägen. Den ena hade sån tjomset gång. De va no käringa dä.

Huruvida det låg någon verklighet bakom vet jag inte.

Del 18

Stoet och vallacken betade där de lämnats, de hade inte förflyttat sig någonting. Att försöka lura dem med var omöjligt, varför jag red en god bit vidare in mot Granberget. Lämnade rymmarna som lunkade vidare, när jag kört på dem. Jag sprang tillbaka, men nu aktade sig stoet noga för att jag skulle få fast henne. Hon visste nog vad det var frågan om, hon ville inte bära mig. Det fanns ingen annan råd än att hänga betslet på Bocken som jag tyvärr inte ridit förut. Hade provat en gång på kalbrännan, men han hade bara gjort ansatser att hoppa och krångla. Bocken är ung, livlig och full av temperament, men är ändå ganska from och folkkär. Jag kunde ju leda. Men nej, jag hoppade ändå upp på ryggen, här var det mjukt i mosskanten om han krånglade. Han gick häftigt baklänges till att börja med, men jag hade ingen lust för cirkuskonster, utan smackade och drev honom framåt.

Han gick i skritt en bit och stannade, förvånad, smackade igen och han ryckte till och trippade iväg mjukt och lätt. Han var lättstyrd, startade ögonblickligen på tillsägelse och var lätt på tömmen. Men rymmarna hade naturligtvis stannat i första gröna glänta vid stigen, och att få med dem var omöjligt. Jag red fram och gjorde om manövern. Äntrade åter den kakaobrune, smackade. Han tog det sävligt, det tog en god stund innan han började röra på sig. Nu hade Bocken och stoet fortsatt vidare. Det tog ett par kilometer innan vi hann i kapp dem och sedan följde de med självmant eftertill kalbrännan och flocken, där jag lämnade allesammans för att gå till kojan och midsommarstäda.

Bakom kojan, eller den sidan som vetter mot Nymyren till har jag nu ett bord och två stolar gjorda vid lediga tillfällen av unga björkstammar. Det ser nästan ut som en trädgårdsmöbel, högst naturellt förstås, men det är väl så det bör vara. Det får duga i alla fall. Där i kilen av stängslet har jag eldstaden av stenar, klykor och pinnar för stekning. När det är varmt och myggfritt sitter jag gärna här ute och äter. Inne i kojan har jag spikat färdigt av nävret, tapetserat i taket och nu hade jag nyskurat också. Björkar utanför dörren. Jag satt och åt nu vid mitt bord på min gröna triangel inom stängslet, där getterna dock på sistone naggat gräset kort. Utanför stängslet är jorden hård, svart och ofruktbar, den har trampats för mycket.

Solen sken ljumt, det började lida mot kväll, snäppor singlade iväg efter bäckdraget som går från min källa. Då kom Malte utifrån myren, ledande Pass i kopplet. Han släppte honom och han kom glatt rusande mot mig. Malte hade en hel del smått och gott med sig hemifrån. Frukt bland annat. Apelsinen som nu är ganska sällsynt efter återhämtningen av världskrig nummer två. Och äpplen. Vi satt inne och pratade om litet av varje. Malte hade små nyheter hemifrån och jag pratade på om mina öden och äventyr.

-          Den drunknade flottaren hade man ännu inte hittat, sa Malte, men de säger att de flyter upp efter tre veckor.

Det har nu gått snart fjorton dagar. Somliga tror inte att han kommer att flyta upp, flottarstövlarna är för tunga. Vi får se när det gått en vecka.

Vi har mycket att prata om, och det känns gemytligt i kojan. Pass är förtjust trots sitt lugna temperament.

Sent på kvällen följs vi åt till hästarna som nu betar i myrkanterna bortom kalbrännan. Några ick dock på själva brännan. Kakao och hans följeslagare var borta, men vi fann dem på precis samma ställe som jag lämnat dem. De hade helt sonika inte följt med hästarna. Jag började snart tröttna på de här två, de förargade mig med sin envisa oanpasslighet. Kakao var from, snäll och tillgiven, men dum som ett nöt på betet. Vi kom överens om att skilja på dem, vi hade två flockar och eftersom vi redan tänkt på det här i kojan hade vi också var sitt betsel med. Malte tog Munter och jag tog Kakao själv.

De skriade åt varandra – skrin som skar in i öronen – skrin som måste ha ekat sen tertiärtiden då deras flertåiga förfäder betade på stäpperna. Som kanske inte förändrats så mycket sen dess, som kanske låter lika nu i den framåtskridande kvartärperiodens atomålder.

När jag släppte honom hos de få hästarna på brännan konstaterade jag att han kommit till fel kamrater. Blonda som gick där lät honom vara i fred och han tydde sig till henne, men de två vallackerna i hennes sällskap ilsknade till så fort han kom i närheten. Och Kakao hade inte kurage att ge igen. Han följde dock med flocken. Kanske skulle detta lyckas?

Midsommaraftonens sol dalade ned i nordväst. Midsommarnatten var ett faktum.

Jag inväntade inte Malte utan slog in på stigen mot kojan. Ett långdraget hoande tonade i skogen bakom mig. Det var inte likt Malte att hoa så där, men jag svarade med ett långdraget hooooo, som mina lungor kunde prestera. Återigen hoade det och jag svarade. Men det hoade ideligen medans jag gick mot kojan, allt svagare. Jag ides inte svara längre. När Malte senare kom talade han om det jag redan misstänkt, att hoandet var från fäboden. Även han hade svarat några gånger.

Del 19, midsommardagen 25 juni

Det randades en dag med soldis vid horisonterna och svaga suckar av vind. Malte och jag sov gott i kojan och vaknade inte förrän det ryckte i dörren vid åttatiden. Jag steg upp och öppnade haken. Daniel Isaksson (Pappa till Ragnar och Karl-Erik Isaksson i Storbäck) kom för att hälsa på. Han hade gått från sin fäbod, ett par kilometer bortom Rissléns fäbod.

Jag kokade kaffe, bjöd på apelsiner och rökt fläsk. Daniel Isaksson är pratsam, har ett över sextioårigt livserfarenhet bakom sig. Vi pratade jakt, vi pratade fiske, kaffepannan svalnade och värmdes igen. När han hade gått hade också halva dagen flytt sin kos, men en intressant halvdag.

Malte och jag sökte rätt på hästarna, och lyckades få åtta som stod lämpligt till, med oss tillbaka. Kakao som åter under natten förenats med sin rymmarbroder var med i flocken. Jag red på honom i täten av flocken, Malte föste på bakifrån. Vi tog vägen förbi kojan. Omkring Nymyren och till brännan nedom myrarna. Här har Kramforsbolaget (SCA) huggit resved för två år sedan. Hit har hästarna inte gått på de två senaste somrarna, men nu är veden borta och frodigt sidgräs har vuxit upp där avverkningen har gått fram. Hit ville jag vänja hästarna, det låg nära tillhands från kojan att gå ronden. Söderut kunde de inte komma långt, där ligger Sörfors-Gardamyrens vidsträckta mossmarker, omöjliga att överskrida för hästar.

Kom de österut kom de bara till kojtrakten, norrut hade de Viskogmyren, och i den västliga riktningen överskred de nog sällan Hålmyrnergsområdet. Och det bästa av allt, om Kakao rymde igen måste han förbi kojan och varna mig.

Malte låg över ännu en natt, och hjälpte mig med ännu en flock till Viskogmyrbrännan. Och knappt var jag ensam förrän jag hade främmande igen. Det slumpade sig så att det blev lördagsafton, dagen efter midsommardagen, helg på helg alltså.

Det var Johan Karlsson, från Holmsjö, hans svåger Johan Berg, Sorellas ägare. Johan Karlsson hade sin feta hund med och denne låg trött och stilla i kojan efter den ovanliga ansträngningen att gå en mil. Det blev sent innan vi lade oss och just när vi somnat kom sexton hästar från kalbrännan stormande till kojan. Det blev ett skrammel och stamp som väckte oss utan vidare. Vi var ute och tittade på dem och jag gav dem salt. Vi lade oss igen, men någon vidare som blev det inte. Hästarna betade omkring kojan, kom då och då till vallen skramlande med skällorna. Johan Karlsson sov dock gott.

-         Det var en liten fin häst det här, sa han i sömnen.

-         Kanske du tänker köpa den, sa Johan Berg som var vaken.

-         Njaa, sa Johan Karlsson och sov vidare.

Vid fyratiden vaknade jag upp ur min slummer och såg ut genom österfönstret. Solen var uppgången. Hästarnas skällor skramlade utanför, och utanför fönstret stod Kakao och hans rymmarbroder. Vad nu! Jag måste upp och se efter om det kommit fler hästar från Viskogmyrbrännan. Men de var ensamma därifrån.

-         Nu är det nog bäst att hålla ett öga på dem, tänkte jag, de tänker kanske rymma.

Sen somnade jag på nytt. När jag vaknade var de borta och i det torra jorddammet i lokarna kunde jag se deras spår på häststigen mot kalbrännan. Jag kunde just då inte gå ifrån mitt främmande, förresten måste jag göra i ordning rökarna åt hästarna vid kojan.

Senare på dagen följde Johan-karlarna mig till holmarna bort på kalbrännan där fyra hästar stannat. Någon klämt från Kakao och Munter hördes inte, men jag hoppades att ha dem i någon kant av brännan. De kunde väl inte ha rymt för fjärde gången?

På kvällen följde jag Johan-karlarna med till Gambovallen där jag skiljdes från dem. Lappo- hunden, var så stel i benen, att han inte förmådde att följa till att börja med. Han behöver säkert en hel del motion innan älgjakten. Efter att ha tittat på hästarna jag hade vid Gambotrakten, gick jag tillbaka mot kojan, tog betslet från spiken på ytterväggen och fortsatte utan vidare mot kalbrännan. Jag kunde inte höra någon skälla östpå. Men som en uppslagen bok kunde jag läsa på kronostigen mot Kroksjöberget. Det var sent och jag var arg som ett bi. Hungrig hade jag varit strax innan, men det hade jag glömt. Att vidare relatera återhämtandet blir för långrandigt. Jag återfann dem dock på samma plats i precis samma ställning som gången innan. Och red tillbaka. Kyligt blev det efter solnedgången i mina tunna kläder. I skakande skritt red jag mig varm.

Det var på nattkvisten innan jag åter kunde krypa ned i sovsäcken, med en förhoppning att nervkriget med Kakao nått en slutpunkt.

Del 20

Med midsommarhelgen begynte det komma en räcka av klara dagar med brinnande solglöd. Det blev varmt att gå omkring i marken med stövlar. Och hästarna började samlas flockvis till kojan för att stå och slumra vid yrande rökeldar. Endast fyra går kvar i holmarna bortom kalbrännan. Eftersom de tycks ha det bra får de stå kvar tills vidare. Solen står het över myrmarken när man går där ute och filosoferar. Markernas flora har mycket att visa nu. På myren finns sileshår, tätört, knagglestare och olika varianter av ängsull. Kovallen blommar på de torraste floarna och inne i björkbrännan, stjärnögon lyser tätt i riset, linnean bugar under stammarna. På floarnas rävelbryggor och mossränder väer hjortronblommorna. Det finns så mycket att se och betrakta och visst har människan ögon att se med, men vi är ofta stenblinda för saker och ting vi dagligen har omkring oss. Den dagliga tristessen avtrubbar sinnena. Det är inte lätt att alltid kunna se och ana.

Då solen är som hetast är myggen spak, och själv dåsar man till trots allt. Endast bromsen blir livlig i värme, den har börjat visat sig nu i de varma dagarna. Svävande tunga dunster ångar mellan träden. Vid varje djupt andetag fylls lungorna, inte bara av syre, skogarnas vällukt följer med och blommorna närdes. Vildmarken blommar – barvårens gråa fattigdom har på några få veckor blivit slösande rik.

Fåglarna har fått ungar, och har brått med att fylla deras krävor med föda. På mitt kojtak har ärlparet sitt bo under nävret. Vid min källa singlar snäppor omkring på kvällarna. Tätt och ofta stöter jag på dem i myrmarken. Med tvära kast och svängar, flyger de omkring skrikande ut för alla inom hörhåll att här har jag mitt bo, här har jag mina ungar. Trasten går till väga på samma sätt. Den tjattrar och har sig så fort man närmar sig hans boträd. Jag har funnit många bon av småfåglar under mina strövtåg. Mest trastbon, men också bon av rödstjärt, ärlor och sångare. Gulärlan är inte så talik här, men den lär ska hållas i närheten av hästar och får. Jag fann ett bo under en tuva på Grubbmyren byggt av hästtagel.

Älgkon har dragit sig till andra trakter med sina kalvar. Den var min granne jämt en vecka, och sist jag såg den låg den och sov på mossen invid bäckdraget norr om Grubbmyrtjärnen.

En varm dag när jag återkom till kojan efter tre timmars bortvaro fann jag en lapp på hyllbordet mellan britsarna.

-         Lämnat en styck häst vid gamla fäbodarna.

Namnet stod under. Det var Yngve, kusin och granne. Jag brosslade åt honom i vintras. Det var alltså gamle Frösen som kommit till betet idag. Hästar hade jag just där vid Gammelbovallen och det kunde inte vara länge sen Yngve gått. Jag tog genast efter men hann inte i kapp honom. På Jonkes bovallen gick hästarna. Där var gamle Frösen. Jag satt inne i Kramforskojan, när det plötsligt blev liv och oväsen utanför. Vad kunde det vara? Jag tittade ut genom fönstret. En fölunge stod inträngd mellan en hop höggradigt nyfikna hästar som trängde på från alla håll. Jag fick brått att komma ut. Fölungen som kom bort från modern blev överväldigad av så många hästar på en gång. Alla skulle nosa på honom samtidigt. Han blev rädd och skuttade undan. Det gick runt omkring stallarna och kojan och in i skogen öster om vallen.

Anders Nilsson stod och höll moderstoet. Nu släppte han det, och det sprang gnäggande iväg samma väg som det kommit dit och tvärtemot den riktning som fölungen jagades. Nilsson tog efter, rädd att stoet skulle springa raka vägen hem. Det var samma sto det här, som försvunnit för Malte i fjolsommar. Tre man hade sökt i flera dagar, innan det kommit till rätta. Anders Nilsson tog hem det sedan, eftersom det inte alls tycktes vilja gå på betet. Men i år hade det föl och skulle provas på betesgång igen. Det kanske gick bättre i år, men det började inte bra.

Jag sprang jämsides med flocken, försökte nå fölet och fösa undan de nyfikna hästarna som motade och jagade den stackaren, än hit, än dit, nosande och synbart förvånade över en så liten häst. Det var rena drevet och stona var mest påflugna. Nu gick det in på vallen igen, några rundor där, så bar det iväg på stigen mot Gambovallarna dit stoet sprungit.

Del 21

Gamjänta hängde med överallt. Men Maja – fölets mor, blev förargad, vände bakändan till för att slå, detsamma gjorde Gamjäntan och fölet kom i mellan. Jag skrek till och slängde iväg ett trästycke. Mitt emot slängde Anders Nilsson iväg sin långa stör mot Gamjänta. Den slant över hennes kors, flög vidare och hamnade med en dov duns mot min panna. Ett ögonblick såg jag med blotta ögat, ännu ej upptäckta stjärnsystem, sedan började jag skratta. Jag hörde mitt eget skratt, skärande och falskt, med samma självhån som Erik Persson, Harrsjöbonden, då han en solig söndag, obedd vätte ned ändan med helgdagsbyxor och allt mellan två stockar på en bröt i Råningsbäcken.

Så småningom lugnade sig hästarna. Anders Nilsson hade tagit matsäck med för att stanna och hjälpa mig att geta in Maja. Han vaktade henne första natten, När det blev dag igen hade jag alla hästar utom de fyra som stod vid rökarna. Nu kunde jag inte lämna kojan. Rökarna måste skötas emellanåt och jag måste vakta Maja. Gång efter annan stack hon iväg mot stigen som rundar Nymyren. Hon sprang aldrig undan när jag kom med betslet, lät sig villigt föras tillbaka, för att snart försöka om igen på nytt när andan föll på. Till slut band jag henne vid stängslet, så att jag kunde se henne genom fönstret, och gjorde en liten rök åt henne. Men även detta var inte så bra, andra hästar kunde komma i närheten. Gamjänta var ännu nyfiken. Även Bruna var intresserad. En gång slet sig Maja lös från betslet när Gamjänta irriterade. Men dagen gick.

Anders Nilsson var trött efter nattvaket, men mot kvällen avlösta han mig. Sent på kvällen föste vi iväg hästarna mot kalbrännan. Om Maja nu försökte rymma skulle hon passera kojan. Det var samma taktik som jag använde mot Kakao som nu äntligen tycktes övergett sina rymmarplaner och följde med flocken. Vi lade oss bägge till natten, men jag sov oroligt, på vakt om någon skälla skulle komma in på vallen. Nervkriget hade börjat igen. Egendomligt nog kom hon inte förrän på morgonen. Det blev en ny dag, precis lik den förra. Anders Nilsson for hem. Maja var ännu envis. En häst kan vara envis. Jag föste iväg dem österut igen när det blev kväll. Kände mig säkrare nu. Men mitt i natten väcktes jag av en skälla som kom in på kojvallen. Genom fönstret på söderväggen såg jag, ännu i sovsäcken, Maja snedda förbi min vedhög därute och fortsätta bortåt stigen.

Klarvaken med ens flög jag ur sovsäcken, hoppade i byxorna och drog hastigt på mig stövlarna, högg betslet och rusade efter. Hon försökte inte undkomma och jag ledde bort henne två kilometer till hästarna vid det gamla stallet på kalbrännan.

Hästarna kom till rökarna även påföljande dag, som nu var lördag. När halva dagen var gången och Maja ännu inte försökte sig på något nytt rymningsförsök, började jag tro på seger även här. Jag bar upp en massa sura torv från myren och lade på rökarna. Måtte de klara sig nu, jag skulle hem till byn och proviantera. Om Maja rymde skulle jag bara möta henne på återvägen. Längre än till farbror Salomons stängsel, tre kilometer bort från byn skulle hon i alla fall inte komma i första taget.

Del 22

På återväg från hembyn hade jag sju personer i sällskap, trots att det var sommarfest på föreningshuset i hembyn. Tre bröder, Malte, Haldo och Hjalmar, Edvard svåger, Ove som gått för prästen i år, Anders Nilsson och min 62-åriga farbroder Per. Med mig själv blev det åtta personer som i rad efter varandra följde stigen mot Hästgetarkojan.

Men i hembyn hade man stora förväntningar inför sommarfesten. Jag hade hört vissa repliker i Konsumbutiken huruvida man borde ha bara ben eller nylonstrumpor. Jo – det kan ju vara ett diskussionsämne som mycket annat. Högklackade skor eller lapptussor, det kanske kan smälla lika högt – skillnaden är väl att de senare ger foten en mer naturlig form. De flesta av byarnas fåtaliga flickor läser sin Hela Värld och Allas veckotidning och våndas vad de skall ha på sig till nästa fest. Och må de bara kunna roa sig medan de kan.

Det blev trångt i min lilla koja, men vi kokade kaffe, drack saft och åt om varandra i skön röra. Någon var jämt ute, men på natten blev kojan full, smockfull, båda britsar och golv var upptagna.

Söndagen som kom blev en solig och varm dag och nästan myggfri. Det händer ibland att det förekommer nästan myggfria dagar mitt i sommaren. Vi gjorde små turer, än hit, än dit. Anders Nilsson och jag var till Jonkesbovallen efter Maja och fölet som blivit kvar där. De hade glömt att försöka rymma nu, men ändå inte följt med flocken som sökt sig till kojan. Edvard och Haldo som är passionerade fiskare drog iväg till Abborrtjärnen, och Pass som också var med, följde dem i kopplet. Malte och farbrodern gick till Rissléns fäbod för att köpa getost och prata med Risslénsmor. Ove och jag gjorde sedan en liten ridtur bort till hästarna på kalbrännan iklädda endast badbyxor och smärtingskor. Byxorna som jag hade på från början, plockade jag av på hästryggen och slängde upp i en gran vid stigen. Sedan höll jag på att inte finna rätt på dem.

Hjalmar och Anders Nilsson besökte mina fyra individualister i råklanden bortom Grubbmyren och lyckades få dem med till kojan. Kaffepannan hade en svettig dag på uteelden i min friluftsmatsal. Vi knäppte kort emellanåt. Haldo och Edvard kom tillbaka med massor av abborrar, men de hade en halvkagge med. Den blev full.

När det blev kväll, måste de tillbaka till byn. Bröderna och Edvard måste vara i hyggesbränning på måndag. Jag övertalade farbrodern att stanna tills följande dag, vilket han gjorde, fast egentligen ar han påtingad till huggning av hässjetro.

Min farbroder är en godmodig själ, kanske alltför godmodig. Varför ska han springa omkring och hugga ved åt folk, för en krona om dan och maten? Men det är ju klart att många inte ids hugga själva när det kostar så gott som ingenting att ha en dagakarl. Han går också jämt påtingad. Det är inte nödigt för honom som har ett så stort skogshemman. Ibland lir han också less på dagsverkena, men går han ledig ett tag, då väntar han på att påtingas.

Men sådan är människan, hon kan inte slå sig till ro. Hon måste verka för att kunna vila med ro. Min farbror hör till den kategorin. Han klagar över reumatiska smärtor och surr i skallen, men är trots detta ändå vital och seg.

Måndagsmorgon kom det bara tio hästar till kojan, däribland Maja med fölet. Hästarna kring kalbrännan glömde sig kvar även idag. Farbrodern följde med när jag gick för att se till dem. Vi gick sakta mycket sakta, ty dagen var omåttligt varm och jag lyckades inte få farbrodern att ta av sig bussaronen. Han svettades och tyckte ändå att det var sommar – ”sommar som i gammeltin”.

Hästarna stod vid Hankes-kojan. De dåsade i värmen men kvicknade till när vi kom. Kojbyggarna hade det svettigt, men gav sig tid att koka kaffe att bjuda på. Av kaffe blir man ännu varmare sådana här dagar.

Tillbaka i kojan kokade vi kaffe med getost i, farbrodern och jag. Det kanske blev för mycket. Så här varma perioder dricker jag sällan kaffe i min ensamhet. Värmen var tryckande hela dagen, en dag då man bör leva tidlöst utan betungande sysslor. Det gjorde vi också, men ändå svettades man värre än en vinterdag i timmerbrossling. Försökte läsa men kunde inte koncentrera mig, ville bara falla i sömnig sysslolöshet. Farbrodern skonades från trohuggning denna heta dag, men i stället hade han något i benet vad det nu var.

Omsider följde jag honom senare på hemväg. Dåsiga var vi båda två av sol och för mycket kaffe med getost i under dagens lopp. Först vi Gammbovallarna vaknade vi till. Farbrodern började berätta om hur det var här i gamla tider. Det är länge sedan de lades ned, ett femtiotal år, inga hus finns kvar endast murrester. Min farbroder har dock varit här några veckor i en längesen flydd sommar som åttaåring och sällskap åt den artonåriga bostintan. Vi stannar vid min farfars fäbodvall. Det finns rester av muren omgärdad av unga björkar, en liten gran med ljusgröna årsskott växer strax invid och en flock gula smörblommor lyser grant där en gång fäbodknuten varit. Min farbror rar fram gamla minnen som han hört och själv minns. Om när Viskogmyrtjälen brann, om varg som störde fåren, om gamla originella personligheter. Min farbroder är en enkel människa med en onyanserad tankevärld men inom hans panna ryms ett minne av ovanliga mått. Jag kom att fråga om han kanske ätit bofil och osttjuka därinne.

-         Jo – jag minns att jag tyckte vällingen var god, sa han.

Min starka känsla för det förflutna fick näring. Min farbroder hade suttit där och fått välling av en artonårig bostinta som aldrig trängt ihop tårna i spetsnosiga klackskor.

Vi gick tysta vidare. Brandröken från hyggesbränningen välvde tungt upp över horisonten i sydväst mot Storselet. Den som arbetade där idag har säkert fått känna en försmak av helvetet, det helvete som prästerna genom århundraden skrämt arma själar för som lön efter deras jordiska elände. De som haft det svårt på jorden, skulle få det svårt i nästkommande också.

Jag skiljdes från farbrodern inte långt från farbror Salomons gärdesgård. Jag skulle ha mycken tack som följt så långt på vägen , tyckte han, och jag tackade för att han hälsat på.

Del 23

Jag gick inte de vanliga stigarna tillbaka, gick för mig själv i marken och tänkte. Mina tankar fanns inte i nutiden. Med ett väldigt språng hade de gått tillbaka genom världserorna till ursprung och källor vid urtidens hav. Längre ändå – till det glödande stycke materia som slungades ut i rymden – svalnande och blev jorden med liv och växter. Det finns gåtor som ingen löst, som alla någon gång måste ha grunnat över. Fascinerande tankar.

Det är mycket jag skulle kunna skriva ned här, det kanske skulle låta allt för konstlat. Bättre spara tankarna tills de mognat mera.

För att jag gick i tankar, glömde jag inte att registrera vad som skedde i nuet. Jag upptäckte att snäppan hade sin botrakt vid Gambotjärn, även i år. Hon talade högljutt om det för mig. Precis som i fjol sommar, då jag gick över myren, morgon och kväll i sommarhuggningen. Minnet är inte precis angenämt, det är för mycket svett och kåda i det. Jag drack ur samma källa vid myrstaden som då. Gick sedan förbi Jon-Ersmyr-kojan, ut på Gardamyrviken där jag följde myrmarken österut mot Gam-badarna. Här parallellt med mig går nu Gardamyrbäcken, djup och sank, för att längre bort vid Gambovallarna förenas med Hundsjöbäcken och rinna vidare i en vid krok öster och söderöver genom myrmarker och slutligen rinna ner i Saxälven. Här på Gardamyren rinner den fram sävligt och trögt, med tt videskog vid sidorna. Från en lång utskjutande udde där bäcken gått i gamla tider rinner den ut i myren och videskogen tar vid.

Jag väcktes tvärt ur mina djuplodningar i den kambriska tiden, slungades våldsamt framåt genom eror och utvecklingar och fann mig stå på Gardamyren en bit öster om Bäverråningen på Sörfors byaskog.

Del 24

Dagarna går vid rökarna, torra och solvarma. Hästarna betar nu mönstergillt och kommer dagligen till kojan. Vid femtiden på morgnarna kommer de första. Sömnigt får man krypa ur sovsäcken upp, och ställa i ordning rökar. En och annan kan glömma sig kvar, men fram emot niotiden är de i regel samlade. Någon gång händer det att jag hämtat några som inte velat till kojan. Det brukat roa mig att se vem som kommer först om morgnarna. Ibland har de brått, när de kommer. Det är gott om mygg i skogen och när solen blir varm kommer bromsarna fram.

Det går dagar då jag inte lämnar kojplanen. Jag har god tid och tillfälle att studera hästarna och lär en hel del. Jag har trettiofem hästar nu vid rökarna. Äldstehäst är gamle Frösen. För arton somrar sen gick han som fölunge bland ”Frösö Blomster”. Svarten är två år yngre. Yngst är lille Munter, fölungen, som jag bara kallar Lill-Tävas. Med lustiga gnägg har han redan lärt att tigga sockerbitar. Maja, hans mor, ser sorgsen ut, som om ansvaret för hennes avkomma trycker ner henne.

Vid den största röken står ledaren och halvsover. Någon särskilt suverän ledare finns inte, och hela flocken följs nästan aldrig ihop på betet. Ibland leder den ene, ibland leder den andre. Men jag har märkt att så länge ledaren står kvar vid röken på kvällarna, kommer sig hästarna inte för att lämna kojan, men när han finner för gott att gå, då lossnar hela flocken. Den störste kanske går ur vägen för den minste, för övrigt får de flesta tunga hästar en ”vidsidanomroll” vid rökarna. De har för liten skärpa i temperamentet och finner inte sig så väl till rätta som Nordsvensken. Kakao har svårt att lära sig rökarnas betydelse. Han står alltid vid sidan om, medan bromsarna viftar på omkring, bara ibland får han en rökpust.

Han har inte skiljts från Munter än, men de följer i alla fall andra hästar. Maja förstår sig nog på röken, men låter sig allt för lätt bortmotas. Där står Sorella svart och lugn, hon låter sig inte bortmotas av någon, där står Lill-Svarta, den skygga, som dock numera kommer självmant fram till mig, tigger salt med små lustiga gnägg ibland.

Jag tror ännu inte att jag nämnt något om Krobba, tämmingen (otämjd unghäst). Hennes rätta namn har jag inte reda på, det är Malte som gett henne det här namnet, han har nog också vant henne mycket med salt och godbitar. Hon är kelen och illmarig, letar sig alltid fram till en, undrar om man har något att ge henne, och vill hon ha mer krafsar hon sävligt med ena frambenet i marken, tittande på en med stora bedjande ögon. Till utseende är hon mörkbrun och apelkastad – nästan svartbrun.  Hon kunde gott ha varit tvilling med Lill-Svarta. Deras färg är likadan, även deras storlek och ålder. Lill-Svarta är rundare och fylligare, medan Krabba är slankare och har kanske lite svagare apelkastning. De trivs också gott i varandras sällskap, och står ofta tillsammans med Sorella, kropp vid kropp vid rökarna. Krobba smånafsar förtjust när man klappar henne, hoppar man upp på hennes rygg nafsar hon efter ens ben. Hon har råkat bita mig flera gånger i brådskan.

En gång när jag sysslade med en rök var hon framme och bet mig i bara ryggen. Det var förstås en sympatiyttring, men jag blev ilsken utav bara den, högg vad som var till hands och slängde iväg mot henne. Hon sprang undan några steg och tittade förvånat på mig. Var jag så snarstucken? Efteråt satt jag på väggbänken innanför stängslet och kände svedan efter tandmärket i ryggen. Hästarna dåsade vid rökarna, Krobba kom fram till stängslet, bet i översta slanan ett tag, tittade sedan på mig så troskyldigt, att det inte dröjde länge förrän jag stod inne i kojan och grävde i saltpåsen.

Men dåsar hon vid röken är hon lugn och beskedlig, då kan man trycka den lena mulen mellan sina handflator eller mot kinden utan att hon bryr sig om det. Ligger hon behöver inte jag gå kroken omkring, nej jag kan gå längs hennes rygg eller tvärs över henne som det behagar. Får jag lust kan jag själv lägga mig på hennes rygg med uppdragna knän stödda mot huvudet, mot mankammen och titta upp i blånaden ovanför. Hon finner sig i allt.

Hon motas inte bort från någon rök, motar inte själv bort någon, men kommer och går som hon behagar – tolereras av alla.

De stora bortkomna lunsarna blir ibland mycket efterhängsna. Bortmotade av alla, för godmodiga att ge igen, tyr de sig ofta till den ende som tycks förstå dem – hästgetaren.

Men även hästgetaren blir förargad ibland och får lust att slå dem på nosen med baksidan av handen. Om han en tidig morgon mitt i myriader av mygg som flocken kommit dragandes med, försöker få eld på ett näver för att göra upp den första rökelden, och den efterhängsne, sympatihungrande lunsen ideligen blåser ut hans tändstickor med sin andedräkt – då kan han förgå sig.

Och grämer sig efteråt, eftersom han har för sig att dessa flockens parias kanske känt sig åsidosatta av alla, utom människovarelsen och är ömtåligare än hästar av typ Krabba.

Och han har lärt sig att hantera somliga hästar varsammare än andra. Men han kan också kivas och bråka med somliga som tål det och själva finner nöje i det. Men det finns inte blott hästar i min sommartillvaro, även getterna bidrar som extra krydda till den.

Del 25

Jag har kommit underfund med att det när allt kommer omkring, ligger något i evangeliernas liknelser om fåren och getterna. Getterna gör sig påminda gång efter annan, om jag inte glömmer något ute kan de gott rumstera som de vill. Ibland bultar det i min matlåda på väggen. De känner frestande vittringen där innifrån och försöker få upp den. De går baklänges och tar sats och törnar mot lådans väggar. Men den håller. En gång stjälpte de min halvfulla mjölkbytta i källan. De kommer med kreaturen alltid till kojan sådana här varma myggplågade dagar. Jag hade kokat fisk från Abborrtjärnen i en kastrull och potatis i den andra vid min uteeld. När det var färdigkokt, satte jag dem vid bordet för att svalna av medans jag såg till rökarna. Mera ved måste läggas på, med yxan gick jag in i skogen och fällde av björk. Dessförinnan kastade jag ett öga på getterna och de låg i lugn och ro, idisslande i skogskanten ovan kojan.

De låg kvar när jag kom tillbaka också, och jag gick ut på myren, för att hämta torv. När jag gick tillbaka längs stängslet med torvbördan, stod det en get på huvudet i ena kastrullen. Jag vrålade – men den stod med bakändan till, vispande med svansstumpen och fortsatte att böka i kastrullen. Jag kastade torvorna och hoppade över stängslet, tjutande av ilska. En sista gång körde geten ned huvudet mot kastrullbottnen, innan den stack iväg genom stängslet. Jag efter. Det stora juvret slängde mellan bakbenen, hon hade förtvivlat brått att komma undan. Hon slank in i hästflocken, irrade mellan ben och huvuden som nyfiket nosade efter henne. Det såg komiskt ut. Jag gav upp jakten för att ta en överblick över förödelsen i mina kokkärl. Ett är säkert, getterna har god förmåga att hålla sig framme.

Det blev hastigt slut på de solvarma dagarna. En kall luftvåg kom från nordväst. Hästarna stannade borta i skogen. Där finns ingen broms och myggen blir fåtalig. Vinden stryker som i höstdagar över vattnen.

Slåttannan har börjat, man har börjat pröva liarna på en och annan knaverbacke i byarna. Folk börjar också ta hem hästar ifrån betet, de klagar också över torkan. Men de sista dagarna har enstaka droppar fallit, när det rivit i skyarna. Rönnarna tycks inte blomma i år, de förgick sig i fjol, då deras övertunga eldröda bärklasar lyste i höstdagarna. Ute i floarna sväller det i hjortronkarten och fåtaliga skogsfågelkullar går på tillväxt.

Sent en kväll kom Hugo Eliasson. Han stod ute på kojbacken när jag kom bort ifrån brännan. Jag hade redan sett hans spår i jorddammet på stigen vid lokarna. Han hade kommit för att hämta Lill-Svarta, men skulle ligga över tills morgonen därpå. I all hast gjorde jag upp eld och kokade kaffe. Vi började prata. Jag kom att nämna Abborrtjärnarna söderut i Gardamyren.

-         Finns det Abbortjärnar där, frågade han.

-         Jadå, tre stycken, sa jag.

-         Men hur har abborren egentligen tagit sig dit, är den planterad?

Jag hade ingen vetskap om den saken, de hade funnits där så länge jag vet. Jag visste inte heller att jag hört någonting om inplantering i gamla tider.

Men Hugo Eliasson trodde att de hade planterats dit från början när gammelfäbodarna fanns till. Man ville ju ha matfisk och det är dåligt med fiskvatten här omkring. Teorin är trolig.

Jag omtalar också hur glupskt abborren nappar där i tjärnarna och att den i storlek eller smak nämnvärt skiljer sig från vanlig sjöabborre.

-         Om jag bara haft en metrev med, säger Eliasson, skulle vi ha gått dit och metat.

Två metrevar hade jag, om han bara hade haft något att ta fisken i skulle jag hjälpa honom att meta.

-         Jodå, han grävde i sin ryggsäck och drog fram en nylonpåse som han hade gjort själv och alltid hade i säcken.

-         Är det långt, frågar han.

-         Två kilometer.

-         Inte mer?

Det dröjde inte så värst länge förrän två metare vandrade i riktning mot Abborrtjärnarna för att prova fiskelyckan. Vi gick förbi åtskilliga tjärnar. Hugo Eliasson blev intresserad av tjärnarna och bakom varje skogsholme dök en ny upp. Det är vildgässens häckningsplatser det här. Jag nämnde att tjärnarna är fisklösa.

Eliasson som sysslat med fiskplantering och dylikt på Arksjöberget blev mer och mer intresserad. Han tyckte att jag skulle meta bäcköring och släppa dit eller hyra av kronan, köpa yngel och plantera.

-         Det är ju så vackra tjärnar, säger han, djädrigt fina vatten.

Visst är det vackert här, tänker jag. Eliasson menar förstås att det borde kunna leva fisk i tjärnarna. Jag tvivlar lite.

-         Det finns ju inget avlopp från dem.

-          Det behövs inte, säger han, fisken kan leva ändå, särskilt om det råkar finnas ett kallkällos någonstans i tjärnkanten. Å här är det ju så fint vatten å djupt är det också.

Jag smittades med en smula av hans entusiasm och började göra en del frågor rörande fiskplantering.

Och han var intresserad inte bara av fiskfrågan, utan även av de talrika älgspåren i mossmarken som här löpte mellan tjärnarna.

Snart stod vid den ena av Abborrtjärnarna. Mitt spö var klart men Eliasson trasslade med reven. Men det var klart att jag hade glömt fläskbiten jag skulle ha att agna med – i kojan. Kunde jag bara lura en abborre på något vis, skulle det nog gå bra sedan. Då kunde man använda ögonen. Eliasson ordnade ännu med reven och jag ryckte en röd tråd ur tofsen på min luva. Kroken agnades med tråden. Om en stund låg också den första abborren sprattlande i säven, så nu hade vi agn.

Det var lite för sent på kvällen, solen hade dalat ned och det blev kyligt i luften. Det nappade inte så särdeles bra, men en och annan abborre rycktes dock med jämna mellanrum ur tjärnens svarta djup. En snäppa flög skrikande omkring.

Från en början var det jag som lyckades kasta upp de flesta, men så kom Eliasson till ett metarställe och där blev han stationär. Jag bytte platser på motsatta tjärnsidan och drog väl upp en och annan pinne, medan Hugo Eliasson från sin plats en bit från bäckmynningen mellan tjärnarna drog upp abborre på abborre. Tiden gick och nattluften kröp genom tunna kläder. Händerna blev våta och valna. Då gav vi upp, begav oss mot kojan medan en blekgul måne stod över myrholmarna österut i den svagt dunkla sommarnatten.

När vi kom till kojan rök det ur muren och glimmade av eld genom fönstret. Någon hade kommit. Jag tömde mina fiskar i Eliassons påse, som lämnades i matlådan utanpå väggen innan vi gick in.

Det var Anders Nilsson och Lasse som kommit. De hade lagt sig. Klockan var över tolv och ett nytt dygn höll på att födas. Om någon timme sov vi ala.

Följande morgon följde jag med Hugo Eliasson till flocken på Kulltjärnkullen vid Öster-Hundsjön där Lill-Svarta betade. Lasse och Anders Nilsson hade sina hästar på kalbrännan.

Utan svårighet fann vi rätt på flocken och Eliasson lade betslet på Lill-Svarta. Min saltnäve gick mellan mularna i den nu alltmer decimerade flocken.

-         Ja, få se, kanske jag kommer nån lördagseftermiddag å har daggmask med, sade Eliasson.

-         Ja, gör det, det är alltid roligt när någon kommer, tyckte jag.

-         Hej då.

-         Hej.

Jag stannade en stund i flocken, småpratade med Sorella som försiktigt slickade min hand. Sedan gick jag därifrån.

Del 26

Dagar har gått, med kyla om nätterna som frostnypit potatisblasten på en del ställen i byarna. Allt fler hästar tas hem från betet, det blir allt torrare i markerna.

En kväll kom Tore skrattande genom dörren. Han hade min nya beställda pilbåge i handen, men inga pilar hade kommit så det blev ingen vidare skjutning den kvällen.

På morgonen innan Tore och jag ens tänkt på att gå till hästarna, kom två Höglandsbor. Även de skulle hämta hästar och Tore hade lovat att ta hem Pelle. Strax efter Höglandsborna kom Johan Isaksson från Storbäck. Han kom bara för ros skull, för att titta på sin Bläsa.

Jakob Sehlstedt från Högland frågade om märren hans som var svår att få fatt på. Jag svarade då att jag ridit henne dagen före när jag fört flocken från Öster-Hundsjön tillbaka till kalbrännan. Det hade lyckats att få med dem då jag red före på Bruna.

-         Håller du på så, så förstör du märra min, så vem som helst kan ta fast henne, då är det bäst jag spöar dig, sa gamle Sehlstedt.

Han omtalade sedan att två personer som skulle locka fast henne på en hägnad i Högland gått bet på uppgiften. Sehlstedt öppnade ryggsäcken och började stryka bondsmör på en brödbit, pojken som följde honom ordnade i sin matsäck. Tore pratade med Johan Isaksson medans jag sysslade med kaffepannan. Tore hade kommit till något slags avgörande i samtalet.

-         Du spelar inte kort, du super inte, du röker inte å bryr dej inte om kvinnfolk, sa han till Johan, du borde komma i tidningen.

Johan skrattade och fann just inget svar.

Sehlstedt började prata om fiske, bland annat frågade han Tore var han hade sina fiskvatten. Tore funderade lite, några speciella fiskvatten hade han ju inte.

-         Han har väl inga fiskvatten, sa jag liksom i förbigående.

-         Det skulle väl vara inne i Sörforsbyn, i så fall.

Tore låtsades inte höra något och Sehlstedt pratade vidare, men Johan Isaksson skrattade.

Allesamman gick vi sedan till kalbrännan. Där skulle jag ha alla kvarvarande hästar, eftersom jag hade haft dem där kvällen före. Men flocken som jag fraktat från Hundsjötrakten dagen före var borta. Vilken malör, just vid ett sådant tillfälle som detta. Bläsa var i alla fall där, så Johan Isaksson fick i alla fall titta på sitt sto. Men både Bruns, Pelle och Svarten som skulle hämtas var i den försvunna flocken.

Vi gick ut på en myr mot holmarna.

-         Sätt er här så ska jag springa en runda kring holmarna, sa jag.

Jag sprang ett par kilometer, men det hände ingenting. Hade hästarna dragit tillbaka till Hundsjötrakten igen? Men när jag kom tillbaka skiljdes Johan Isaksson från sällskapet och gick bort över myren. Det här var ju ett mirakel. Hade nu hästarna dragit iväg till Öster-Hundsjön igen skulle jag kunna se det på den smala landremsan mellan myrfloarna, öster om Grubbmyrtjärnen. Men inte kunde jag dra gamle Sehlstedt med på mina irrande sökarsvängar.

-         Gå till Hankes kojan och vänta där ni, sa jag till honom.

Jag fastställde ett visst klockslag ett par timmar längre fram.

-         Om jag inte hittar något kommer jag till kojan ändå vid den tiden.

Tore följde mig, vi skulle göra en sväng väster ikring. Men eftersom vi ändå inte hade långt till Rissléns fäbod, styrde vi först kursen dit. Risslénsmor kanske hade hört skällorna om hästarna hade dragit iväg norröver.

Risslénsmor satt och rörde om i mesegrytan när vi kom. Grisen sprang lös på planen utanför.

-         Jo, jag hörde nog en hästhop mitt i dan i går, sa Risslénsmor.

-         Det måste vara då jag kom med flocken det, har det inte hörts något sedan?

-         Nej, det hade inte Risslénsmor.

Men grisen skulle nödvändigtsvis vara där Tore var.

-         Den kanske är släktkär, sa jag försiktigt, men Tore hörde ingenting nu heller.

Nå, skulle vi dra i väg upp till den där landremsan och förvissa oss om hästarna tagit sig över där. Men där fann vi inga spår norrut, då måste de ha försvunnit någonstans österut. Vi följde södra kanten av kalbrännan. Jag hade ökat på steglängden och nu joggade vi i jämn takt bortöver. Tore följde med i tempot utan svårighet. Tiden rann och vi stretade i riset upp i nordsidan av Granberget. Det blåste väster ifrån och vi kunde inte höra något ljud alls, förrän vi sprungit förbi hästarna med nära en kilometer. Det var då för väl i alla fall, det började bli ganska svettigt och den tidsfrist jag hade gett Höglandsborna höll snart på att gå ut.

Men Bruna, den misstänksamma började ana oråd när vi kom till flocken. Jag ordnade till betslet, tog det i vänster hand när jag gav henne saltet. När jag försiktigt förde den fria handen mot skällbandet, snodde hon kvickt baken till. Jag fick vara försiktig nu, annars kunde det bli lappri av alltihopa. Hon måste överlistas. Betslet lades på marken. Den allra sista saltnypan hade jag i handen. Gick förbi henne, låtsades ge Trucken, svängde förstrött utan att fästa blicken på Bruna. Förde handen mellan mularna i närheten, tillfälligtvis kom den till Bruna. Hon lät sig luras.

Kvickt högg jag skällbandet och lika kvickt svängde Bruna så det rök i småriset, medan min fria hand hög fast i smårönnarna för att hålla kvar. Släppte jag nu, skulle jag få tji sedan. Ganska snart lyckades jag nypa åt över nosbrosket med vänstra handen och då måste hon stanna om än motvilligt. Hon stod och trampade och snörvlade för att få luft. Men betslet låg femton meter borta. Längre bort sysslade Tore med Pelle. Jag ropade åt honom att ta reda på betslet och hjälpa mig. Jag vågade inte släppa nu, släppte bara efter glappet så pass att Bruna fick lite lagom med luft. Då hon fick betslet på var hon inte ostyrig längre.

Del 27

-         Nu rider vi, sa jag och Tore äntrade upp på Pelle. Jag var nyfiken på Tore som ryttare.

Jag red först, tog ut riktningen mot Hankes-kojan i det risiga utförslandet. Sorella ville nödvändigtvis slinka före. Det var bara sju hästar och hela flocken följde med vilket var tur annars hade vi inte kunnat få med Svarten. Sorella tog fel riktning ibland och jag smackade på för att komma före. Men Sorella gensköt och höll sig alltid i täten. Jag behövde bara dirigera riktningen. Tore red en bit efter med löshästar både före och efter sig.

Så hörde jag hästarna springa till bakom mig, och jag vände på huvudet precis lagom för att se Tore störtdyka i riset under Pelle. Han tycktes ha brått mot marken och lika brådskande nystade han sig ur vägen för efterföljande hästar. Jag tittade rakt fram igen, låtsades inte ha märkt något.

När jag sneglade andra gången såg jag Pelle med lös tygel och Tore en bit efter. Tredje gången jag stal mig ett öga bakåt gick Tore och ledde Pelle. Han försökte inte göra om sina cirkuskonster.

Jag red vidare tyst skrattande i smyg, inte visste jag då att Tore förlorat både pipa och tobakspung, när han gått i spinn från hästryggen.

-         Jag började gruva för att ni redan gått, sa jag till Jakob Sehlstedt, när vi kom till Hankes-kojan.

Kojbyggarna hade slutat för ett tag för att göra slåttern och fanns nu inte vid bygget. Höglandsborna drog sin färde med Bruna och Svarten.

Nu hade vi tre kilometer till Hästgetarkojan.

-         Rid du, sa jag till Tore, jag är tränad att gå.

Men Tore var generös, han erbjöd mig att rida, jag kunde skritta om jag ville, han skulle nog jogga efter.

Men Tore skulle hem också, och han måste över Harrsjöhöjden, dit det är åtta kilometer, sedan hade han en mils landsväg att köra. Och till råga på allt var det lördagskväll. Tore brukade inte ha haft så särskilt stort intresse av lördagskvällar, liksom jag – men allt kan ändras. Han hade bråttom att komma iväg från kojan. Jag måste följa honom till Johan-Iljasvallen sydpå brännan mot Harrsjöstigen, så att han kom rätt. Sedan skulle han nog klara sig.

Tore tog på mina smärtingskor, det är bara torra brännan till den två kilometer bort belägna fäbodvallen. Jag drog på hans tunga stövlar. Pelle skrittade med mig på ryggen genom brännan och Tore följde efter. Jag började rent av beundra hans kondition och sega vilja att komma fram.

Vi bytte skor på vallen. Tore äntrade upp på Pelle. Jag manade honom att låta Pelle gå som vanligt, det skulle inte gå så fort, men det var i alla fall lättsamt. Men Tore satt inte länge på hästryggen, han hoppade ned och började gå med händerna på ryggen för att dra Pelle i tygeln till Harrsjöhöjden.

-         Han tycktes ha bråttom, tänkte jag Men man kanske blir sådan om man har en Saida som väntar.

På tio minuter var jag tillbaka till kojan.

Jag fick främmande hemifrån denna lördagskväll. Föräldrarna, Vidar, yngste bror, Sture, Oves yngre bror och farbrodern som kom hit för andra gången. Nu hade han varit en vecka hos släktingar i Brattbäcken och hade mycket att tala om.

Och dagar gå med kyliga nätter. Tores besök hade även det goda med sig att jag fick radio i kojan. Jag fick låna hans reseradio som jag nu hämtat hit efter en tur till hembyn. Innan jag ens stökat upp proviant ur ryggsäcken monterades radion. Den första musik som fyllde min koja råkade bli Finlandia, vars mäktigt strömmande toner vällde fram ur etern.

Del 28

Folk i byarna har brått nu. Det är mitt i slåttannan. Slåttervädret är prima, men torkan börjar bli kännbar. Men hässjornas antal växer varje dag. Göken som har galat dag och natt på vår och försommar har tystnat nu och man får sällan se honom. Enligt gammal folktro håller han väl på och förvandlas till sparvhök nu, och hans första offer ska bli ”slarvsparn”, den lilla fågel som troget följt i hans kölvatten under sångartiden. Göktiden är förbi, det enda som minner om honom nu är – också enligt folktro, är de röda fläckar man ibland kan se på björkens löv. Där har göken gråtit när någon härmat honom. Man kan undra vem som skulle ha härmat göken här på låtens folktomma marker.

Jag ska nu skildra en av mina dagar under bråd slåttertid från det jag stigit ur sovsäcken, tills jag åter lägger mig i den, då solen dalat ned över Blekavarekammen.

Alltså – jag vaknar någon gång vid femtiden, och ser på klockan, ligger och smådrar mig tills något över sex då radion skruvas på. Muntra melodier strömmar fram ackompanjerat av två skällor som kommer in på kojvallen. Eld görs upp i spiselvrån, kaffepannan ställs i ordning, jag klär mig, stänger radion, går ut och gör en rökeld åt Bläsa och Pojken som envist kommer till kojan, även om det som nu efter kalla nätter, är lindrigt med ”åt” i skogen. De övriga hästarnas skällor hörs norr om Grubbmyren.

När jag kommer in i kojan igen, kokar pannan. Jag äter och dricker kaffe, medan radion spelar vidare i morgonprogrammet. Städar i kojan, vilket snart är gjort eftersom det inte är så stort utrymme att fara över. Hugger sedan ved. Tredagarsbehov.

Vid niotiden stuvar jag ned ett fåtal saker i min axelväska, ser till röken där de två hästarna står och dåsar. Egentligen skulle de två hästarna klara sig gott utan rök, en sådan dag som denna. De behöver därför ingen vidare tillsyn, men det kommer att dröja timmar innan den helt dör ut.

Över Grubbmyren går min väg norrut. Solen skiner varmt, när den inte skuggas av moln, men från väster drar en sval vind över öppna platser. På myrens rävelryggar finns mogna hjortron. De är små och torra, frostbitna i smaken. De kyliga nätterna på senaste tiden har skördat dem.

På östra stranden vid Öster-Hundsjön står hästarna på den hårdtrampade strandremsan, där de ofta brukar stå, när de hålls i den trakten. Där drar det utifrån den grunda utdikade sjön. Blodsugarna sopas bort och bromsarna som är hästplågan nummer ett har strukit med i kalla nätter. Jag har bara åtta hästar här, med de två vid kojan har jag tio. De övriga är hemtagna under slåttern. Flocken står alldeles vid stranden, jag går ut i det grunda vattnet och öser vatten på dem med händerna. Det uppskattas inte av gamle Frösen (ännu inte hemtagen), han grinar och går undan. Sorella spetsar öronen, tittar förebrående på mig med sina lugna hästögon. Otäcking där! Men Sloköra tycker det känns behagligt och Blixten skyggar förskräckt ur sin slummer.

Jag lämnar hästarna och följer stranden bortöver, ropar till dem över viken och fortsätter vidare. Hästarna spetsar öronen ett tag, sänker sedan huvudena och dåsar bort i soldagen. Mularna slappa, benens leder låser sig automatiskt, de behöver inte befara att ramla omkull i sin stående sovställning.

En andkull plöjer fram ute på vattnet, och en annan stöter jag på allt för nära stranden. Ungarna löper iväg utåt sjön, medan honan med skadskjutna rörelser plaskar i vattnet, simmar ryckigt och ojämnt längs stranden för att lura mig med. Jag gräver i väskan efter kameran.

Över myrar och hyggen kommer jag till Tures fäbod, en av Storbäcksböndernas fäbodvallar. Husen står övergivna, ruckliga och fallfärdiga, som så många fäbodvallar nu för tiden. Ute på myrrutorna växer höet ännu oslaget, men ska väl snart mejas ned. Jag går in i fäbodstugan och ser förfallet där inne. Det är likadant på många andra fäbodvallar, det är snart slut på detta liv nu. Fäbodromantiken dör ut.

Man har rationellare metoder, anlägger beteshägnader där kreaturen skall gå, levererar till mejerier. Folk har inte tid längre med det gamla.

Väggarna inne i stugan har en gång tapetserats med blad ur veckotidningar. Här och var finns skrivna namnteckningar. På ett ställe står en minnesanteckning över fyra söndagar i rad från sistlidna sommar. Där stod ”Fest i Rörström”, ”Var på bjudningsdans i Sörfors”, ”Fest i Risbäck”, Stor sommarfest i Storbäck”. Undertecknat med ett flicknamn, samma flicknamn som jag för en del år sedan, sett i en uttorkad göl på Blekavare i hjortrontider. I mitt stilla sinne undrar jag om det ska föreställa en meritlista eller är det kvittensen av en ung flickas tankevärld som kommit till uttryck.

Del 29

Ute på kalhygget i närheten har de första blåbären mognat i solstekt ris. Min väg går upp mot Hundsjökullen i mörk björnskog under hällramlet där älgkål och ormbunkar växer högt.

Uppe på hällen är det god utsikt åt Storbäckshållet till. Ett par kilometer nedanför ligger Arksjöns blåa yta. Längst till vänster från min utkikspunkt ligger Nynäs på andra sidan, Hugo Eliassons torpställe strax vid kronorågången. I vit skjorta kan jag se honom gå och svänga lien på en gammal myrruta. Mittemot ligger Stornäs två gårdar. Sen löper landsvägen vidare mot Storbäck utan bebyggelse några kilometer. Endast några stora kalytor vetter mot sjön – blivande beteshägnader. Sedan snett till höger ser jag Storbäcks by där hässjor står på tork på lägdorna.

Solen står som högst på himlen, en svalkande vind drar från väst. Obekymrad om slåtterbrådskan sitter jag på berghällen och njuter av utsikten. Min lie har fräst genom åtskilliga skär på slåttermyrarna sedan tioårsåldern. I sommar är jag bortkopplad från detta och lever trots tidmätaren under min byxlinning ganska tidslöst. Så tidlöst att jag ibland till min egen förargelse glömmer dagsnyheterna i radion och sällan passar de program jag skulle vilja höra.

Söderöver kullen går jag sen vidare ned i svackan där solen är drivhusvarm på läsidorna och det doftar tungt av sommar. Jag står snart på motsatta kullen, där man kan se ned mot Väster-Hundsjön. Sjön ligger mörk i tillfällig molnskugga, med grön solbelyst granskog runt omkring. Blicken ändfar vidderna, söker sig snart in bland kullarna på Blekavare, där den koja ligger i vilken jag tillbringat min första ensamma skogsnatt.

Vid Väster-Hundsjöns strand tänder jag en teeld på en myrlänt plats nära strandkanten. Lite rökt fläsk och bröd har jag i väskan. Sitter där och äter, medan teburken puttrar över elden och små vågor kluckar mot strandstenarna. Ute på sjön simmar en storlom. Trots all min försiktighet sprider sig små giriga eldtungor i det fnösktorra riset, men vatten ligger nära till hands.

Efter att noga ha släckt elden blir det rak riktning mot Nymyren och kojan genom marker som tråkigt nog förefaller död på all vildnad. Hur ska det bli till hösten när jag tar hit Pelle, stövaren? Inte har jag sett till något tröstefullt hartraj någonstans under min hitintills en och en halv månad på låten.

Jag närmar mig allt mer myrarna mot kojan, det är min mening att följa landudden mellan Grubb- och Viskogmyren. I närheten av Hästforslåtten, en liten inslåtter vid Grubbmyrens västra hörn kommer jag plötsligt på misstänksamma tramp i rålandet. Jag viker undan fräken och bladgräs för att se spårstämpeln. Gyttjan ligger torr just här. Det är en hälgångares spår, där klorna satt djupa spår i gyttjan. En björn. Spåret är inte gammalt – björnen hålls nog i trakterna, mot Hålmyrberget till kanske.

-         Men ofreda inte mina hästar, tänker jag.

-         Säkert ska jag märka om de får känning av dig.

Det här är det första björnspåret här på hästlåtens trakter.

Och snart är jag åter i kojan där vanliga småsysslor med mat och dylikt tar vid. Sådant som hör till daglig rutin. På kvällarna så här, kan man läsa, höra på radion och småtänka, ostörd över saker och ting, inte alls ha det så dödande tråkigt som många tror att man har i ensamheten. Många skulle väl också inte kunna trivas. Det är ju helt naturligt – människan är ett flockdjur – en hektisk sammanblandning av alla möjliga egenskaper. Det ryms mycket i hennes stora hjärna, mycket som hon själv inte vet om.

-         Blir det inte långsamt där bort i skogen? Har mången frågat.

Jag är less på dessa frågor, och har egentligen inget svar att komma med. Mina standardsvar låter så billiga. Det är att jag trivs och klarar mig gott. Frågorna är kanske motiverade. Inte har jag något uttömmande svar och inte vill jag ge något. Och nog vet jag att jag kan också förtjäna mera i timmerskog än här. Men det finns ju bara inte materiella ting.

Nej, detta är ingen plats för den flockvane, ytliga, bekväma och ensamhetsrädde, det kan var och en förstå. Det är ingen förkastelsedom, bara ett faktum jag kommit med.

Ensam kan en människa vara i storstadens myller, mitt inne i en folkhop på tusen huvuden – ensam – förtvivlat ensam – ensammare än eremiten i storskogen. Den som vistas helt med naturen är aldrig riktigt ensam, den står närmare alltings ursprung, närmare källorna. Människor hoppackade i folkträngseln kan vara längre från varandra än människor skilda av milsvida avstånd.

Kan man läsa är man heller inte ensam, man kan dväljas med stora andar. Man kan ständigt göra nya bekantskaper, finna tankar utformade någon gång dunkelt föresvävat en själv.

Och för tanken existerar inte ens rummet och tiden.

Från en hästgetarkoja på Granberglåten kan man visst gå tillbaka fyrtio miljoner år i tiden – där mina hästars utvecklingshistoria börjat. Eller ännu längre! Man kan också besöka Mars och Venus eller själva solen utan att ens besväras av den miljongradiga hettan. Man kan göra en vägsträcka på miljoner ljusår i en blink. Man kan göra ett besök på väteatomens kärna. Ja, vad man kan. Det finns världar att syssla med.

Men inte kan man ge ett sådant svar.

Härmed menas nu inte att man bara sitter i grubbel och ugglar över problem man inte kan lösa. Att man sitter vid brasan om kvällarna som en berguv på en bokpärm lägger pannan i djupa veck över allehanda konkreta och abstrakta företeelser. Nej, inte så.

Kroppen måste ha motion och rörelse om den ska vidmakthållas. Men människan har också något annat, något som psykologerna kallar själ. Även om den också behöver en smula motion för att behålla vitalitet.

Jaget kan uppfatta sig själv som individ. Det vet att det har en kropp och en själ. Det vet att det är bäst för denna kropp och själ att samordnas, att stå stadigt med fötterna på jorden, men höja sitt huvud mot stjärnorna.

Kvällen förgår, den kväll av den dag jag ville skildra, en helt vanlig dag i bråd slåttertid. En dag på låten.

Så ligger jag åter i sovsäcken, vinddraget från väster suckar i träden. Det blir natt.

Del 30

Soliga dagar, eterblåa och varma. De första rötmånadsdagarna har gått in och fruntimmersveckan är tilländalupen utan en droppe. Hästflocken kommer nu dagligen vid sjutiden om mornarna till kojan. Dagar förflyter i häströkar och vattenblask – dagar utan att jag lämnar kojan. Någon gång går jag till Risslens fäbod och köper mjölk och getost. Klädd i badbyxor och smärtingskor förflyter mina dagar i solgasset.

Jag smutsar ned mig bland rökarna, av kojvallens torra jorddamm, bär upp vatten från källan och tvättar mig över hela kroppen, låter sol och vind torka mig, vistas inom stängslet och lapar sol, lagar mat vid uteelden och smutsar ned mig igen. Här kan jag gott vara mig själv, göra vad mig behagar, förta mig saker som skulle se befängda ut i andras ögon. Balansera på slanorna av stängslet runt kojan, hoppa ner, springa mot flocken och upp på en hästrygg, glida ner på andra sidan med armarna runt hästhalsen. Ingen ser mina tilltag, ingen kan säga att man slösar bort tiden. Jag har gott om tid. Behöver inte tänka på det rationella just nu. En människa kan behöva känna sig tidlös ibland.

Apropå rationalismen. Den är god så till vida att den ökar produktion och levnadsstandard. Men r den inte också ett tidsandens odjur med sin kropp i städerna och sina tentakler utåt landsbygderna? Det är konstigt att ju mer man sparar på tid, desto utfattigare blir man på tid

Det har sagts så många vackra sentenser om tiden.

Om det man sysslar med har avgörande betydelse för kulturens fromma, kommer att rista djupa spår i framtiden, bör man använda tiden väl. Då är man antingen en Newton, en Edison eller en Marconi.

Men alla vi andra, vi an gott koppla av någon gång, gå i adamsdräkt, löpa på en skogsstig eller dåsa i en hängmatta, utan att bry oss om tiden. Utan att tänka på vad klockan är slagen.

Ingen är väl så brått som tidsandan anger.

Koppla av någon gång, det ger nytt mod att hugga i på nytt! Ser man på dagsverkena, ser man på penningen och pengar har i sig själva inget värde. Och mycket kan vi få utan pengar.

En dag när hästarna stod vid rökarna, fann jag ett lämpligt tillfälle att göra några studier jag behövde för en teckningskurs jag för länge sedan tröttnat på. Jag satte mig vid en trärot, valde ut mitt offer, kisade med ögonen för att särskilja ljus och skugga, och började dra upp konturerna av hästhuvudet. Jag kände mig inte vidare inspirerad eftersom jag måste bemöda mig att leta fram penna och papper. En lång mule kom smygande över min axel mot det vita i mina händer. Försiktigt makade jag undan den, men den kom igen och trevade mot min hand. Det var Bläsa, den stora rangliga märren, bara sju år, men med utseende av en framskriden hästålderdom. Hon måste ha haft hårda år bakom sig. Men Bläsa är en snäll häst, får gärna hänga med huvudet över min axel om hon tycker om det. Jag ritade vidare allt medan pennan då och då slog mot Bläsas närgångna mule. Min modell vaknade med spetsade öron. Det där vita i min hand påminde om saltpåsen. Min så väl började studie blev förstörd. Så kan det gå när man ska rita hästar.

En regntung söndagsmorgon, den första verkliga regnmorgonen på veckor kom Krobba, alias Tämmingen, tillbaka. Hon följde med flocken och kom fram till stängslet, tittade på mig med sina stora mörka ögon, längtande efter en nypa salt. Det låg samma illmariga troskyldighet över det lilla slanka stoet, som fjorton dagar innan, då hon med hjärtskärande skrin leddes bort från betet. Undra sen på, att jag på det vildaste klappade om henne. Hon smånafsade efter mig som vanligt, då jag blev allt för hårdhänt. Sorella som stodbredvid blev avundsjuk och bet sin goda väninna i flanken.

Samma dag togs Helstrumpa och Gamle Frösen från betet, för att även de hjälpa till med höskörden.

Det klarnade mot kvällen. Den grå himlen var borta, solen sken matt över ett kvällssvalt landskap. Bäst jag går bland mina hästar, faller det mig in att göra en löptur hem till by och väg. Två timmar är god gång. Någon gång har jag underskridit denna tid, men det har också hänt att jag polemasat mig hit på tre timmar. Det finns dock folk som tror att en mil och en timmes gång är detsamma. Inte i terräng åtminstone.

Jag klär mig lätt, men behåller dock stövlarna på, och trär väskans rem över axeln. Klappar Sorela och Krobba på mularna, tittar på klockan och joggar iväg över Nymyren. Hela vägen joggar jag genom skog och över myrar, över stenmark och mossar i mina tunga stövlar, den långa vägen hem. Och ändå tog det femtiotre minuter, innan jag svettig och varm att i köket därhemma.

Del 31

Jag fick ta mitt ”fjålorv” med när jag lämnade hemmet på måndagsmorgonen efter snabbturen. Man hade hyrt slåtter på Viskogmyren. Bröderna kom sedan på dagen med räfsor, liar och mat. Så fick jag slå lite denna sommar också. Våra liar skar i breda skär över den nu torra Viskogmyrens starrflakar. När det torkat fram på dagen, räfsade vi ihop stora fång och bar ihop i lasshässjor. Vi slog sammanlagt fem lass, som nu står och bidar till skarsnömorgnar då det åter blir vår efter en mörk och tung vinter.

Den sista kvällen bröderna var i kojan kom Karl-Erik med Brunte. Han skulle tillbaka samma kväll, men blev frestad att stanna, fast han skulle slå havre dagen efter. Han menade dock att han kunde gå tidigt härifrån. Den kvällen kom också en pojke och en flicka från Rissléns fäbod och hälsade på. De hade börjat med slåttern där.

-         Kom in, för svarte farao, menade jag.

-         Gå ut och skräm in dem, sa jag till flickan när jag kom in igen.

-         De törs inte komma in.

Jag liksom hörde hur de kippade efter andan utanför kojväggen. När jag åter kom ut i ett ärende sade Karl-Erik

-         Vi skulle ha sagt någonting – de ä för jädrigt.

Vad kunde det vara som var så farligt kunde jag inte begripa. Men Hjalmar och Karl-Erik kom snart in och började kivas med den jämnårige Isak Risslén.

Så är jag åter ensam. Det har regnat några dagar men nu är det åter klart över skogen. Det börjar bli skumt vid midnattstimmarna och en kväll står den första markdimman över myrfloarna. Enstaka hjortron i myrstador och skogsdrog väntar ännu på mognad, men ute på de öppna floarnas rävelåsar frös de bort under några kalla julinätter.

Ärlparets fyra livskraftiga ungar har för längesedan lämnat bostadiet och flyger nu omkring som pigga ungdomar på jakt efter föda. Jag har inte sett dem på sistone. Kanske jagar de omkring i andra fria marker, men säkert gör de nog någon flygtur i mellanåt och lyssnar på sin barndomstrakts klingande skälljud i skogen. Det ljud som de nästan dagligen vandes vid att höra, under sin uppväxttid i boet, under det uppskjutande nävret på Hästgetarkojans tak.

Och i de halv uttorkade lokarna söder om kojan svippar snäpporna omkring och tecknar fina spår i kanternas spruckna gyttja. En natt vid tredraget smög en räv omkring i skogskanten mot lokarna. Kanske lurade han på snäpporna, kanske upptäckte han att det fanns en kricka i gölens vatten.

Men i mulna blida nätter har myggen sin högsäsong. Den kommer dansande genom murhålet och in i kojan. Jag måste tillgripa motåtgärder. Jag letar tjukor (tickor), på murkna björkstammar. Av de kolande tjukornas rökelsedoft hejdas mygen.

Det kommer dagar då hästarna är skygga vid rökarna. Där står de och halvslumrar mellan bromsarna flyger omkring i periferin. När jag öppnar den gnisslande kojdörren, springer de bort över vallen och måste lockas tillbaka. Jag får något att grunna över.

Men en natt lufsar en björn nere i brännan. Han biter av älgkålens toppar i råklanden och gräver ut en myrstack bortom hästloken. Han krafsar med labben uppe i stacken och slickar begärligt i sig myrorna. I dagar har han känt vittring av hästar. Även en annan vittring har nått till hans näsborrar, en vittring som han känt ett fåtal gånger förut i sitt liv. Doften av rök. Nu känner han hästvittringen särskilt starkt, närmar sig i ren nyfikenhet. Plötsligt öppnas en glänta i skogen. Där på öppningens mitt står en liten grå koja, sådana gråa hus har han förr sett i skogen, strukit förbi dem helt nära utan att märka något farligt. Från öppningen sticker lukten av hästar starkt i hans näsborrar. Han tycker sig också förnimma en annan vittring, men är inte riktigt säker på vad det är, därför att doften av hästar är allt för stark.

Nalle står och vädrar, hans små ögon spanar ut över öppningen, så gör han helt om och försvinner in i skogen, lufsande vidare. Ännu en gång närmar han sig gläntan som väckt hans nyfikenhet. Överallt möter han den starka vittringen av hästar, i flera dagar har han hört klingande ljud i skogen. Ibland har han också hört hårda knäppande ljud här bortifrån. Nu närmar han sig öster ifrån, står ännu en gång inne vid granarna och ser mot kojan i öppningen. Det är något mystiskt med den. Han snörvlar och vädrar, men bara hästvittringen sticker fränt i hans näsborrar. Björnen lufsar vidare, finner snart en myrstack som han gräver ut. Han är bara en fredlig gräsätare och grymtar belåtet, när de bittra myrorna läskar hans gom.

Del 32

En morgon kom inte hästarna till kojan. Jag antog att de fanns på kalbrännan, och styrde mina steg dit. Jag har inte behövt gå så mycket den sista tiden, flocken har i regel kommit till kojan, men nu var det mulet och disigt, varför de hade stannat i skogen. Strax innan jag nådde kalbrännan, hörde jag hur det stampade i marken inne i brännan. Det närmade sig och det verkade vara ett tungt djur som kom springande. Dunk, dunk, lät det i marken.

-         Ptroo, ptroo, skrek det längre bort, och nu förstod jag att det var någon som kom med en häst, som tycktes ha slitit sig.

Nu mörknade det mellan stammarna, och jag kände genast igen Stjärna, som kom springande med det lösa grimskaftet slängande om frambenen. Hon måste stoppas.

Jag fick fram saltburken och lockade. Stoet stannade genast, hon visste vem jag var, och nu kom pojken som lett henne, springande.

-         Vi släpper henne, hon hittar nog rätt på hästarna, sa jag. Pojken följde mig till kojan, där vi kokade kaffe.

Han gick snart iväg, och jag steg in på vägen mot kalbrännan, för att i alla fall se var jag hade mina hästar. Det småduggade emellanåt från en grå himmel, vätan hängde i träden.

På rågången bortom det gamla stallet på kalbrännan mötte jag Stjärna. Jag förstod att hon inte hittat rätt på flocken. Då måste jag hjälpa henne. Betslet lades på, jag tog på mitt lätta amerikanska oljeställ och red upp på kronostigen mot kalbrännan. Där den södra hästvägen från kojan löper ut på kronostigen stannade jag och lyssnade. Ingenting hördes. Jag hade vetet tidigare att det fanns ett getingbo nere i ett jordhål just här. Men nu hade jag glömt det i alla fall. Inte förrän Stjärna med några häftiga skutt hoppade iväg, kom jag ihåg det. Hon blev stucken i baken.

Nu red jag mot Hankes-kojan och ut i holmarna, vidare över sanka myrhalsar mot Rissléns fäbod, upp mot landremsan mot Grubbmyrtjärnen, utan att finna något spår. Åter red jag förbi getingarnas bo vi vägskälet, och stoet fick åter ett stick, nu på nosen. Jag följde stigen mot Johan Iljas-vallen, och därifrån österut mot Västerstmyren, som rundades och upp mot kronostugan. På detta område hade hästarna ännu inte varit i år, men här brukar de beta på senare hälften på sommaren, hade Malte och Per-Jakob sagt.

Vid stigarnas mjukare ställen lutade jag mig ned över hästhalsen för att finna spår i den ännu trots regndiset torra gyttjan. Men inte ett spår, inte ett ljud i skogen.

Stoets skälla hade naturligtvis satts igen med mossa, och fortfarande duggade det fint från grå himmel och hängde vått i träden. Jag var torr tack vare oljerocken, fastän våta grenar sopade över mig, tätt och ofta. Mitt hår och mitt ansikte var ständigt våta. Stjärna gick villigt, hon sökte flocken, hon som jag, men jag började märka att hon gärna hade velat äta av det gröna sidgräset i Granbergssluttningen. Jag började ledsna på alltihopa när jag red tillbaka mot kalbrännan. I flera timmar hade jag suttit på stoets breda rygg.

För tredje gången passerade vi getingboet, och klarade oss den här gången. Jag fortsatte stigen mot kojan från kalbrännan. Undrade vad jag skulle göra av det ensamma stoet under natten. Nu borde jag ha haft en av stallarna vid Jonkes-vallen på min kojbacke. För mitt liv kunde jag inte begripa vart hästarna hade tagit vägen. Inte ett spår och inte ett minsta skälljud.

Plötsligt klang det till i hästskällor bakom mig på kalbrännan. Två gånger tidigare hade jag ridit förbi dem under dagens lopp. De hade stått stilla utan att röra skällorna de gånger jag hade varit helt nära flocken.

Och nästa dag, lördag, var det likadant igen. De var borta, utan spår, ljud. I fem hela timmar genomkorsade jag samma terräng som dagen före, med negativt resultat. Förargad vände jag om till kojan. Hästarna hade inte dragit iväg mot Österhundsjötrakten, det skulle jag ha hört från kojan, de var inte i holmarna, inte i Västerstmyrtrakten. De måste ha fått vingar.

Men på kojvallen stod flocken och väntade på rök, medan jag irrat omkring flera kilometer från kojan och sökt dem. Åter måste jag ha gått förbi flocken i närheten av kalbrännan utan att de gett ett ljud ifrån sig. Ibland hörs inte en hästflock tvåhundra meter, ibland halvmil.

Del 33 31 juli

Det blev klart och vackert väder igen. Söndag den sista juli. Denna morgon kom hästarna till kojan, och jag behövde bara göra upp ett par rökar.

När jag fram på dagen som bäst höll på med att förnya en av rökarna om två pojkar från Storbäcks-badarna. Två pojkar av det yngre slaget. De tittade intresserat på hästarna. Jag märkte att de gärna skulle vilja gränsla dem också. Jag är inte vidare villig att störa dem vid rökarna, men jag förstod också att det vore ett äventyr för pojkarna att få rida några svängar på kojvallen. Jag ledde fram en av de villigaste hästarna. Snart var de belåtna, de lyckades också hålla sig kvar på hästryggen, även i skritt. Men så hade de också tidigare på dagen tränat på koryggar vid Hankes-kojan, erkände den yngste förstulet. Jag vände mig om och flinade. Små pojkar på knotiga koryggar. Vilka cowboy-drömmar.

Jag lyfte upp den yngre, som var mest meddelsam på Krobbas rygg, för att ta en bild. Men Krobba nafsade okynnigt efter hans ben och den andra pojken försökte hålla hennes huvud. Jag ville få ordning på motivet, och nu fick Krobba se att jag hade något fuffens för mig. Hon skulle nödvändigt ta reda på vad jag höll i händerna. Krobba är en dålig fotomodell.

Jag bad pojkarna komma in för att dricka kaffe också. De ställde sig innanför dörren som jag stängde för myggen, och satte sig inte förrän de anvisades plats. Konversationen var ganska trög, de svarade enstavigt. När de skulle dricka kaffet, började de helt omotiverat att fnissa. Det gick galet för den yngste pojken som drog upp kaffet i näshålan och höll på att få sockret i vrångstrupen. Deras ryggar skakade. Jag flinade för mig själv, där jag satt på britsen bakom dem. Jag känner till detta, episoder ur liknande situationer från egna pojkår. En lika oförklarlig som påträngande skrattlust, som till varje pris måste underkuvas och just därför blir det ännu mer påträngande. Efter ryggskakningar av återhållsamhet, fick de ned kaffet. Någon andra skvätt ville de absolut inte ha. Jag förstod, det var farligt för vrångstruparna, fast för mig hade de gärna fått skratta högt ut i luften innan de druckit ur kaffet.

När pojkarna gått blev det ett förfärligt oväsen uppifrån kronorågången. Jag sprang fram till rågången och tittade. Den äldste pojken blåste i ett bockhorn, som de inte haft med fram till kojan. Med ena armen slog han någon slags klämmig takt. De fick syn på mig i rågången, bockhornet tystnade tvärt.

En eftermiddag brast regnet löst på allvar. Själv satt jag inne vid fönsterbordet och hade det torrt och skönt. Hade helt nyligen varit till hästarna och ätit mogna hjortron på tuvorna och landkanterna vid en uttorkad lokbotten på kalbrännan. Vid kojan stod fem hästar och lille Tävas som återkommit med modern. De stod blickstilla i det ösande hällregnet medan små rännilar rann i håret efter deras sidor.

Det fortsatte att regna hela den påföljande natten och när jag vid sjutiden steg upp vågade jag inte sticka ut huvudet utanför kojdörren såsom det spöade. Svackan ute på kojplanen som stått torr i veckor hade fyllts med regnvatten. När jag skulle steka korv till morgonmat fick jag lägga en tallrik över stekpannan. Stora brungula droppar trillade ned genom rörstumpen uppe i murhålet och fräste ned i elden.

Mot tiotiden upphörde regnet, det drog lite västerifrån, men var alltjämt grått och mulet. Skog stod våt och nytvättad. Över Grubbmyren gick jag mina steg till hästarna, som nu hördes mot Hundsjön till. Grått, grått över myren. Endast över det avlägsna Stutvattenberget i öster, lyste en ljus strimma, där brandtornet avtecknade sig som en liten mörk punkt.

En gråvädersdag som påminner om senhöst och urtid, förgängelse och gryning. En dag då en Urakaipa (legendarisk hövding i berättelser om urtid) kunde ha tittat fram ur sin grottmynning och undrat om björnen hans kvinna sett kvällen förut, håller sig kvar i blåbärsgläntan i skogen. Och sedan småmuttrande över regnvädersdagen, dragit sig in till fällarna i grottan. Eller grådag då man själv suttit vid kaffeelden efter dagens första öft på senhösthygget.

Men det är bara några dagar in i augusti.

Hästarna betade i den risiga drogmarken, som sträcker sig från Öster-Hundsjön österut mot myrfloarna. Det är gott om bete här, men idag var det blött i den snåriga vegetationen. Klampen hade nu släppts från slåtterknoget, även den grovt byggda hästen från Kroksjöberget, som jag skänkt det fina namnet Direktörn, mest på grund av hans undersätsiga, men väl tilltagna kroppsform. Han lär vara lite smått elak, vill Malte påstå. I fjol var han lömsk mot okända personer. Jag har inte märkt något särskilt argsint från honom, även om han drar åt sig öronen emellanåt.

Krobba som alltid håller sig väl framme, blev på grund av nykomlingarna undanträngd, och kom i tur först mot slutet. Då hade hon allt för brått att hugga åt sig saltet och knep bort ett skinnstycke ur mitt långfinger på samma gång. Det gjorde svidande ont. Samma hand som blev biten knöt sig och slog till över hästhuvudet. Olyckligtvis träffades benkammen vid tinningen. Det gjorde minst lika ont som bettet i handen förstås. Krobba ryckte till.

Det rann rött där skinnbiten suttit och sved av det salt jag haft i handen. Jag var ond på Krobba som nog ansåg sig ha fått för lite salt. Men Krobba har kanske haft tillfälle att reta upp sig på mig också.

En gång vid kojan följde hon kelsjukt i mitt kölvatten och tiggde godbitar. Hon hade redan fått och jag var upptagen av annat. Men hon gav sig inte. Jag började klappa henne helt försiktigt. Hon böjde huvudet bakåt, nafsade och tiggde. Hon fick vara ett tag – men kom snart och hindrade mig på vedbacken. Jag blev mer hårdhänt. Lyfte upp hennes ena framben i armkroken, behöll det där och knäppte ihop händerna om hennes hals. Hon fann sig villigt i de gymnastiska rörelser som påtvingades henne. När jag hoppade upp på ryggen och stod där raklång, vände hon på huvudet och tittade på mig med en blick som om ansett mig för alltid utom räckhåll. Hon kunde inte nå mig där – på sin egen rygg.

Jag hoppade ned och lät henne vara. Men Krobba var alltför efterhängsen denna dag – hon gav sig inte. Kanske hade jag vant henne för mycket. Hon kom med huvudet mot marken, lyfte upp det och nafsade i mitt bälte. Jag gick ifrån, men hon kom. Då sprang jag baklänges och flög på henne och slog armarna om den slanka halsen. Hon skyggade en aning, men det roade mig att retas. Manövern gjordes om – tills hon sprang undan några steg tills hon fångades.

Nu var jag för onödigt ihärdig och försökte fånga henne ännu en gång, men Krobba snodde nu kvickt baken till. Försiktigt sträckte jag fram handen med ett långdraget ”Tääämmingen”. Hon vände lugnt och såg illmarig ut.  

Jag ångrade att jag varit otäck med det lilla stoet, och gick in i flocken för att ordna till rökarna. En mjuk mule började fumla i byxlinningen i min rygg. Krobba, den obotliga. I ren desperation trummade mina knytnävar slutligen mot hennes kors. Då blev hon förtörnad och lyfte bägge bakhovarna från marken, en hel decimeter.

Ångerfull gick jag in i kojan. När jag efter en stund kom ut stod Krobba ensam vid stängslet och tittade på mig. Försiktigt bet hon i översta slanan, Mulen rynkades vid näsborrarna. Hon började skrapa med sitt ena framben i marken. Det slutade med sockerbitar.

Men nu var jag arg på Krobba. Jag stod hos Trucken, Sloköra och Sorella. Krobba har inte Sorellas lugna temperament. Krobba vore lättskrämd om hon inte vore så oerhört folkkär. Sorella är alltid lugn, alltid lika godsint. Hon sträcker på huvudet när man kliar henne på halsen och mellan frambenen, hon småmal med käkarna och sänker huvudet när hon känner sig riktigt belåten.

Ibland bryter jag en lövruska och stryker bort myggen under någon hästmage. De tycker om det och jag blir själv förtjust när någon av hästarna återgäldar det genom att gnugga mig i ryggen med sin mjuka mule.

Men Krobba sökte snart kontakt med mig igen och naturligtvis måste jag försona mig med henne innan jag lämnade flocken. Hur kunde man förresten, bli arg på ett sådant litet illmarigt kräk? Jag stod vid hennes hals och klappade henne på manken, vilket jag inte skulle ha gjort. Jag utlöste därmed den mekanism som satte hennes ena framben i rörelse. I den oskyddade ställning jag intog slog hennes uppgående knä rakt mot underlivet. Jämmer och elände.

Mot aftonen samma dag komm ytterligare fem hästar tillbaka till betet. De kom direkt till kojan och förenade sig med Lill-Tävas flock. Det var Bruna, Kakao och Snobben och två ännu namnlösa ston. Snobbens muggben (små sår och infektioner längst ned på benen) var grovt och svullet. Han har haft blodförgiftning i det tidigare, senast nu under slåttern. Hur ska jag veta om det tar om på nytt? Jag fruktar det värsta för Snobben.

Del 34

Skyarna drar mot öster. Molntäcket har skingrats under natten och åter är man på väg till flocken vid Öster-Hundsjön. Med smörgåsar och tegrejor i axelväskan, även kameran. I handen en fyraliters mjölkflaska av tunn bleckplåt, som ger ifrån sig ett klingande ljud när man tummar med fingrarna under bottnen. Sedan jag nu sett till hästarna hade jag tänkt göra en sväng åt Hålmyrberget till, för att söka hjortron på de små floarna. En del av hästarna står vid kojan, och Snobens ben är fortfarande lika svullet.

Hästarna kommer susande inpå mig som vanligt, för dem betyder hästgetaren alltid salt. Ibland bryter jag en kvist för att få behålla något livsrum själv, men i regel karar man sig utan. Den här gången slog ag några klingande ackord på flaskbottnen.

Effekten blev ögonblicklig. Sloköra och några andra ryggade tillbaka. Krobba kastade om och sneglade bakefter sig. Stod stilla på helspänn. Direktörn gav mig en lömsk blick. Sorella ryggade inte tillbaka, hon höjde huvudet och spetsade öronen. Stilla som en staty. Likadant gjorde hästarna i periferin. Det blev plötsligt så tyst vid hästflocken, alla stod avvaktande. Bara ett klinkande till hade satt hopen i rörelse. Ett ögonblick iakttog jag deras reaktion inför det oväntade ljudet och började sedan prata lugnande med dem. Snart fumlade mjuka mular i min kupade hand. Flocken trängde sig på. Sloköra nafsades i flanken och sprang framåt. Hans mule slog mot min panna, jag vacklade bakåt och höll på att falla baklänges mellan hästbenen. Ilsket bröt jag en ruska ur en nedhängande gren och skrek åt dem att lugna sig.

Mjölkflaskan stoppades in under ett vindfälle, eftersom flera av hästarna sneglade på den med skygghet i blicken. De var irriterade – vad det nu kunde bero på?

Alla fick sitt. Själv gick jag kring i hästhopen. Jag känner mina hästar, vet deras egenheter och tilltag. Nu råkade jag gå förbi Krobbas bakdel. Ruskan som fortfarande hölls i handen snuddade förmodligen vid hennes has, ty plötsligt fick jag hennes lilla oskodda hov i min egen bakdel. Men slaget var inte hårt. Road och respektlöst äntrade jag upp på denna nu smått nervösa Krobbas rygg, klappade henne på manken. Hon lugnade sig, sneglade okynnigt och försökte bita mig i stöveln, som jag nu drog undan bakåt flanken till. Hon försökte med den andra. Hon ville ha mera salt, men det var slut nu. Hon började beta utan att ta notis om min närvaro, och dit Krobba gick följde jag helt naturligt med, eftersom jag satt på hennes rygg. Men hon skulle beta hos Direktörn som såg lömsk ut idag och bara gjorde ansatser att vilja slå. Jag tröttnade snart på hans otrevliga grannskap och hoppade ned för att leta reda på bleckflaskan. När jag nu gick genom flocken som betade, klappande hästarna allt eftersom de passerades närmade sig Direktörn.

Utkommen ur flocken gensköt han mig och jag stannade för att invänta honom. Antagligen ville han ha salt. Han nosade på händerna och fickorna, och sneglade på byttan under armen, medan han blev klappad på sin muskelfulla hals. Öronen låg tätt strukna bakåt, vilket jag inte gillade, men inte närmare tänkte på. Han fick gå förbi medan jag förstrött lät min utsträckta arm löpa längs hans ryggs konturer. Försent förstod jag att han tänkte slå. Instinktivt vred jag mig åt sidan och fick ett hårt slag av hans stålklädda hov på sidan av sätet.

Jag föll och tog emot mig med armen, kände först den förlamande stöten, och sedan en tvär oresonlig ilska. Jag flög upp och satte efter den flyende valacken. Kvistar och bråte som kunde rivas med i farten, flög mållöst genom luften, och jag råmade av upphetsning som en retad björn. Jag skrämde inte bara Direktörn, hela flocken bakom oss kom i rörelse, och kom skramlande efter för att se vad som stod på. Direktörn stack ned mot bäckutloppet vid Hundsjöstranden. Där var bäcken uppgrävd vid sjösänkningen – där fanns sten. Satanistiskt högg jag en knytnävsstor sten.

Valacken sprang precis ut i bäcken då jag kastade mot länden – och träffade.

-         Där fick du, på precis samma ställe.

Direktörn lufsade vidare efter strandbädden, medan jag stannade kvar för att lugna den anstormande flocken. En och en sprang ystert förbi mig så att vattnet stänkte i det grunda bäckutloppet. Nu kom Sorella, stannande och spetsande öronen och såg på mig som om hon ville veta vad som stod på. Alltid lugn. Jag följde i flockens kölvatten till strandremsan, längre fram efter stranden där hästarna stannade.

Direktörn och jag bytte blickar, han släppte mig inte med ögonen, men såg inte så lömsk ut längre, snarare nyfiken. Kanske var han förvånad över att ha löst ut så mycket råmande ilska där bort i backen söder om Hundsjön. Min ilska hade lagt sig, episoden var glömd, sånär som på att jag linkade så smått. Det kändes lite strävt i musklerna där slaget träffat, då jag tog ut riktningen mot Hålmyrbergstrakten.

Del 35

Jag sökte efter hjortron i myrkanter och mossrå. Några omogna och halvmogna kartar började klinga mot bleckflaskans botten. Det var lönlöst. Jag satte byttan upp och ned, tömde ut de fåtaliga kartarna som sjönk ner i mossan. Den enstaka myltan som fanns fick gå munvägen.

Vid den nedrasade kojan på Axels skifte inregistrerades ett hartroj för kommande stövarmorgnar i septemberskogen. Vid Lill-Tjärnmyren fanns spår i starren efter älgkon och hennes kalvar, inte nya men intressanta ändå. Jaså, det var hit till Hålmyrberget hon försvunnit från Grubbmyrtrakten. Hon fanns nog inte här nu, spåren var för gamla, vart hon tagit vägen har jag heller ingen aning om.

Kalvkor lämnar gärna inte spår efter sig. I en tät blandskogsbacke väster om samma myr, har en björn någon gång börjat gräva ett ide. Det är mycket att titta efter och räkna ut när man går i markerna, och hit hade jag knappt varit förut i sommar fastän trakten inte ligger långt från kojan. Men hästarna går aldrig hit.

I hårdmarkskanten på östsidan av flon bröt jag torra kvistar ur torrspirorna i myrstodan och gjorde upp en eld. Teburk och smörgåsar togs fram ur väskan och medan vattnet kokade satt jag med ryggen mot en tuva och åt. Det sista regnet hade sopat bort myggorna, inte en enda irriterande my fanns. Halvliggande på rygg lät jag blicken glida över myrflon, medan vinden fläktade svalt mot ansiktet och susade vidare in i skogsgömslen bakom mig. En humla brummade envist och sövande någonstans i närheten, monotont men fridsamt. Vid den närmaste sankräveln ute i flon löpte ett brett älgspår. Emellanåt tittade solen värmande fram mellan molnslingorna som makligt drev österut. Elden småknastrade, det var skönt. Låg och gonade och föll i tankar.

Flon ligger på bakändan av mittfjolårshuggarskifte som sträckte sig tre kilometer neråt mot bygden efter det smala bondskiftet. De närmaste oktoberdagarna bakåt i tiden dånade yxhuggen där borta. Drar mig till minnes eskapaderna, hur jag en tidig gråmorgon i misstag fällde en trestocksgran på fel sida av rågången, var bekymrad och blev utskrattad vid stockelden efter första öften. Hur som Hjalmar ävlades och brottades med den allra bakersta ändans risgranar, där han dock hade en god utsikt bortöver Öster-Hundsjölandet och bortåt. Och Karl-Eriks flin när han råkade få tjocklunden på sin lott.

Ja, det var vi tre bröder, och Karl-Erik och senhöstdagarna. Tidigare under fjolsommaren högg jag i veckor i ensamheten och bodde i kojan vid Jon-Ersmyren, dit det för övrigt är rätt så långt härifrån bakändan. Sen blev det efterjulsvinter, mörka, kulna och snömoddiga dagar, besvärliga brosslardagverken, då det hände att piskande yrsnö på natten sopade igen det jag hade skottat upp kvällen före.

Ensam under svettblöta tunga dagar, då timmerresens nedersta stockar satt fast i snön som om de hade ackord på det. Det behövdes mycket vridande, baxande och ryck för att få dem loss och upp ur deras meterdjupa snögrav och sedan till basvägen på en knorrande träsurk. Det var mörka veckor, dagar med snömodd och blötsnö, eller bitterkalla dagar då kölden knorrade under surkmedarna och himlen blånade vid horisonterna. Då rävens, lekattens och någon ensam hares spår korsade mitt skidspår till kojan, där jag ensam fördrev mörka vinterkvällar med att torka kläder, elda och laga mat, äta, läsa och filosofera så smått över tingen. Kvällar då zodiakens stjärnbilder vandrade på fästet, eller drivande snö piskade kojväggarna, medan gaslyktan susande och torrveden brann.

Köraren som bodde hemma vid ån, åtta kilometer från bakänden, kom två gånger om dagen. Min enda förbindelse med yttervärlden.

Nu låg jag på rygg och mindes allt detta. Åja, tänkte jag, det hade visst sin tjusning också, även om det var motigt ibland. Undrar hur det kan kännas att börja med ordnat arbete igen, den dag då betestiden går mot sitt slut? Jag grunnar.

Kommande skogshuggarmödor avskräcker mig inte. Skogsarbetet är hårt, men härdande, tungt men fritt. Där behövs ingen instruktör som bestämmer handgreppen, inget fastslaget schema att gå efter, ingen bestämt inrutad semester. Timmerhuggaren är sig själv, även om han ligger i som en blådåre veckor i sträck ibland. Mången klankar på skogen – vilket kanske inte är så underligt heller. Skogen är för unga och starka, för dem som lärt sig självhut och inte klagar, för dem som älskar vidd och frihet. Där passar inga tidsstudier och rationell handgreppspolitik, där utvecklas individuella anlag efter fysisk förmåga och praktisk erfarenhet. Där existerar så mycket de tekniska möjligheternas robotism.

Del 36 6 augusti 1949

På lördagen efter malören med Direktörn, kom Eliasson tillbaka med Lill-Svarta. Jag hade gjort en snabbsväng till Öster-Hundsjön, och när jag kom tillbaka till kojan stod han på kojbacken. Nu hade han daggmask med i ryggsäcken, och det var väl meningen att Abborrtjärnarnas randiga innevånare skulle frestas fram på dagen. Vi skulle dock spara till fram på eftermiddagen då de började hugga som bäst. Eliasson var tidigt ute och vi hade flera timmar på oss innan dess. Under tiden kokade vi både te och kaffe, pratade i slafarna och tittade emellanåt på hästarna vid kojan.

Morgonen som varit klar och vacker efter en kylig natt, blev en mulen och regnhotande dag, när vi omsider med ryggsäckarna lämnade kojan. Framme vid tjärnarna var dock förväntningarna stora innan vi hunnit prova.

Ganska snart upptäckte vi dock att abborren var på uselt hugg. Det berodde på vädret, den gick inte in mot stränderna. Endast ensamma strövare och ibland smärre stim råkade komma mot landkanterna ibland. Då och då nappade någon så pass att vi inte gav upp med detsamma, utan ihärdigt metade vidare, flyttande mellan tjärnarna och metställena. Vi kokade te inne i holmen vid den ena tjärnen, och väntade på bättre lycka. Kvällen gick, det slutade att nappa. Vi gillrade upp våra spön i den tilltagande skymningen, och satte oss på varsin tuva för att titta på dem. Topparna på spöna som pekade mot himlen, inregistrerade varje gång en abborre rörde vid kroken. Revarna syntes inte mot de mörka speglingarna i vattnet, annat än från ett visst läge då de kom in i den ljusa partierna som speglade himlen, eller då en abborre nappade så kraftigt att reven ristade den blankstilla ytan. Eliasson lyckades få en, medan jag fick nöja mig med att se spöet vibrera mot kvällshimlen.

-         På morronen då sola gå upp då hugg dom nog som bäst, sa Eliasson.

Vi gick in i en holme och bröt långa spjälor ur en fallen torrfura, letade rätt på en lämplig plats vid en gran där vi kunde övernatta. Snart brann en eld. Granris bröts och lades ut. Teburken kokade. Det såg ut att vilja klarna innan morgonen, den sena kvällstimman kändes blid. Tjärveden flammade.

Länge låg vi och pratade medan natten sänkte sig allt mörkare över omgivningen. Mellan träden skymtade den ena av Abborrtjärnarnas mörka vattenspegel. En ensam trana skrek bortåt Gäddtjärnshållet.

Eliasson berättade. Upplevelser från skog, mark och fiskevatten. Om älg. Om en viträv som kom ned i skogsbygden, om rådjuret på Arksjöberget, om dessa för trakten så sällsynta vilt. Jag nämnde om minkspåret jag sett vid Hundsjöbäcken den sistlidna vintern, om mården som börjat invandra igen. Timmarna gick, natten blev allt mörkare, men elden värmde skönt mot risbädden under trädet och natten kändes blid.

Slutligen försökte vi oss på att sova. Det blev tyst under granen. Endast elden väste i tjärveden. En gång skällde en hund avlägset – från Harrsjöhöjden.

Jag vet inte om Eliasson sov, själv låg jag i medveten dvala och dåsade. En gång drog jag på mig stövlarna och gick ut i mörkret efter nytt bränsle. Frampå natten började det regna, men upphörde ganska snart.

Gryningen kom omärkligt smygande – nattmörkret upplöstes i intet. Himlen grå med enstaka ljusare ränder. Teburken hängde på sitt spett över väsande lågor och tjärnen låg hemlighetsfullt stilla.

Vi var fulla av nya förväntningar trots den uteblivna soluppgången.

Krokarna maskades och kastades ut. Eliasson fick genast en, vilket lovade gott. Det var dock bara sken. Abborrarna var på ännu sämre tag än under kvällen innan. Vi ledsnade snart på vår klena fiskelycka – vi satt snart inne i holmen och drack te. Det kunde klarna upp och bli bättre längre fram. Men molntäcket ville inte lätta, vi släckte omsorgsfullt vår eld och gick därifrån. Sju morgontidiga vildgäss flög skrikande upp ur tjärnen bakom holmen, när vi gick därifrån. Det var söndagsmorgon.

Del 37 13 augusti 1949

En vecka har gått, med helt vanligt förlopp. Det blir lördag igen och jag har tre hästar borta ur Hundsjöflocken, som i övrigt kommit till kojan. Att det var någon fara med dem kunde jag inte tro, Det var Sloköra, Trucken och Direktörn, tre hästar som ofta följs åt. Dagen före hade hästarna varit ända borta vid Ture Karlssons fäbod och upp mot Hundsjökullen, och nu kom alla till kojan utom dessa tre nämnda. Inte kunde väl en björn ha skrämt, storbjörnen som hölls i Blekavaretrakten. Stora björnstämplar hade jag sett i onsdags i gyttjan på stigen mot Gambovallarna. Nej, den björnen var nog inte farlig, kreaturen och fåren från Rissléns fäbod gick ju fredade, fast björn strukit omkring trakten den sista tiden. Ej heller kände jag till några sankhål bortåt trakten där hästarna blivit kvar. De måste ha skilt ifrån bara tillfälligt, tänkte jag, och började stöka i kojan. Värmde vatten och skurade – högg ved och bar in. Det var ju lördag och jag borde få främmande till kvällen, men de skulle nog komma sent. Jag hade gott om tid över när allt var färdigt och fixat. Tidigare på dagen hade jag ridit på Lill-Bruna bort till flocken bort på kalbrännan. Gott om tid och tre hästar borta, det fanns bara en sak att göra.

Fina är ett ljusbrunt, högbent sto som ser ut att vara rask på foten och mjuk i gången. Betslet lades på och jag satt snart på den runda ryggen. Men hon gick vådligt trögt från kojplanen och efter ett par kilometer ångrade jag bittert att jag inte gett mig iväg på egna ben. Men då var det så dags, då jag var inne i risdrogen norr om Grubbmyren och mot Öster-Hundsjön till. Stoet som jag aldrig ridit förr gick ovilligt, jag var en bra bit före i tanken. Innan jag nått ÖsterHundsjön hade tiden löpt iväg fortare än anat. Inga skällor hördes varför jag följde stigen mot Storbäck och upp på lövhöjden som sedan följdes västerut. Ibland genom tät björksly, där stoet nafsade åt sig lövknippen tätt och ofta. Hon blev villigare nu och jag började finna mig väl tillrätta, trots att inte en klämt hördes från rymmarna.

Det hade i alla fall en viss tjusning med sig att rida omkring så här barbacka i villande skog där få människor korsade mina stigar. Jag blev medgörligare och gav stoet sockerbitar ur min bröstficka.

Det började mulna västerifrån, vädret är alltid ostadigt under rötmånadstid. Men jag red vidare ned mot myrfloarna, som här måste rundas i en ganska vid båge innan jag kunde tänka på att svänga tillbaka mot kojtrakten. Mot denna trakt av Hundsjölandet jag nu red, hade hästarna inte varit i sommar, det kund dock hända att rymmarna förirrat sig dit på återvägen från Tures fäbod.

Fina ökade takten när hon märkte att jag ämnade vända. Terrängen blev snårig och hålig och fylld av rötternas flätverk där en hästhov lätt kunde kila fast. Täta smala drogbälten korsade vår väg. Här kunde jag här och var, från hästryggen titta ned på inte alltför gamla älglegor. Tydligen hade en äl haft sitt tillhåll där på senaste tiden.

Äntligen hördes skällorna. Stoet stannade och lystrade, tog sedan ut självmant steglängden, och riktningen. Nu var jag riktigt nöjd. Det bar iväg in i drogmarkerna mot Grubb- och Viskogmyren, där hästhovarna sjönk och vegetationens snärjen gjorde allt för att riva av mig. Jag fick ducka och väja undan ideligen. Inne i mossmarken fanns små holmar av fastmark som utnyttjades i görligaste mån. Skällklangen ljöd nära nu, men underligt nog gnäggade inte Fina, och jag började anfäktas v onda aningar. Det blev sankare, hästbenen sjönk ned till hasorna, baklänges gled jag av ryggen och lät stoet klara sig själv. Följde strax efter in mot en liten fast holme bevuxen med björk och ung granskog.

Fina sprang ystert undan mig, när jag på nytt ville fånga henne. Tomtyglarna slängde löst över manken. Just så vackert inne i en sådan här holme med täta slyn och sankmark runt omkring. Men näst sista sockerbiten kom fram ur fickan. Hon stannade. Strax söder om holmen ljöd skällklangen inne i riset. Den lät välbekant. Mina onda aningar besannades när en vit korygg skymtade inne i riset. Jag hade lust att svära, jag hade lurats in i slymark dit, men gärna inte ta med en häst. Att vända om igen hade jag ingen lust till, det blev allt för vidlyftigt, det var nog bara att fortsätta och sedan följa den breda långa udden mellan myrkomplexen, ut till den smala sanka myrhalsen som förenade myrarna.

Stoet gick drivande raskt nu, vi följde en sorts stig, halvt igenvuxen, ibland obefintlig. Kvistar rispade ansiktet, en avbruten hängande björkstam strök hårt över ryggen trots att jag lutade mig ned allt som gick. Det fanns fullt upp med att göra med hindren i vägen, och när Fina stack in huvudet under ett ärevalv av grova videbågar skrek jag ”Ptroo”.

Myrhalsen är väl femtio, sextio meter tvärs över. Här växer starren glest i den gröna och gula blötmossan. Hästarna brukar ta sig över där, om inte så ofta, så i alla fall ibland. Nu hade det regnat en längre tid och var uppblött och säkert sankare än under torraste sommaren. Vi måste över. Vägen tillbaka och runt var besvärlig och lika många kilometer, som hundratal meter till kojan.

Fina är ivrig att komma iväg, hon hör skällorna borta i brännan. Jag ville helst se mig för var det är starkast och säkrast. Så låter jag henne sköta sig själv, håller löst i tygeln och springer vid sidan om. Hon tjavar iväg med myren upp till hasorna, flyttar brått, men lugnt och metodiskt benen, för att inte hinna sjunka för djupt varje gång. Snart är vi över och jag drar en lättnadens suck.

Fina springer efter stigen mot kojvallen så att den ljusa manen fladdrar. Där finns inga hästar men de betar bort i brännan. Inget folk har kommit till kojan. Det ser ut att vilja regna snart. Stoet gnäggar och sätter iväg igen, jag håller fast manen med ena handen och låter det gå. Gnägg fråm ömse sidor och snart var Fina hos sin vän Snobben, vars svullna ben hade antagit en naturligare form igen. Den sista sockerbiten kom fram, en len mule trycktes mot kinden och jag återvände till kojan. Det klingade av skällor på kojvallen och där stod nu mina rymmare, nyss komna nerifrån Gambobrännan. Det kan hända att man så småningom råkar hitta igen sina försvunna hästar – vid kojan.

Det började regna och jag blev övertygad att inget främmande skulle komma denna lördagskväll. Det övergick till hällregn som smattrade mot taknävret och det kändes skönt att vara under tak, och känna värmen från elden i vrån.

Mitt i värsta ösregnet kom Gunnar med oljerocken över axlarna. Han var ensam. Våt som en simpa, men vad gjorde det, tyckte han, när han hade torra kläder med i ryggsäcken, och det fanns eld att torka vid. Snart var han torr igen. Han hade dagstidningar med från veckan och mycket annat smått och gott. Bland annat några fina fiskar från Saxälven.

Det blev prat om litet av varje den kvällen, små nyheter hemifrån, vissa eljest aktuella företeelser, och så Olle Tandbergs match mot Joe Walcott, världens andre tungviktsboxare. Händelsen emotsågs med stor förväntan och skulle utrefereras i radio på söndagskvällen.

Del 38 14 augusti 1949

Gunnar for vid tretiden på söndagen. Nu satt jag ensam och ruvade i kojan, det var sent på kvällen och referatet från boxningsmatchen var tillända. Säkert fanns det många radiolyssnare i landet den timmen då spänningen var lika stor i en hästgetarkoja i en Lapplandsskog, som kring boxningsringen i Stockholm. Publiktillströmningen var den största i landets idrottshistoria. Olle Tandberg blev slagen knockad i femte ronden. Månaders träning låg bakom storsmockan, pengar hade satts i omlopp.

Nu satt man och ruvade vankelmodigt och otillfredställd. Jag skulle ha varit till hästarna, men timmen var väl sen, och flocken höll till någonstans bortåt kronostugan till, och dit var det en halv mil. Jag hade alla mina hästar bortåt den trakten nu. Gunnar hade följt mig tidigare på dagen och vi hade träffat på några hästar i trakterna mot Västerstmyren. De betade spridda i terrängen och jag ville heller inte göra de vida sökarsvängar jag kunde ha gjort i ensamheten. Gunnar skulle ju hem i tid för att höra referatet.

Skulle jag stanna i kojan, eller göra en sväng, jag hade ju inte sett elva hästar idag? Det rasade en strid inom mig, mellan olust och pliktkänsla, mellan slöhet och aktivitet. Stannade jag skulle jag vara för disharmonisk resten av kvällen, och gick jag skulle det bli svett och lönlös möda. För att inte tala om mörker. Det finns tillfällen då man verkligen känner sig villrådig, då man måste kämpa med olika uppfattningar inom sig själv.

Hastigt petades glöden isär, dörren stängdes och jag rusade rakt ut i brännan. Under fem, sexhundra meter pumpades luften ur lungorna. Vanlig gång och ett bröst som hävde sig så det knakade i revbensfästena, för trångt att släppa in det syre som lungorna eftertraktade. Syre – syre till blodet. Gångpauser och löpruscher förde mig till kalbrännan. Jag hade fyra lätta plagg på mig, förutom bältet med den dinglande kniven. En näsduk med en knut i varje hörn på huvudet, skjorta, trikåbyxor och vanliga smärtingskor. Därför var jag lätt på foten.

Vidare från kalbrännan, ut i den första mossflon där myrvätan sipprar in genom skorna. Vidare in på kronostigen i motlutorna mot Granberget, i kvällens omärkligt sakta kommande dunkel. Vid myrflon innan kronostugan, där det gamla raserade skogsvårdsstängslet påminner om bilder från västfronten, lystrade jag ett ögonblick. Så tog jag av åt höger från kronostigen, där skällorna hördes söderut. Jag var inte ansträngd längre, den andra andningen fungerar perfekt, huden hjälper lungorna att forsla syre till blodet. Benen sviktar över lösa myrar, fötterna plaskvåta, pannan svettig. Det är skönt ibland att sträcka ut, att löpa sig från vardagens vanliga.

Åt fanders med tillvarons tråkigheter, överdimensionerad idrott och stjärndyrkan – åt fanders med samhällets byråkratiska intuitioner, religiösa fanatism, dogmer och vanföreställningar. Åt helsicke med alltsammans. Det är i alla fall skönt att löpa sig fri någon gång - fri från alltsammans. I en skog som är min, ända ut till horisonternas skymningsdunkel och längre ändå. Ja, bortom molnen till rymderna, bortom gränserna till det anade. Att känna delskap med skyarna och känna släktskap med markens gräs och skogarnas karga ödevidder. Allt är mitt – vårt – och ingens. Beroende på vår egen inställning och fantasi.

I trakten sydväst om kronostugan betade hästarna inne i tät granskog där dunklet blev allt tätare. Det tycktes vara samma hästar Gunnar och jag gått förbi tidigare under dagen. Åtminstone de tre första, den fjärde siluetten föreföll bekant, där den gick med mulen mot marken en bit bort. Huvudet svängde över åt mitt håll, hästen kom närmare. Lilla Krobba Som framfusigt som vanligt tiggde salt. Som jag inte hade med. I lunkande rundor, räknades de spridda hästarna ihop inne i grandunklet. Men sex var fortfarande borta. Det var svårt att lyssna rätt på fler också, är ljudet av de närmaste tar bort utomstående skälljud.

Jag lunkade ut på den intilliggande myren igen, knatade i motluten tillbaka. Det gick tyngre nu eftersom jag svalnat av den lilla stunden hos flocken. Snart kröp värmen ut ur porerna igen, huden blev smidigare. Innan kronostigen nåddes var det åter sprudlande form, och sen på för fullt i utförslöporna. Det är rent av förunderligt hur konditionen kryper fram i kvällssvalkan, och hur säkert fötterna kan klara markens ojämnheter under långa språng, där dunkel och fart suddar bort stigens konturer.

En blev halvmåne bakom en molntrasa, en sista svagt rosafärgad sky efter solnedgången över Blekavare, innan stigen löper in i droget mot kalbrännan. Där blir det vanlig gång ett tag. Epilobiums ljusröda blommor lyser som talrika facklor i kvällsmörkret. Åter blir det full fart de sista kilometrarna till kojan medan björkarnas vita stammar paraderade förbi. Varm och svettig är man så tillbaka vid kojan – på hög tid, eftersom min ena smärtingsko som fläkts upp en gång tidigare och laskats ihop, nu åter öppnade sig och släppte fram stortån de sista hundra metrarna.

Om fem minuter låg jag i min sovsäck – fortfarande varm – men med torra kläder och upprensat sinne. Natten gick vidare över hästgetarskogen.

Del 39

Jag räknade rätt den dunkla kvällen på Granberget. Jag hade sex hästar borta, även följande dag när jag besökte flocken. Det var Bruna, Brunte, Grålla, Kakao, Blonda och Svensken. Jag har nu namn på alla hästar, många namn fritt uppfunna efter någon egenhet hos hästen, men namn i alla fall. De vållade mig besvär i tre dagar.

Deras spår kunde följas till kronostugan, men sedan blev det svårt att rkna ut vart de tagit vägen. De hade inte följt stigen vdare mot Kroksjöberget, men i slymarken norr om kronostugan hade de betat. Jag gick en runda mot myren och inöver hårdmarken bortom dikesdroget för att finna utspår. Då och då kom skurar ur svarta regndräktiga molnbankar som seglade upp västerifrån och drog vidare. Riset var högt och vått. Inne på hårdmarken fann jag ett ensamt spår som kom ur skogsdikets täta vegetation och gick i ostlig riktning. Tungt och tydligt stod spåret i riset över hårdmarken. Murket trä hade trampats ut, på några ställen hade barken skavt av tågor och rottrådar, precis som av skoklädda hovar. Jag fortsatte att följa det för att fastslå om det verkligen var en häst. Underligt att spåret löpte ensamt, och snart kom jag underfund om att djuret var oskott.

Konstigt, när jag med säkerhet visste att de sex var antingen hel- eller halvskodda. Men djuret var tungt som en häst, spåren kunde lätt följas. Misstankar som hystes bekräftades vid ett avbetat älgkålstånd. Jag bröt av en bit av en stjälk för att jämföra brottytorna. De såg nästan likadana ut. Längre fram gick spåret genom högt blåbärsris, där en mörkare rand bildats där en kropp sopat bort regnvätan ur bladen. Så försvann det ur min åsyn in i ett tätt drogsly, där vätan hängde i gräs och grenar.

Det kom en ny skur ovanifrån. Våt – högt upp på knäna, vapenlös och ohågad att gå vidare i spåret, slog jag in på sydlig riktning för att fortsätta min avbrutna runda.

Det var en björn som hade gått där – helt nyligen.

Jag fortsatte mitt sökande vidare i några timmar innan jag våt och modstulen vände åter till kojan i regnrusket, utan att ha funnit ut var de sex försvunna hade tagit vägen.

Nästa morgon var jag tidigt ute, solen sken från en klar himmel och det artade sig äntligen till en vacker dag. Nu hade jag en flock på elva hästar nere på Gambobrännan som hördes från kojan och kunde besökas på kvällskröken.

Jag hade inte gått många hundra meter bort från kojan, å jag till min glädje hörde skällor även bortpå kalbrännan. Men de sex försvunna hade inte kommit till rätta.

Min väg bär bort till kronostugan, där jag kliver upp på taket för att lyssna. Men ingenting hös, den omgivande skogen står tyst och stilla. Sedan slår jag in på den uppmålade, men nästan otrampade stigen som bär utför från kronostugan ner mot den avlägsna skogsvägen sörpå. Där red jag med Svensken i våras. Inga spår efter rymmarna, ett bra tag följdes stigen, sedan tog jag av till vänster och kom snart ut på några naturliga gläntor där hästar hade trampat någon gång tidigare. Det kunde inte vara rymmarna och jag visste inte av att hästarna hade varit dit på trakten heller. Det måste vara hästar som släppts dit efter slåtteern på Kroksjöberget och i efterhand letat sig tillbaka till låten på egen hand. Knappt hade jag lämnat gläntorna, när jag tyckte mig öra skälljud, men var? Jag vände tillbaka och lyssnade men allt var tyst. Jag steg in på min tänkta färdväg österut igen, travade på en hel timme genom idel skog, utan att stöta på en enda liten myr. Så småningom kom jag in på stigen mot Kroksjöberget, och där fann jag äntligen spår av de sex försvunna. En liten bit hade stigen följts, men så försvann spåren in i skogen. Då och då hade jag hört skällklämtar jag inte säkert kunde lokalisera. Men nu hördes fullt tydligt klangen från skällor i rörelse. Äntligen fann jag alla sex på ett kalhygge mot Kroksjöberget och hejdade deras vidare färd österut. Klockan hade hunnit till elva på förmiddagen.

Nu gällde det att få dem tillbaka närmare låten, vilket visade sig inte bli någon lätt sak. Hästarna var inte alls hågade att bli flyttade. Hur jag än ledde, lockade och försökte fösa iväg dem blev resultatet negativt. Jag var inte hågad att lämna dem kvar, de var för nära Kroksjöberget, de kunde dra iväg dit och frestas hänga vid stängslen där i dagar. Jag hade ingen lust att ha dem där, en mil från kojan. En hel timme gick och vi stod på samma ställe ändå. Äntligen tog Grålla ledningen och stakade iväg i den rätta riktningen, men på fel sida om myrdraget. Jag red på den rätta sidan – där stigen gick – på Kakao. Längre fram måste jag vika av stigen för att se var de övriga tänkte ta vägen. Jag red in bakom flocken och Grålla gick fortfarande först. Så småningom kom vi in på stigen, på samma ställe där jag tagit av. Ett stort stycke omväg för en liten obetydlig sträcka rakt fram. Men Grålla svängde och tog stigen å rätt håll, de övriga följde efter. Det gick sakta, men jag vågade inte skynda på. Lite längre fram öppnade sig en liten grön glänta vid stigen och frestade dem att stanna. Jag knep käft och väntade. De gick vidare till nästa gröna glänta.

Sittande på kakaos breda rygg började jag att äta smörgåsar ur min väska, medan jag väntade på att hästarna skulle finna för gott att ge sig av igen. Jag visste att det inte fanns några fler gröna gläntor upp mot kronostugan. Ingen gjorde min av att sätta sig i rörelse. Diskret försökte jag fösa iväg dem från min plats uppe på hästryggen, men de vände runt i gläntan. Bred och inbjudande gick stigen från gläntan, skogen stod tät vid sidorna. Jag steg av och föste på, men lönlös möda, hästarna bara trilskades och ville inte iväg. De snurrade bara runt, mitt tålamod höll på att ge vika.

Så äntligen lunkade de iväg, följde stigen en bit och vek till vänster. Jag höll mig i jämnbredd med de första för att mota dem mot stigen igen. När de inte fick som de ville ha det, ökade de bara takten och svängde ytterligare in mot mig. Bruna och Brunte turades om att ta täten, och jag inbillade mig se deras belåtenhet över att få spräcka mina planer. Jag sprang för att mota, hästarna ökade bara farten, ibland sackade jag efter. Kakao kom ramlande sist. Kakao är en av de hästar som vållat mig mycket besvär, men jag ville inte jaga honom även om han sackar efter. Hans förtroende för mig har aldrig svikit, aldrig har han så mycket som vänt bort huvudet när jag kommit med betslet. Det bjöd mig emot att mota på honom när han kom efter. Jag sökte åter kontakt med täten, svetten bröt fram i pannan. Hoppades att fångas upp av stigen söder om kronostugan.

Det gick i galopp genom skogen, grankvistarna slog mot ansiktet, raspade i kläderna och försökte på alla sätt hindra mig i mina försök att hålla jämna steg med den bortflyende flocken. Jag blev efter, gensköt igen då hästarna böjde ytterligare åt vänster. Alla mina försök att mota dem mot höger misslyckades, de fortsatte gäcka mig, fortsatte bara att ta ut cirkelsvängen åt vänster och eftersom jag sprang i innersvängen kunde jag följa dem. De bara svängde, deras riktning som från början var nordvästlig, började nu bli rakt sydlig. Jag rusade på genom terrängen så kvistar sopade mot öronen och ställde mig i bakhåll, fräste som ett argt odjur in från granarna för att få dem att kasta. Öron spetsades, de stannade till, men kom rakt på mig och slank förbi.

Vi kom ut på gläntorna, samma gläntor varifrån jag hört de svaga första skällklämtarna. Det hade tagit en timme att gå härifrån och till kronostigen och nu tillbaka – det visste jag inte, jag var förvånad över att vi kommit så långt. Det här var vackert, tänkte jag, vad hade vi här att göra? Hästarna hade stannat.

Jag satt på en tuva, ångande av svett – mössan blev kvar någonstans i Granbergssluttningen, håret var tilltovat och spretade som det kom sig. Även hästarna glänste av svett i sidorna.

Nu ger jag upp, tänkte jag – man får tro vad man vill – man får väl tro att inte r någon konst att hålla ihop en hästflock. Vet man inte bättre så. Försöker man, kan man visst jaga en hästflock vart som helst, utom dit man själv vill. Jag var ursinnig, men hade i alla fall räddat flocken från att fara till gårdarna i Kroksjöberget och hänga.

Men nu skulle i alla fall en få bära mig hem till Hästgetarkojan, helst Bruna, då kanske flera följt med. Men Bruna var allt för varsk nu, så jag tog Grålla i stället, ledde henne därifrån och Svensken följde efter. Kommen en bit in i skogen satte jag mig upp. Svensken tvekade och stannade, men kom sättande efter igen. Stannade åter – gnäggade efter oss – följa eller inte – till slut vände han ch satte av i trav tillbaka. Grålla stretade vidare i motbackarna till kronostugan.

Så kom tredje dagen med den lilla ”påsidanomflocken” som huvudinslag i dagsbestyren. Grålla hade flyttat till ”Gammbobrännaflocken” och min ordinarie ”Östpåskogsflock” och betade nu söderom Johan-Iljas bovall vid lokgrubbor i hårdbrännan där en älgfamilj trampat väldiga på den sista tiden.

Gamle Svarten betar en bit bortom de andra. Jag går förbi honom sist. Han är nästan som Frösen i ålder, skulle man jäföra hans ålder med en människa, vore han nu i sextio-, sjuttioårsåldern. I människo och solår räknat är han bara sjutton, men vid de år när en människa nått kulmen av sin uppväxttid är en arbetshäst redan en gammal trotjänare. Men Svarten är vital för sina år.

Jag följde nu sluttningen av Granberget mot gläntorna, borta i mon där jag lämnat rymmarna dagen före. Ett tillfälligt litet skurmoln seglade upp, stänkte ned över skogen, blötte ned gräs och ris och försvann lika hastigt. Våt omkring knäna traskade jag vidare i riset, medan solen åter lyste från en blå himmel. Till min förargelse märkte jag att Svarten skilt sig från flocken och följde min färdväg parallellt genom den ostigade skogen. Det var flera hundra meter mellan oss men vi tycktes ha samma mål i sikte.

Flockens skällor dog så småningom bort, endast Svartens grova skällbas pulsade i skogen. Han gnäggade ibland trots att han mer och mer avlägsnade sig från flocken. Jag ggillade inte hans ensamvandring, men kunde just ingenting göra utan lät det hela bero. På samma gång blev jag nyfiken. Vad menade han med detta?

Vi stötte ihop på den otrampade kronostigen som skar vår färdriktning. Svarten glänsde av vätan från grenarna, kom fram till mig och nosade och fick en nypa salt. Jag höll mig stilla vid stigen, tills han fortsatte igen, innan jag smög mig efter. Vi tycktes ha samma mål men jag hann före till gläntorna, eftersom Svarten säkert tog för sig en munfull av saftigt gräs ibland. Jag smög in i skogsbrynet när han kom. Svarten kom ut på glänta och stannade. Där stod han spänd, lyssnande omedveten om min närvaro, gnäggade ett tag och började vädra i marken. Då förstod jag att Svarten sökte de försvunna – liksom jag. Vilka dunkla aningar förde honom dit? Efter en stund försvann han in i skogen, åt samma håll från vilket han kom.

Min väg bär söderut från gläntorna mot Rompmyrtraktens slåttermyrar. Svartens grova skälla tonade bort över Granberget. När jag några timmar senare kom tillbaka via Kronostugan, hörde jag hästarna norr om myrflon. Där gick Svarten bland rymmarna. Han hade hittat dem före mig.

Del 40

Järnnätterna har gått till ända och Brynolf har kastat en första kallstenen i vattnet. Vid Brynolf, eller Bryn-Olle som det heter, skall folk ha stoppat undan liebrynorna och slagit ifrån sig. Slåttannan skulle vara slut då, det är ett gammalt talesätt.

Men ännu vässar väl någon sina liar och i gammal tid skrapade säkert många sin myrslåtter efter den sextonde. Jag minner mig sägnen om Mårten Järnesson som slog så sent en höst att han fick bära upp sista Pärsmäss-gräshögarna en spårsnömorgon. Han slog säkert länge efter den sextonde augusti. Dagarna flyter förbi och nätterna går. Blåbärens sötma fyller riset på skogsbackarna, björnen har goda dager. Älgtjurarnas kronor växer till kommande parningsstrider och myrarnas hjortronblad är de första som antagit höstens färger i rostigt gult och brunt. De första tecknen på en kommande höst – men nu är det sommar – sensommar.

Så kommer den dag då änderna blir lovliga. Kvällen före den tjugoförsta, vilket för övrigt blev en lördagskväll, skulle Hjalmar och Karl-Erik komma för att fira jaktdebut för säsongen.

Regnet skvalpade ned ibland från en gråtung himmel, vädret var inte det bästa, men de skulle säkert komma ändå. De hade lovat. I kojan blev min väntan lång. Gång efter annan var jag ute och spejade bortåt myren, men de dröjde. Och regnet föll.

I dagar kan jag ströva vitt i mina marker, bland hästarna, utan att ha känning utav människor. Och är djupt tillfreds med tillvaron, oberoende av andra, av ingen sedd. I massornas samlingar tappar människan bort sig själv, men i vidd och ensamhet är hon ingen annan än just sig själv. Här kan hon ana andra världar, världar som är svåra att upptäcka från hopens synvinkel.

Efter dagar av ensamhet är det dock roligt att stöta på en människa, höra hennes röst och synpunkter, utbyta upplevelser och iakttagelser.

Hjalmar och Karl-Erik hade säkert en hel del smått och gott med sig från bygden, men skulle de komma tro, i sånt väder? Jag måste ögna i en redan läst tidning, elden sprakar i torra trän i vrån, regnet småstrilade i den disiga dagen utanför. Det började bli sena kvällen. Då ljöd smällen från ett avlägset skott genom kojväggen. Anfäkta, fanns det inte folk i farten. Kaffepannan tömdes på all sump, fylldes på igen och kom på elden i ett huj. Bara den nu han koka innan de kom. Den kokade upp och fick stå och dra länge och väl, regnet föll och ingenting hördes av.

Äntligen kommer de, efter några råmande stötar i en bösspipa som meddelade mig om den snara ankomsten. Karl-Erik bar med stolthet sin nya dubbellöpare med självspringande hanar, littrat spång och alla egenskaper den hade. Vi, med våra gamla beprövade enkelpipor, kände oss smått avundsjuka och döpte dubbellöparen skämtsamt till – grosshandlarbössan.

Andjakten gick av stapeln nere i tjärnarna. Två feta gräsänder och fyra knipor blev vårt byte. Bommarna blev många. Jag sköt den första – en knipa – i en tjärn med små tuvholmar. Länge mixtrade vi med flera hopbundna spön innan vi fick den iland. Karl-Erik blev de övrigas baneman. Gräsänderna var många, men flög bort efter den första framgångsrika salvan ur dubbellöparen. Kniporna däremot, var inte särskilt flygga utan föredrog att dyka ideligen. De höll sig inte heller i flock, utan en och en i varje tjärn.

De dök ideligen, dök upp på de mest oberäkneliga ställen och dök igen. Det gällde att passa upp och vara snabb i vändningarna. Ibland turades vi om att passa och så fort ett tillfälle försumpades var det näste mans tur. Skyttet var svårt, en knipa är heller inte stor, och det gällde sekunderna. Karl-Erik var snabbast att skjuta, men fick också många bommar. Hjalmar sköt fem skott utan att få ett dun på hela dagen, och själv prickade jag in åtskilliga hagelsvärmar där en knipa nyss varit.

Änderna donerades sen till mig, trots motvilliga knorranden. Jag ville att de skulle ta med dem hem, så att jag skulle få anledning att gå några kvällssvängar till Grubbmyrtjärnen, där jag ofta sett änder. Men det gick inte, jag skulle ha änderna.

Jag blev med andskyttarna en bit på hemvägen, för att på samma gång se till hästarna på Gambotrakten och kom i den första skymningen tillbaka till kojan. Där låg änderna uppradade på marken, som jag lagt dem, för det jaktstilleben som jag tagit av dem, tillsammans med ”Grosshandlarbössan”.

Nu städade jag hastigt upp i kojan, gick sedan ut och började plocka änderna, en efter en. Befriade dem sen från huvud, vingar och fötter. Sen kom inälvorna. Medan skymningen tätnade omkring mig, gjorde jag upp en liten eld och svedde omsorgsfullt bort fjunet från kropparna.

Nedifrån brännan klang enstaka skälljud och en och annan mygga flög sjungande omkring i den blida kvällsluften. Karl-Erik och Hjalmar var väl hemma vid det här laget, berättande om de änder som nu sveddes över elden.

Nu sitter man och skriver, medan skymningen faller, kvällen efter andjakten. Sträcker på sig av välbefinnande och raspar vidare med pennan. Nyhuggen ved ligger travad under väggbänken, golvet är rent och sopat, bädden i slafen är jämn och slät. I en kastrull på den öppna elden kokar änderna och sprider en aptitretande köttdoft i min lilla koja. Jag vet var alla mina hästar betar. Ordning och reda – precis som man vill ha det.

Sitter still vid fönsterbordet och ser ut genom rutan ett tag. Västan har stillnat och himlen är gråblå, dunklet smyger sakta in mot grenverk och stammar. Snart är det för mörkt för att skriva. En kväll då man nästan har allt man önskar sig, blott radion har tystnat i brist på ström.

En kväll då lugnet och friden är ens gäster, och ensamheten en kär vän.

Del 41

Rötmånaden har dragit förbi med en stadigare väderlek i släptåg. Det kom en värmebölja med en sista premiär för blodsugarna. Österskogsflocken letade sig till kojan för att ännu i några solvarma dagar få avnjuta sömnig dåsighet vid pyrande rökeldar. Gammboflocken är stationär. Det blev mindre spring några dagar.

Men höstfärgerna börjar titta fram, myrarna går över i rostrött, rönnen färgas blodröd och björkarnas sommardräkt har fått gula fläckar.

En kväll kom en kraftig älgtjur gående västerifrån, genom Gardamyrholmarna, mot Nydammpasset. Han ristade vresigt sin krona, så den stora hakpåsen vaggade under halsen, strök genom holmarna, satte sina spårstämplar i våt mossa. På myrdraget vid Nydammpasset stannade han plötsligt, sänkte mulen mot marken och vädrade. En svag fläkt av människovittring drogs upp i hans näsborrar. Raggen på manken restes en aning. Det blänkte skumt i mörka skogsögon. Huvudet höjdes åter, så kom ett bölande som ljöd vida i den skumma kvällen. Älgtjuren följde sakta spåret, ett hundratal meter, stannade och vaggade med huvudet, stridslystet och vresigt. Han drog åter in vittringen, stod där och riste på hornkronan som en svart väldig skugga i den tilltagande skymningen.

Han kände till den där vittringen och visste vad den betydde. Han skydde den som björnens. Men nu var han på vresigt humör. Djupa böl som ur själva jorden steg ur hans strupe, tonade långt ut i vidden, som en utmaning mot allt stridbart. Sakta och makligt skred skogsdrotten vidare österut.

Och jag – hästgetaren – stod lutad över källan och fyllde vattenhämtaren, då jag plötsligt rätade upp mig och lyssnade. Ett kraftigt ljud, som en lurstöt, ljöd från trakten av det gamla stendammet. Vad kunde det vara? Var några jägare ute och blåste i bösspipan?

Efter en stund gick jag in i kojan och lade på elden. Då ljöd flera stötar genom timmerväggarna, med ettrigt bölande efterljud, som från en vanlig lagårdstjur. Det måste vara en älg. Jag skyndade ut och lyssnade spänt. Men tystnaden var återställd, inte ens den svagaste klämt från en hästskälla störde stillheten, inte ens en vindsuck i träden. Nedom Nymyren avtecknade sig granskogstopparnas skarpkantade silhuetter mot en blek västhimmel.

-         I morgon ska jag se efter var den där älgen gått, tänkte jag och gick in i kojan.

Då och då flyger tre tranor över floarna i myrtrakten kring kojan. En av dem är något mindre ände två andra. I våras var det bara två som skrek om nätterna. En sen kväll fann jag deras bo sedan i våras, i det täta riset, på videviken bortpå Viskogmyren. Tranorna är skygga fåglar, graciösa och vackra. Det ligger något av ödemyrarnas och storskogarnas urdjupa mystik över de alltid vaksamma fåglarna. Och tranropet – från ljusa vårblåa nätter och sena dimvåta höstkvällar – som en hälsning från svunnen tid, en röst från öde floar.

I skymningskvällar jagar hökugglan. Hennes sinnevärld är inte lik vår egen, hon ser skarpast i skymning och halvdager. Hennes hörsel är utmärkt, hon uppfattar lätt mycket fina ljud med högt svängningstal. I en torraka på udden sitter hon och vrider på huvudet åt alla håll medan pupillerna vidgas i klargul iris. Allt uppfattas. Ett prassel i busken, ett pip i tuvan, eller en rörelse i riset. Kvällsvindens sista suck stryker lent mot den vattrade fjäderdräkten, burrar upp dunen vid det ljusa bandet över bröstet. Nu blinkar hon till, det rörde sig nere i riset Ögonblicket efter breder hon ut vingarna, i en ljudlös störtdykning mot marken slår sylvassa klor i en liten grå skogsmus och fladdrar mot torrakan igen. Den krokvassa näbben öppnas för ett skri. Vingarna bredes åter till flykt, med bytet i klorna sveper hon ljudlöst in över kojplanen, ser en skymt av eldreflexen i murpipan och sveper vidare in i skogen för att äta sitt byte. Ugglan är jägare och mystiken.

Och en afton kom jag missmodig hem till kojan efter en misslyckad jakttur ned till tjärnarna. Den andstek jag tänkt mig flyger fortfarande på starka vingar mellan tjärnarna. Allt var brännmyggans fel.

Solen stod blodröd bakom ett rökigt töcken om fullständigt hindrade solstrålningens skadliga inverkan på ögonen. Jag satte mig bakom kojan och stirrade på fenomenet, det röda eldklotet på himlen med två mörka fläckar på sin yta – solfläckar. Konstigt, tänkte jag, medan jag tänkte på andsteken jag skulle haft.

Jag fann gräsänderna i en liten tjärn med talrika småholmar och tjärnväxter. Det var för mycket öppen myr runt omkring och jag ålade på magen, sakta och försiktigt från en holme, i hopp att komma närmare. Änderna simmade omkring bland småholmar och tuvor, försvann ibland och visade sig åter. Nu låg jag på lämpligt skotthåll från tjärnen, närmare kunde jag inte komma. Bara änderna kom närmare. Ett rökigt töcken låg över myrmarken.

Jag hade ingen brådska, kunde gärna ligga där bakom tuvan och vänta på lämpligt tillfälle. Brännmyggen som tidigare plågat mig en smula, blir etter värre nu, då jag ligger still och väntar. Deras stick bränner som små eldar i skinnet. De kryper in i öronen, ögonvrån och överallt, till och med in i skjortan. Min plats kunde inte tillåta allt för vidlyftiga rundsvängar med fara för att skrämma änderna. Gång på gång gnuggades ansikte och händer i ljungriset, men svedan blir stundtals olidlig. Myggoljan hade jag naturligtvis glömt i kojan, därför jag inte behövt använda den på en längre tid. Förbaskade brännmygg.

Äntligen kom änderna närmare, men jag väntade att de skulle komma ännu närmare. Det dröjde dock, svedan i mitt ansikte tilltog, det var som förgjort. Där simmade en ensam fet gräsand. Jag kunde inte bärga mig längre. Hagelsvärmen susade iväg längs myrsäven, slog matt ned i vattnet runtom anden, som lyfte livskraftigt och elegant, och flög sin väg tillsammans med fem andra.

Det blev ingen andstek den gången.

Del 42

Hästarna utgör huvudinslaget i min sommartillvaro. I sommarens alla skiftande väder betar de på låten. Vålla mig en hel del besvär ibland, när några få skiljer sig från en flock och sticker ifrån. Men många gånger går flockarna mönstergillt, jag har i regel två flockar. Ibland möts de, blandas ihop, och delar på sig igen. Att hålla alla mina hästar i en flock tycks omöjligt, men det spelar ingen roll om man vet var man har dem. Nordsvenskarna och de större typerna av Ardennerblod går gärna åtskilda, men det finns undantag.

Hästar kan vara mycket olika både till utseende och karaktär. Många mänskliga egenskaper kan spåras hos en häst, eller det är väl så att vi människor utgår från oss själva vid bedömandet av andra arter. Sådana egenskaper som mod, feghet, lugn eller nervositet, finner man hos en häst liksom hos en människa.

Djuret är omedvetet om sina egenskaper, döljer dem inte, skiljer inte på sämre eller bättre. Djuret är naturligare än människan, lever utan att bry sin hjärna med varför-frågor. De kan känna, men knappast tänka.

Hästen är klok, säger man. Hm, jag undrar jag, är det inte så att den som tiger still blir tagen för klokare än vad han är? Hästen är from, lugn och fredlig, men kan fatta humör ibland också, och kan bli nog så temperamentsfull. Ja, rent av mänskligt uppbragd. Vi kan kanske spegla oss själva i honom – allt levandes reaktion och sätt att vara, bär vissa släktdrag. Aj, aj, aj, där träder nu människohjärnans analogiska förmågor fram igen. Dra åt skogen med den, och hästen är värd att känna ändå. Som god kamrat, som trogen tjänare. En ganska tilltalande sammanfogning av ben och muskler, som ibland rent instinktivt kan klararätt så knepiga situationer. Varje individ har sina särdrag, egenart och prägel man kallar karaktär.

Lilla Brunte retar mig ibland med sin lömskhet vid rökarna. Gärna vill han stå ensam vid röken hur gott om plats det än finns. Trots att han är en av de minsta i flocken viker de flesta för honom, men råkar han på mothugg då är han inte med längre. Hans specialitet är att tjuvnypa och sedan slinka undan o det behövs. Mången gång då hästar dåsat vid en rök och allt har varit lugnt och fridfullt, har Brunte utan varning varit framme. Ett tjuvnyp, den bitne har ryckt till, skällor skramlat och hästar knuffat varandra. Mången gång har jag själv befunnit mig inne i hopen, blivit knuffad, skuffad och retad.

En sådan handling under djupaste frid är irritabel. Kom jag bara åt fick brunte smaka mina nävars ilska. Han har också lärt att det är förbudet och syndar sällan i min omedelbara närhet numera.

En morgon i början av juli dröjde sig nitton hästar kvar efter den nattliga betesgången. Just då kom hästarna dagligen till rökarna vid kojan eftersom det var gott om blodsugre i skogen, varför jag tog Svensken från röken för att söka rätt på de kvarblivna. På kalbrännan mötte jag dem, skällorna skramlade, bromsarna flög ettrigt omkring och flocken var på väg mot kojan. På den flyfotade Svensken red jag ett tiotal meter från den i gåsmarsch framlunkande flocken. Ibland dröjde jag mig kvar i jämnhöjd med de sista, ibland red jag upp mot täten. Vädret var stråande och jag själv på gott humör. Plötsligt sköt en brun skepnad fram ur hästflocken, rakt mot Svenskens sida. Ett kniphårt bett i Svenskens hud, en decimeter från mitt knä. Svensken kastade åt sidan. Det var Brunte som var framme. Mitt raseri blandades med häpnad över fräckheten.

Bläsa har retat mig också. Bläsa slog – slog för allt hon var värd. Skrek och slog så fort någon av de andra hästarna det minsta råkade röra henne. Inte bara en gång, utan gång på gång. Lyckligtvis blev ingen skadad, eftersom alltid Bläsa varnade genom att gnälla till innan hon slog.

Den första tiden vid rökarna, stod hon nästan alltid med halsen över stängslet och slickade marken strax framför kojdörren. Jorden hade smak från spillda saltkorn, ibland kastade jag väl dit någon näve också.

Kom nu någon häst tillfälligtvis strykande förbi bakom henne skrek hon och slog. Grålla fick ta emot många törnar och ett under var det väl att ingen blev allvarligt skadad som hon slog. Eftersom många av hästarna gärna ville komma fram till stängslet blev det tätt mellan skriken. Det retade mig. Till en början försökte jag avstyra hennes aggressivitet genom att ryta åt henne, men det hjälpte inte.

Irritationen tilltog. En vacker dag var jag mogen att gå in i skogen och skära till ett långt och smidigt björkspö, som sedan ställdes vid kojdörren. Nästa gång Bläsa skrek, vilket inte dröjde så värst länge, fick hon ett första smakprov av sin egen taktik. Jag skrek först, sedan slog jag ett rungande slag längs Bläsas sida. Efter några få påminnelser till av samma slag räckte det med att ryta till henne sedan.

Del 43

En vacker dag efter slåttern törnade Bläsa ihop med Bruna som nyss kommit tillbaka efter några veckor hemma i Högland. Vid tillfället hade jag bara sex hästar vid kojan, fyra ston och två vallacker. Alla fyra stona råkade vara brunstiga samtidigt, och alla stona ville stryka sig mot vallackerna och hållas i deras närhet.

Bläsa slog Bruna, men Bruna blev inte svaret skyldig, utan vände sin breda bakdel till, och slog igen så eftertryckligt att Bläsa måste linka därifrån på tre ben. Hassenan var träffad var det resultatet jag kom fram till när jag undersökte benet.

-         Där fick du Bläsa!

Mulen fumlade över min arm och jag kände en viss medömkan med det fula stoet, medömkan kryddat med skadeglädje. Bläsa haltade i många dagar, men blev lugnare efter den betan.

Hugg och slag förekommer ganska ofta, men för det mesta helt juste till väga. Några typer förefaller enbart lustiga i sin förgrymmelse, kunna se ut som brunbjörnar utvändigt, men alltför snälla inombords.

Några av mina unghästar bland vallackerna ger ett rent av pojkaktigt leklynne. Deras inbördes split och kiv lägger jag mig aldrig i. De brukar tvärtom roa mig. När Pelle ledsnar på att hänga vid röken, söker han upp en lämplig antagonist att retas med. Är denna trög och dåsig, ställer Pelle sig bakom, biter och nafsa i ljumskvecken, slår den andre, trycker Pelle bara ned hans gump med sitt huvud. Får han nu tag i en leksinnad, till exempel Blacken, Prinsen eller Sloköra som biter och slår igen, reser sig på bakbenen och väsnas, då njuter Pelle. De råmar och väsnas på skoj och lek. Visst händer det att Pelle får sig en smäll av någon otålig ibland eller ett kraftigt bett till svar. Men det bekommer honom inte mycket, en yster runda bara också tillbaka igen för att retas. Pelle är en sportsman.

Lille Bocken, min kanske vackraste vallack, har också sina knepiga sidor. På samma gång yster och sprättig, som snäll och godmodig. Grann att se på, men lite självrådig. När han fått sitt salt, och jag försöker komma åt de andra hästarna är han ofta i vägen, ställer sig på tvären framför mig, gör hastiga vändningar och utfall. En dag knuffade han ofrivilligt till mig, salt skvätte ur glasburken, som jag höll på att tappa och mitt tålamod brast. När jag återfått balansen slängde jag rasande fram min högernäve mot Bockens mule.

Den lilla vallacken reste sig och kastade tvärt åt sidan. Där stod han nu blickstilla med baken vänd mot mig, medan jag delade ut åt de övriga i flocken av det lilla salt som fanns kvar. Sårad i sitt hästinnersta stod han där utan att ta den minsta notis om min saltutskänkning – Lille Bocken, som jag brukade kelas med. Inte heller kom han och tiggde sedan, när jag strövade kring flocken och inspekterade hästarna. Men när jag gick därifrån, kom han efter en it, stannade och tittade. Inte förrän jag avlägsnat mig en god bit från flocken, kom jag att tänka på att han kanske ville försonas. Det var nära att jag vänt tillbaka.

Så har vi Lill-Svarta, som nog nämnts många gånger tidigare. Inte så värst svart som mitt självvalda namn anger, snarare mörkt brun, gränsande mot svart. Apelkastad, rund occh blankaktig. Yvig man och pannlugg, och djupa mörka ögon. Med ett temperament som utgör en blanndning av varierande ingridienser. Livlig, skygg, upptågsfull, fromsint och dygdig i en och samma skapelse. Och vilken skapelse. Väl rundade linjer, torr och fin. Nätta graciösa rörelser. Numera letar hon sig alltid försiktigt och självmant fram till min närhet och jag erfar alltjämt samma förtjusning över hennes fumlande mule som första gången i våras då hon rymde, men kom igen.

Lill-Bruna ska också ha några rader. Liten och lätt är hon, men så liten hon är har hon en faslig respekt hos de flesta, utan att därför vara kitslig. Krubbitare är hon, står ofta vid stängslet och stönar och sväljer luft. Hon är Sloköras mor. Livlig men from. Sällan kan jag gå förbi Lill-Bruna utan att klappa henne på halsen.

Men det här stycket kan inte avslutas utan att Krobba – rolighetsministern nummer ett – kommer med. Krobba biter inte en enda häst, men går ändå helt obekymrad bland de flesta. Är någon otäck mot henne, viker hon bara undan, men inte på sådant sätt som manar till förföljelse. En gång stod hon vid stängslet mellan två vallacker som båda bet henne. Jag höll i skällbandet, hennes ögon blev runda av förskräckelse när hon märkte att jag inte tänkte släppa taget. Hon spjärnade bakåt för att komma loss, medan jag skrattade åt det hela. Jag märkte att de uppvaktande vallackerna bara uppvaktade henne helt godmodigt. Det roar mig att retas med Krobba, hon tar aldrig illa upp, utan verkar snarast förtjust över all uppmärksamhet hon blir utsatt för.

Krobba är inte det minsta tillbakadragen och håller sig alltid väl framme, utan att bråka med de andra för att komma åt denna ställning. Hon kommer alltid på något sät framsmyande.

Det hände en dag att sju hästar kom efter de övriga till kojan. De andra hade fått sitt salt och dåsade som bäst vid rökarna när de kom skramlande in på kojplanen. De kom direkt till stängslet, radade upp sig i väntan på sin saltnypa. Hästarna vid rökarna tog ingen notis om dem. Jag steg in i kojan efter salt, kom strax ut igen och började utskänkningen från vänster. Vem stod är mellan två stora vallacker, om inte Krobba, förväntansfullt tittande på mig. Hon hade smugit sig dit utan att jag märkt det. Hon hade ju redan förut fått mer än nog, trodde hon kanske att hon kunde lura mig, med att låtsas nykommen? Hon hade smugit från röken den lilla stund jag var inne i kojan. Naturligtvis fick hon en nypa salt nu med. Det är något rörande över det lilla stoets sätt att vara, som inte lämnar mig oberörd.

Del 44, söndag den 28 augusti

Sista söndagen i augusti – första helgen på hela sommaren utan besök. Dagen blev ledig eftersom hästarna stod lägligt. En varm sömntung dag med soldis vid horisonterna. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, det brukade vara vanligt att jag haft besök kring helgerna. Kanske för första gången under sommaren erfar jag något av ensamhet. Nu är jag inte rädd för ensamhet, men ibland kan det hända att det vore trevligt att ha någon att prata med. Ensamheten är en skön sak, bara har något att syssla med, något att tänka på, något att upptäcka. Men nu kunde jag inte finna mig något att sysselsätta mig med. Den där kursen i teckning som jag skulle fullgöra i sommar har blivit en fullkomligt död hobby – kanske lika gott det

Står hästarna vid kojan slösar jag timmar hos dem, och är de långt borta ilar timmarna bort med mina fötter genom markerna. Efter vida svängar i marken är man nöjd och fullt belåten med mat och vila vid hemkomsten. Någon gång i veckan går jag över till Rissléns fäbod där jag köper mjölk, getmese och ost och hör vad Risslénsmor har att förtälja.

 Så rinner mina dagar, sorglösa och fria, ibland ansträngande, ibland lättsamma. Väder och vindar skiftar, och många kvällsstunder ar man förstrött efter dessa blålinjerade rader i anteckningsboken. Kvällarna blir allt mörkare – och jag har skaffat ljus till kojan.

Denna söndag smög sig ensamhetskänslan den ensamme hästgetaren. Inte med känsla av lugn och frid som annars, utan som övergivenhet. Den sysslolösa ensamheten tryckte, radion roade inte. Själva luften var kvalmig av sömntung olust. Inte heller kan man ligga på rygg när det är dag, såvida man inte är alldeles uttröttad. Kvällen kom med nyheterna i radion, men olustkänslan släpper inte taget.

Ut i brännan och löp! Det kanske lättar.

Benen bär mig bort, efter hårdtrampad hästväg, genom brännans ris mot Grubbmyren, till ut längs den långa udden – älgudden. Luften känns svalare nu.

Jag erinrar mig den första dagen i våras – pingstdagen. Men nu låg ingen älgko med nyfödd kalv borta på myren. I stället lägrade sig en tunn och trasig dimma över myrmarken och en trana skrek någonstans. Mina ögon kunde inte upptäcka den i dimrök och kvällsdager. Snart kom två andra tranor som mörka siluetter mot blank kvällshimmel högt över myren.

Ned ifrån Gambobrännan hördes skälljud. Puttes klingande skälla kunde tydligt utskiljas från de övrigas.

Bortifrån Rissléns fäbod nådde det avlägsna ljudet från en hund mina öron genom den lyhörda kvällsluften. Plötsligt hördes en kvinnas locktoner klart och rent. Det lät inte som Risslénsmor – kanske någon av döttrarna.

-         Gille, gille, gille, ljöd rösten. Och slutligen kojse, kojse, kooooojse.

Kreaturen börjar nog bli sena om kvällarna, snart flyttar man väl bort från fäboden.

Orörlig stod jag där och såg ut över myrens stilla ödslighet. Bortom avtecknade sig Blekavare mot kvällsblånaden. Jag hade tänkt att få göra en tur dit, få ströva där en kväll uppe bland fjällbjörken och blicka bort över vida horisonter. Här på låten är landet flackare och hästarna binder mig kvar mer än jag kanske hade tänkt mig från början.

Snart tre månader har gått sedan jag stod där på udden och såg älgkon ligga på myren. Nu är trakterna omkring inte längre så nymodiga som då, men jag vet likväl att jag kommer att minnas dem någon snömoddig, ansträngande timmerhuggardag – någonstans – någon gång. Nuet är aldrig så som man tänkt sig – aldrig är dess skimmer sådant som man minns det efteråt. Minnena ger glans åt skeendena, liksom förhoppningarna innan.

En sommar är kort, alltför kort – här har jag sett den födas, blomma, och åter börja skatta mot förgängelse.

Men bortvissnandets färger är de klaraste, renaste och vackraste liksom om det sprudlande livets tillbakagång ger något av det högsta.

Myren, marken under björkarna i brännan och i grantjälarna går mot höst. Många rönnar lyser redan blodrött i myrstadorna.

Skymningen sänker sig över älgudden.

Och vart tog min olust vägen?

Del 45

Flocken i Gambobrännan går stadigt och hörs nästan jämt från kojan. Det var en tisdag och skulle bli en av mina bråda dagar. Lustigt nog. Tre tisdagar i följd har varit särskilt strävsamma, den fjärde tillbaka är glömd.

Två koppar te, lite rökt fläsk och en mugg blåbärssoppa var mitt morgonmål. Klockan var ännu inte sju när jag lämnade kojan.

Emellertid var det den östra flocken som gett sig ut på äventyr igen.

Jag kom gående upp mot kronostugan utan att ha hört ett ljud och fann kojbyggarna där. De skulle göra ett stängsel runt stugan och fernissa golven därinne. Bommar för en del fönster och dörrar hade öppnats. De frågade om jag märkt att en björn gått efter stigen.

-         Jo, sa jag, hade sett en utgrävd myrstack.

Jag stannade ett tag innan färden gick vidare.

-         Och ingen bössa har du, sa Edvin Vesterlund.

-         Ska jag springa med bössa här på kronoparken?

-         Men tänk om du stöter på björnen, sa kojbyggarna.

-         Hästarna finns nog i Nolgranberget, östom stigen, trodde Vesterlund.

-         Akta dej så du inte träffar björnen, skrek en av dem efter mig när jag gick vidare.

-         Om du råkar på honom så hälsa från mig att….., ropade en annan.

-         Jo, jag ska hälsa, ropade jag tillbaka och gick.

En kilometer bortom fann jag björnspillning efter stigen. Det var alltså sant vad kojbyggarna påstått. Lustigt nog hade björnen gått och gjort sitt behov, då spillningen låg utsträckt på en sträcka av tio meter. Stora mörka klafsar i början, och allt mindre och mindre mot slutet i en zickzack-slinga efter stigen. På så sätt var det ingen konst alls att läsa ut färdriktningen, trots att inte ett spår kunde skönjas i den hårdtrampade kronostigen.

Björnen hade gått i den riktning jag ämnade gå, mot den trakt där svaga klämtar av skälljud hördes. Hästspåren jag följt tidigare hade underligt nog inte trampats i en enda av de över tjugofem klafsarna björnspillning. Björnen måste ha gått senare. Försiktigt nosade jag över spillningen och kände en ljum kvalmig lukt. Försiktigt måste jag peta på den också – men nej, den var kall. Måtte björnen inte ha skrämt hästarna.

Vid baracken på kalhygget, några kilometer från Kroksjöberget fann jag sju hästar. Var fanns de övriga? Jag gjorde rundor omkring utan resultat. Baracken var låst såsom alla kronans skogskojor, men en fönsterlucka stod på glänt. När jag tittade efter fann jag att fönsterhakarna på ena halva var påsatta inifrån. Det var bara att kliva in direkt i kockrummet. Namn på väggarna, personer jag inte kände. En liten påse salt, kvar sedan vinterns avverkning, tog jag med ut till hästarna.

Jag travade iväg mot Kroksjöberget, men endast några koskällor pinglade inom stängslen. Jag vände genast om. På återvägen mötte jag hästarna som nu funnit för gott att lämna baracken. Det var åter Kakao, Blonda, Bruna och Brunte som stuckit ifrån huvudflocken och denna gång tagit tre andra med, bland dem Sorella. Det gällde att hejda dem nu. Utan svårighet fick jag den här gången betslet på Bruna, och ledande henne följde de andra godvilligt med.

Kakao är en egen häst. Vi följde stigen i solvärmen. Sorella som alltid, skulle slinka före gick först, sen kom jag ledande Bruna, och sen kom alla de andra. Alla utom Kakao – som föredrog att gå jugofem, trettio meter på sidan om den väl tilltrampade stigen. Han slet ont över kalhygget där granar och bråte efter vinterns avverkning, överallt hindrade honom. Strax innan jag åter kom till kronostuganlämnades hästarna. Kakao kom in till stigen där jag stod, glänsande våt av svett.

-         Kommer du för att skälla på mig nu, för att jag lurat dig, sa Edvin Vesterlund?

-         Nähä, hade jag inte vänt på de här hästarna har de säkert stått och hängt vid Kroksjöberget nu, svarade jag.

-         Har ni kanske hört de andra?

-         Javisst, de är ju här sör i mon.

Och långt söderut i mon, bortom gläntorna fann jag omsider de övriga tretton. De stod stilla i en tät ungskog, endast Svartens grova skälla skakade till då och då som vägledning. Jag hade väl lagt ett tjugotal kilometer bakom mig nu, sen morgonen.Några smörgåsar hade jag inte med, några blåbärsställen hade jag inte gått förbi. Men en skogsströvare blir härdad. Det var sju-åtta kilometer nu hem till kojan.

Svensken gick raskt genom granskogen i motlandet, även om han haltade till ibland på sin ena oskodda framhov. Svensken och Putte betade alltid tillsammans före slåttern, men kom i skilda flockar sedan. Nu betade Putte i Gambobrännan.

-         Svensken kommer inte bort om han får bära mig, tänkte jag.

Skällskrammel på kalbrännan – även den stationära Gambobrännanflocken hade delat på sig. Klockan fem på eftermiddagen gled jag av Svenskens rygg på kiojvallen.

Svensken lystrade åt två håll, snodde på kojvallen och var villrådig. Öronen spetsades. Så gick han – mot den flock där Putte betade.

Del 46, 1 september

Jag låg på rygg i strandljungen vid Västra Hundsjön och gonade, kisande med ögonen över det hundra meter breda vattnet i sörändan av sjön. Bredvid låg studsaren medtagen från kojan för första gången. Hare, fågel, sädgäss och björn är lovliga från den första september. Björn är ett magiskt begrepp för en skogsströvare i Lappland. Nybyggarpionjärernas, fädernas villebråd. Ett björnmöte är en slumpartad företeelse, jag känner många medelålders män som inte sett en björn, tropts alla sina år i skogen på skogsarbeten, myrslåtter, jakt- och fisketurer. Män som korsat otaliga björnvisten och marker, utan att sett en skymt av den ludna bjässen.

Hundsjöns vatten glittrade i höstsolen. Sjön ligger helt på byaskogen, men strax bortom österändan går rågången mot Storbäck. Hundsjön är inte märkvärdigare än någon annan sjö, men för mig har den dock många minnen. Runt om växer lavig granskog, smala myrremsor letar sig på några ställen mot stranden. Väster och norr höjer sig bergkullar mot Blekavare och Hundsjökullarna.

Jag låg på rygg och drog mig till minnes händelser vid Hundsjön, medan solglittret i vattnet kastade solkatter i strandens småbjörkar.

Det var en snömoddig, skum efterjulsdag för över tio år sedan. Vi skulle till kojan bakom Hökknulen, inåt Blekavare för vinteravverkning på min farbroders skifte. Timret skulle forslas över Hundsjöns is och vidare över floar och hårdmarker till vattnet vid Storbäck. Jag hade nyss fyllt femton år och bar nu med stolthet min farbroders gamla enkelbössa.

Pappa och jag var huggare, Yngve, kusinen var brosslare och farbror Hinka själv skulle köra. I två dagar strävade vi till kojan, milen hemifrån. Snön hade vräkt ned något oerhört, gamle Frösen, som då var i sina bästa år, pulsade fram i mjuksnön upp till selpinnarna. Inför den första natten fick vi vända vid Korsmyren, och övernatta i Jon-Ersmyrkojan. Jag fick ett smolk i ögat den natten, som envist satt kvar och pinade mig hela nästkommande dag. Snön hade vräkt ned ytterligare på natten, skogen stod dödsstilla, inte ett spår, inte en fågel aldrig så liten.

Vakar hade stigit upp på Hundsjöns snötyngda is, vi fick vara försiktiga för att inte gå ned oss själva, eller köra ned Frösen, den grå vinterdagen. Mitt öga rann, det vrängde otäckt under själva ögonlocket varje gång jag blundade. En gång skulle farbrodern hjälpa mig att ta bort otyget, men han kunde inte se det och vi fortsatte. I mörkningen kom vi till kojan den andra dagen, en koja med jordgolv och eldpall. Mitt smolk i ögat rann bort med ögonvätskan strax innan vi kom fram.

Det blev ödsliga snötunga dagar. Pappa och jag högg uppe på Hökknulen inte långt från kojan. Därifrån kunde vi se ut över snöiga skogar och ned över skogstopparna mot Hundsjön, där basvägen ringlade fram, för att åter försvinna i granskogen på andra sidan och ringla vidare mot avläggsplatsen vid Arksjön.

Sällan har man väl varit så isolerad, fläsk, bröd och kaffe, inte en bok, inte ens en tidning attläsa ur. Fjorton dagar i sträck var vi insnöade hemifrån. Den enda som träffade utomstående var farbrodern, som började få fram några vändor, efter flera dagars vägande, för att komma ned till avläggsplatsen.

De vresiga, sjuka och rotgrova fjällgranarna stod täta som sockertoppar, när de föll sjönk de djupt ned i den mjuka snön. Det blev inte många stockar om dagen, och dagarna var grå och korta. Inte en enda flygande skogsfågel, inte en enda spårlöpa över snön, visade att det kunde finnas liv i skogan. Allt var stilla – vitt, vitt, vitt – ett arktiskt vinterland. Våra dagar gick i kojans närmaste omgivning.

Frösens pingla och våra yxors hugg var de enda ljuden i tystnaden. Enkelbössan hängde på två spikar över min liggplats innerst i underbritsen i kojans ena hörn, mina tankar löpte ibland ut över vidderna då jag rätade på ryggen någon gång uppe på Hökknulen. Långt borta i disig dager låg några byar i vinterlandet.

Det enda utomstående liv på dessa första fjorton dagar var en lavskrika i en grantopp nedom Hökhällan. Snön låg lös och ymnig över skogarna.

Minnena går vidare. En annan gång var det en frostig höstdag med en knappt fotsdjup snö, då Hundsjöns is låg hårdfrusen och blank som en spegel. Vi hade myrfoder i Blekavare.

Starrskrindan kom dansande ned på blankisen och vi satte oss upp på lasset belåtna med att få åka. Vi hade sprungit oss svettiga i utförslandet i vår strävan att hålla skrindan på rätt köl i den gropiga terrängen. Nu var det skönt att bara få åka. Det var Malte och jag den gången – och Frösen. Det blev bara två turer på två dagar.

Sen blev det vårblåa skarmorgnar i slutet av april, då orrarna bubblade i grantopparna vid Hundsjön eller slogs på isen. Då naturen åter gjorde sig redo att vakna efter en lång, ödslig snötung vinter.

Skarmorgon då vi själva var hästar och drog våra slädlass den långa vägen hem. Den ena morgonen drog vi tomslädarna fram till hässjorna, lossade dem och drog upp dem på slanor för att de inte skulle frysa fast under natten. Så var de klara tills nästa morgon, då det bara var att stiga upp i blånaden och ge sig iväg.

På vidjetrugor stakade vi iväg i den uppmjuknande snön upp till kojan bakom Hökknulen som nu hade fått trägolv och papp på väggarna. Solen kunde vara varm sådana dagar, vilket bara var till vår fördel, då det i så fall frös till bättre under natten.

Vi kunde sitta uppe på Hökknulen, gona oss i vårsolen, kisa bort över vårvidder, sådana dagar.

Färden hem med starrlastade slädar gick inte så smärtfritt alla gånger. Men gick gjorde det, även om vatten och snösörja ställde hinder i vägen. Det fick lov att gå.

Det blir väl knappast mera myrslåtter i Blekavare.

Minnena går från många tillfälliga strövtåg.

Bara för ett år sedan kom Tore och jag en kväll till Hundsjön för att lägga ut nät. Byborna har aldrig fiskat på långa tider i Hundsjön. Men Storbäcksborna lägger väl ut sina nät där. De har närmare till. Det kan vara tjuvfiske, men det fäster sig ingen vid. Lag och rätt går inte alltid efter samma linjer som allmän uppfattning. Ofta är det traditionen som betyder mest. Där fäderna, nybyggarpionjärerna, jagat och fiskat innan avvittring och skiften gick, där går traditionen. En rågång är bara en utstakad linje i en skog.

En liten eld brann vid stranden och Tore sög på sin pipa. Vi måste göra en flotte. Kvällen var redan skum. Men vid tiotiden i månskenet kajkade vi omkring med vår primitiva farkost och lade ut nät från stränderna. Vi övernattade under en risig gran, vid en flammande stockeld. Gnistor yrde upp mot natthimlen, mörka gransilhuetter runt omkring och Tore sjöng ”jag väntar vid min stockeld”.

Fiskelyckan blev dålig, tio små öringar. Enda gången jag provat fiskelyckan i sjön.

Det var minnena.

Nu låg jag och drömde, domnade bort och trodde ett tag att jag låg på min slaf i Hästgetarkojan. En humla surrade envist omkring på jakt efter nektar i ljungblommorna. Jag hade slagit bort den flera gånger, men hon kom igen. Humlan hade brått, medan jag låg och drönade i hennes ljungskog vid stranden av en skogssjö och lekte med minnen.

Del 47

Med Karl-Erik i sällskap lämnade jag hemmet med proviantbörda och Pelle, stövaren i kopplet. Det var lördagsmorgon, den första i september. Jag hade legat hemma under natten. Karl-Erik bar sin dubbelbössa, jag min tjugoa och Pelle var vådligt stelbent och ömfotad efter ett nattligt rävdrev. Malte, Hjalmar och Edvard skulle komma senare på dagen och det var väl meningen att traktens harar skulle frestas.

När vi ätit, kokat kaffe och vilat efter framkomsten till kojan, lämnades Pelle kvar och vi drog iväg bort mot kalbrännan för att se till hästarna. På kalbrännan gick sju hästar, medan de övrigas skällor hördes från nordsluttningen av Granberget. Bössorna som vi hade med, lämnades under en gran, medan vi fortsatte inåt kronoparken.

På återvägen kom vi på idén att göra en sväng förbi Grubbmyrtjärnen. Redan inne i skogskanten österom märkte vi att det fanns änder i tjärnen – gräsänder. Nu gällde det bara att komma i håll. Det var släta, öppna myren emellan oss och änderna. Vi började på gå knä mot tjärnen över den ganska torra myrmossan. Änderna simmade nära strandkanten och kunde inte se oss i denna ställning. Slutligen ålade vi på magen som soldater på slagfältet eller en Skinnstrumpa på krigsstigen.

Änderna simmade längre ut, men märkte oss inte. Nu gick torvmossen över i en längs tjärnkanten, glest sävbevuxen rand slätmyr och vi måste stanna. Hållet var inte precis drygt men nära på. Vi drämde på två bomskott på samma gång, och änderna flög bort med snabba vingslag. De gjorde en vid cirkel bortåt och kom tillbaka högt över tjärnens vatten. Våra bössor pekade mot skyn som luftvärnspjäser och spydde ut varsin hagelsvärm. En av änderna gick tvärt ur formationen med bakåtkastad hals, störtade med ett väldigt plask i tjärnens mitt. I detsamma flög två krickor upp från någonstans men slog nästan genast ned i fräken vid bäckmynningen. Vi avancerade försiktigt ditåt – beredda. När de flög upp hann bara Karl-Erik skjuta. En av krickorna singlade hackigt ned mot myren, medan den andra slog ned i bäcken längre fram. Vi smög på igen, och då krickan flög upp sände jag iväg en hagelsvärm som träffade någonstans på sidan om anden som flög bort över myren och försvann högt över skogen. På en liten flotte vid tjärnen stakade jag sedan ut efter gräsanden.

Bröderna och Edvard hade anlänt till kojan under vår bortavaro. Deras vapen, stövlar och ryggsäckar fanns där, men själva var de borta. På löpturer längs häststigarna.

Söndagen kom disig och gråtung. Pelle, stövaren, visade trots sin fina stamtavla med nio champions och Bas av Eksjöholm, som morfar så dåliga anlag att jag, hans ägare, skämdes för honom. Han var också märkvärdigt tagen av det där rävdrevet. Hararna är väl heller inte så talrika, då jag på hela sommaren inte sett en enda en. Våra tidiga pojkårs kanadensiska nordvästterritorier har blivit vanlig svensk viltfattig ödemark. Det är sorgligt att hare och skogsfågel inte vill föröka sig bättre. Men räv och hök förökar sig.

Vid Öster-Hundsjön glömde vi för ett tag viltfattigdomen. Tjugotvå änder, gräsänder, knipor och krickor visade sig den långgrunda sjön innehålla. Sexton vildgäss flög skrikande ur strandfräken. Med två lommar blev det jämnt förtio fåglar – ett helt eldorado. Vi fick ingenting av dem. Sjön har en gång sänkts tjugofem, trettio meter från den ursprungliga strandlinjen. Frodig strandfräken växer på gungig strandbädd kring en stor del av sjöns strandyta. När änderna flög upp utanför, var de utom håll.

Karl-Erik sköt visserligen ned en kricka mellan en tjärn och sjöänden. Den föll ned på absolut öppen men starrbevuxen myr med ytvatten där gyttjan jäste upp mellan starrstråna. Den var dock inte sankare än att vi kunde gå överallt – men anden var borta, absolut borta. Ändå var vi tre som såg den falla ned, stendöd i skottet. Hur än vi sökte och sökte fann vi den inte. Dagen gav inget jaktresultat.

Mina gäster – om man nu kan uttrycka det så – hade gått. En ny veckas arbete väntade dem. Bröderna och Edvard har skogsdikning, Karl-Erik skulle harva. Det såg lindrigt sagt, rufsigt ut i kojan, vilket inte är underligt. Fem man i en så liten koja, där vätan och diset där utanför blött upp den av hovar svarttrampade jorden, så att det häftar vid stövlarna och följer med in.

Elden fyrades upp och en kastrull med diskvatten kom på. Alla mina koppar, tallrikar och dylikt var nedsölade. Under tiden som vattnet värmdes upp, sopade jag omsorgsfullt, skakade upp sängkläderna, bäddade och stökade på hyllorna. Sen disken, och när det var gjort hälldes samma vatten i skurbyttan och stänktes ut på golvet. Jag gnodde med skurborsten av alla krafter, torkade upp vattnet och gick ut och högg ved sedan. När detta var gjort vaskade jag mig själv i ansiktet. Nyhuggna björkkubbar lades på elden, dörren ställdes på vid gavel för att det skulle torka upp inne i kojan. Sen gick jag sakta hästvägen mot Grubbmyren.

Grå, disig stod dagen över myrarna, droppar hängde i grenarna, och ett fint duggande silade ned. Ingenting störde tystnaden utom droppandet från lövverk när någon svag vindpust vände på bladen.

Del 48

Jag satt uppe på Hökknulen och tittade ut över soldisiga vidder. Nedanför blänkte Höktjärnens vatten och mitt emot på andra sidan tjärnen reste sig en av Blekavares många bergkullar, Figuren. I kojan som nyligen restaurerats av mina bröder, och ligger ungefär etthundra meter bakom Hökknulen kokade nu mitt tevatten, medans jag satt med studsaren på armkroken och lät blicken glida ut över vida skogar.

Äntligen hade då min tur inåt Blekavare blivit av.

Jag satt på en stor sten strax ovan hällstupet, en sten som Haldo och Karl-Erik mixtrat och spakat med en midsommarnatt – i hopp om att få den att välta utför stupet. Men stenen var för tung, den låg kvar som den lämnats av inlandsisen tusentals år tillbaka. Bedvid stenen fanns en liten rund svartbränd eldtomt. Ett minne från en hjortronplockartur då vi valde att sitta där med utsikt över skogarna.

Långt borta i soldiset i sydost glimmar gårdarna i Höglands by, som små och vita tärningar i kvällssolen och i söder syns Harrsjöhöjden. Även i nordost syns två små skogsbyar, Brännåker och Granberget. Utsikten mot hästgetarlåten skymdes delvis bort av Figuren. Bakom mig i norr och väster – Blekavare.

Innan kojan byggdes fanns ett hökbo i hällstupet på en avsats under stenen. När jag lutar mig fram över kanten, får jag se ett litet nytt bo på det gamlas plats. Höken har häckat där i sommar. Nu var boet tomt, hökungarna seglade väl omkring på starka vingar under fria rymder.

Det finns en sägen om Hökhällan, från den tid då lapparna hade sina visten på Blekavare. Vargarna drev en vit förlöparren i döden utför stupet – en yrsnöig vinterdag, eller kanske det var en kall och stjärnklar natt. Längesen.

Efter lite mat lämnade jag kojan vid sextiden och drog iväg inåt Blekavare. Jag gick genom vresig bergskog, som omsider övergår i snårig fjällbjörk längre upp. Här och där finns kala gläntor med hedris och tovig hära. På en sådan måste jag stanna, se ut över kvällsdisiga vidder. Himlen blånade rakt ovanför, solen stod röd över horisontens landrök.

Mitt uppe på Blekavare går en svacka fri från fjällbjörk, bevuxen med ljung och småris. Den bildar en naturlig väg för hjortronplockare från Storbäckshållet. Svackdraget år vinkelrätt mot Stormyren, som går tvärs över Blekavare och i sin tur mynnar ut mot Stormyrdalens djupa bergfåra mot det lägre landet nedanför. På svackan finns en uttorkad göl där det blivit mig en vana att om höstarna avläsa sommarens händelser i gyttjan. Skogsfolk dras till sådana ställen. Första gången jag upptäckte gölen tillsammans med mina bröder fann vi namn inristade i gyttjan – namn från både kvinnliga och manliga hjortronplockare, renspår och enstaka fågelfjät.

Den här gången var det fem spår av människor i en och samma riktning, och inte heller så nya. Vad som var nyare var parallella älgspår gångna i samma riktning och lika nya allihop. Även ett äldre älgspår som regnet spolat ihop korsade gölen. Här fanns också de vanliga märkena efter renklövar av äldre och nyare data. Gölen berättar om vad som passerat den, och det senaste inslaget blev mitt eget tramp.

Jag följde svackan mot Stormyren, tog av mot Stormyrdalen i den nu fallande skymningen. Tittade i myren efter spår, tänkte björntankar. Om en vecka jämnt har vi älgjakten.

Så satt jag åter uppe på Hökknulen i septemberskymningen och lyssnade till nattliga ljud. Ett svagt sorl i skogen och svaga klämtar från hästskällor långt borta, var det enda som störde tystnaden. En röd fullmåne steg upp mellan vresiga bergskogstoppar. Ensamma stjärnor däruppe – nedanför, tjärnens mörka vattenspegel.

Jag kröp ur sovsäcken och gjorde upp eld på eldpallen. Det var tidig morgon. Jag åt medan tevattnet kokade.

Snart var jag på väg östöver mot Hundsjökullarna i den tidiga morgonen, med solen rakt i ansiktet. Blåbären hängde stora och oskämda i riset över kullarna. Tätt och ofta måste jag stanna, repa åt mig av den daggfriska sötman. Smög tyst vidare mellan blåbärsställena, till den sista kullen. Här satte jag ovan en liten stenhälla som lutade ned mot tät björkskog och var kantad av täta lövsnår. En järpes kvitter hördes någonstans nedom hällan, men jag satt kvar, tittande bort över morgonskogen. Jag såg solen kasta reflexer i vattnet där några änder dök i en tjärn vid Öster-Hundsjön, och jag hörde klangen av hästskällor långt bortifrån, men tydligt och klart. Ljud hördes långväga på en bergstopp.

Så makade jag mig fram till kanten för att kunna se järpen. Två andra flög upp från sina mullgropar några meter under mina fötter, satte sig i björkarna nedom och visslade. Min studsare började peka på dem och jag bli att skjuta. Ville inte förta björnstämningen från morgontrakten.

Järparna flög bullrande nedåt skogen, satt kvittrande på veka kvistar, och min väg gick vidare, rakt mot Hästgetarkojan.

Del 49

Varje dag som går är ett steg närmare den tid det ska bli tyst på låten. Några få hästar har redan hemtagits. Det är tyst på Rissléns fäbod. Jag strök förbi den en sen kväll. Inte förrän en ny sommar, en ny snötung vinter ska skällor pingla på vallen, ungefär samtidigt som de första hästarna släpps på sommarbete – en försommardag.

Jag måste hem till byn före älgjakten, en sen fredagskväll. Ett telefonmeddelande från Kroksjöberget väntade på mig. Man ville ha hem Grålla.

Hemma blev det ordnat och pratat om den kommande älgjakten – måndag och tisdag. Malte skulle komma till mig på lördagskvällen. Karl-Erik också, som i år skulle bli med – för första gången.

Söndagsmorgonen kom grå och jämnmulen, men det såg inte så hotande ut ändå. Kvällen innan var vacker, varför jag lämnat oljestället i Hästgetarkojan och gått hem i skjortärmarna. Samma lätta klädsel hade jag nu på återvägen med proviantbördan. Knappt hade jag avverkat en tredjedel väg, då det började regna. Jag ökade takten i strilregnet, med säcken på ryggen och studsaren ii armkroken. I förbifarten genom Gambobrännan ämnade jag ta med Grålla till Hästgetarkojan. Jag måste hem med henne till Kroksjöberget idag, om det så regnade småsten.

Men inga skälljud stod till att höra, när jag våt av svett och regn kom stigen genom brännan. Var höll de egentligen hus? Jag kände mig frestad att fortsätta raka vägen till kojan innan jag undersökte var de höll hus. Men då skulle jag behöva gå en extra sväng tillbaka i onödan. Tänk om jag varit kvitt uppdraget. En mil hade jag snart gått nu, två plaskvåta skogsmil hade jag kvar innan kväll.

Då kom plötsligt en svag skällklämt bortifrån, jag lämnade kvar packning och gevär och satte iväg tillbaka i regnrusket. Hästarna stod stilla, ingenting hördes men jag fortsatte. Uppe på ett backkrön hörde jag två skälljud igen och kom underfund med att flocken hade delat på sig. Jag stod mitt emellan halvorna. Det klang från båda hållen. Var fanns nu Grålla? Jag valde flocken till höger eftersom det var närmast till och förde mig mera tillbaka igen.

Den första hästen jag fick ögonen på var Trucken, den andra var Grålla. Nu hade jag tur, bara jag fick henne från flocken utan betsel. Det enda jag hade var ett långt pappsnöre och en centimeterbred rem ur min amerikanare. Remmen bands nu runt nosen. Snöret bands vid remmen, träddes över nacken bakom öronen och ned till remmen igen. Grålla stod snällt stilla och det blev en sorts grimma. Men att få Grålla därifrån när hon märkte att jag ämnade föra henne från flocken blev inte lätt. Snöret drogs genom munnen, knöts fast på andra sidan och drogs runt underkäken, men ingenting hjälpte. Grålla stod som fastnitad och att med våld rycka i pappsnöret gick inte an.

Det kanske hade hållit för en stretande bockkilling, men inte för en tung häst. Mina kläder klibbade vid kroppen av vätan, men regnet upphörde för en stund. Då kom jag på idén med livremmen, mina byxor var åtsnörda och kunde inte ramla ned. Livremmen bands fast i remmen från ryggsäcken. Nu hade jag något att dra med.

Grålla ville inte gärna lämna sina kamraten, med vilka hon betat i vått och torrt. Det gick några steg framåt, och sedan stod hon stilla igen. Jag började ilskna till. Grålla fick ett svidande slag av livremmen längs kinden, och insåg att hon måste lyda. Med min långa kniv dinglande vid mulen, följde hon med, gnäggande mot hästarna.

I kojan blev det i all hast en flammande brasa, och mina våta persedlar hängde ångande till tork. En knapp timme senare red jag Grålla bortöver stigen, medan våta grenar sopade mot den tunna oljerocken och ett fint silande duggregn kom ovanifrån. Kläderna var ännu delvis dävna under oljestället. I kojan hade jag lämnat ett skriftligt meddelande till Malte och Karl-Erik.

-         Herrar älgjägaraspiranter! Ni kommer antagligen före mig till kojan. Jag torkade bara som hastigast mina våta paltor och har gett mig iväg med Grålla till Kroksjöberget. Om ni tycker att det är för lite ved för att elda och torka kläder, kan ni hugga vid anfall av arbetsiver. Au Revoir.

Om jag då vetat att det skulle bli två älgjägare från Högland som först läste meddelandet, hade jag väl inte skrivit så, men de högg i alla fall rikligt med ved.

Sakta – sakta gick det mot Kroksjöberget. Grålla blev ömfotad. Ibland red jag, ibland ledde jag.

Äntligen kom jag upp mot en gård, ledande Grålla efter mig. Vi stannade framför den öppna dörren till en sommarstuga. En kvinna kom ut – frun i huset. Jag frågade om jag kommit rätt. Jodå, men herrn i huset var inte hemma för tillfället.

-         Nu kommer jag i alla fall med Grålla.

Sonen i gården kom ut i alla fall och tittade ett tag på stoet.

-         Hon är fet och fin , sa han.

Sedan ledde han bort henne, medan jag tog av mig oljestället och klev in. På bordet låg en helgdagsskjorta som sonen hade hållit på att stryka när jag kom. På en hylla eller någon slags byrå i ena hörnet låg en bibel med guldglänsande blad mellan pärmarna.

Pojken kom in och strök vidare på sin skjorta. Frun sysslade vid spisen. Sen kom en flicka in. Hon såg snygg ut, talade ”svenskt”, hade rött på läpparna och två runda bröst inom en röd overall. Vad jag kunde ana mig till, hade hon kanske varit borta, och var nu hemma för tillfället. Hon serverade kaffet, satte sig vid fönstret och pratade med katten. Hon talade om att hon varit till Hästgetarkojan, hon också en gång. De pratade, och flickan kom att antyda att hon ”kanske kom till Ormsjö ikväll”.

-         Någon danstillställning, tänkte jag för mig själv.

Frun fnyste protesterande, men godmodigt ”Asch”.

Sonen skrattade, sen frågade han vänd till mig,

-         Har de ställt i ordning dansbanan uppe i Avasjö än, de skulle göra det hörde jag nu då Vattenfallsverket måste skaffa dit så mycket folk?

Om han visste egentligen hur lite den saken intresserade mig, tänkte jag, och svarade att det visste jag inte det minsta om.

-         Hur kan du tro att han skulle veta det som har bott i skogen hela sommaren, sa flickan förebrående till brodern.

-         Men han har väl varit hem någon gång, då och då, sa han.

-         Det är fem mil till Avasjö även hemifrån, svarade jag.

-         De skulle i alla fall ställa i ordning en nöjeslokal där har jag hört, sa ynglingen.

-         Ja, det är de väl tvingade göra om folk ska kunna trivas, yttrade flickan filosofiskt.

Där låg lösningen – ägget – problemens problem. Nöjen, nöjen och jakt efter nöjen. Liksom om nöjeslokalerna vore den institution som samhället främst behövde. Liksom en människa inte kunde finna trivsel i tillvaron utan dem.

Flickan såg tankfullt i golvet efter yttrandet och modern satt tyst hela tiden. Kanske tänkte hon konservativt – jag vet inte. Men bibeln låg där med guldglänsande blad mellan pärmarna.

Jag gick tillbaka över Granberget i den grå lördagsaftonen i tankar.

I kojan fann jag i kojan som redan nämnts – Höglandsjägarna. Malte hade också kommit – men hade stuckit iväg någonstans.

Älgjägare börjar nu gå omkring i markerna för att se vad som möjligen kan finnas. Ibland händer det nog också att de går in på andras marker, för att se vad som finns där – det är likadant överallt.

-         Rågångarna är en naturvidrighet, skrev en gång Bruno Liljefors.

För lappmarkens jägare gäller detsamma.