På denna sida kommer historier från byn att berättas. Somliga humoristiska, somliga allvarliga och somliga bara en enkel historia.

Kolvedshuggning 1941

I sexton svettiga dagar fällde vi björk. Sexton dagar före slåttern. Bara fällde och fällde. Det var Karlsönerna, Malte och jag, alla i ungefär jämngamla. Jag var äldst, ett år och tre dagar äldre än Malte, som var yngst. Tvillingarna Tore och Gösta låg mitt emellan oss i ålder. De och jag var sjutton år och Malte sexton år gammal. Trots vår unga ålder hade vi redan några vintrar i timmerskog bakom oss. För egen del hade jag fyra. Men detta var kanske vårt första självständiga arbete. Vi hade tillsammans skrivit kontrakt på att syrfälla och sedan efter slåttern lägga upp tremeterslängder i kvartar.

Det skulle bli kolved. Det var ett stort ackord vi hoppat på, och inte nog med det, ensam hade jag kontrakterat avverkning av sedan kolveden var avklarad. Vi hade arbete i massor framför oss. Skiftet vi högg hade tidigare tillhört pappa Erik, men genom olyckliga omständigheter fallit i andra händer under vår späda barndom. Arbetsgivaren var därför privatist, och förstod sig inte så mycket på avverkning, och det arbete som förestod. Det var första gången vi skrivit ett namn under ett kontrakt.

Vår boplats var en gammal fäbod som frågat om lov att bo i under arbetet. Samma fäbod som vi bodde i en sommar för tolv år sedan och som inte varit bebodd sedan dess. Nu hade den börjat förfalla. Fäboden ligger strax intill rågången på vårt ackordsskifte, och ungefär på mitten av dess längdriktning. En idyllisk plats. Malte och jag hade bara tre kilometer hem, men vi ville bo i närheten av hygget annars skulle de tre kilometrarna bli många mil till slut.

En varm söndag i förväg, beskådades brännan av oss fyra. Björken stod tät som en vägg på sina ställen, och det var med vissa förväntningar vi några dagar senare anlände till fäboden med mat och redskap. Malte och jag kom först och vi tog genast itu med att röja inne i stugan. Där låg gammalt höboss, en tung myrharv med mera. Harven bars ut till den med stugan ihopbyggda ladan, som ligger på baksidan.

Höboss och annat skräp brändes upp. Vi sopade och stökade. Kaffe skulle kokas. Så kom Karlsönerna. De hade ribbor med för att täta springorna i golvet. Ett bord måste snickras, en säng förlängas och breddas, men ivriga händer hade detta snart klart. Innan kvällen hade Gösta och jag hunnit provfälla en liten yta i närheten av fäboden. Så började svettiga dagar då brännan förvandlades till ett grönt slagfält där björkstammarna låg tätt, tätt efter markytan. På vissa ställen vid stigar vi måste hålla öppna blev det små brötar. Det var första gången vi ställde våra sågar helt själva, och det blev hackigt ibland, men det som fattades av skicklighet överflödades av vår gemensamma energi.

Vi höll strängt på arbetstiden och lika strängt på matordningen. På morgnarna turades vi om att stiga upp, göra upp eld, koka kaffe och bjuda de andra på sängen. Detta fick inte sinkas ut hur länge som helst på tiden, för arbetet började vid en bestämd tidpunkt, det hade basarna bestämt. Och vi var fyra av den sorten, det vill säga, att var och en av oss var bas över sig själv. Gröten på kvällarna gick i samma stil. Två hade turen, en rörde om i grytan och en hällde mjöl ur påsen. Grötgrytan sattes mitt på bordet vars ena kortsida gick ut från fönstret. Två tallrikar på vardera sidan och en mjökbytta. Vår åldersnivå krävde mat för tillväxt och förbrukning av energi. Även städning och bäddning var vi noga med. Även vedturerna skiftade. Vi hade händerna fulla med arbete och vi trivdes storartat.

En molnig dag avslutades fällningen. Hela brännan låg som en grön matta. Nu skulle den ligga medan löven drog saven ur stammarna, tills efter slåttern, då vi skulle kapa upp i tremeterslängder, och läggas upp i kvarter. En kvart blir tre meter lång och en meter bred, och en och tio hög. De tio centimetrarna som krympmån. Varje kvart var således tre kubikmeter. Det skulle bli många sådana.

Sista kvällen i fällningen, följdes vi åt och metade i Råbäcken. Fångsten blev inte stor, men tillräcklig för att få steka till ett mål mat åt oss fyra, med långmjölk som efterrätt.

Så kom slåttern och den tog sin tid, men i slutet av augusti var vi åter samlade. Malte och jag kom några dagar senare, då vi haft det knogigt med att gräva källarvåningen till det barnrikehus som skulle byggas hemma samma höst.

Sex kvarter blev de första dagarnas resultat, men det blev snart sju när vanan kom. Två och två högg tillsammans, och vi började på nedre delen av skiftet. Vi hade våra beräkningar. Så och så måste vi hugga för att tjäna in de dagsverken vi gjorde i fällningen. Våra beräkningar såg ut att slå väl in. Nu från början vilade vi i skogen vid en eld i närheten av hyggesplatsen.

Malte och jag måste stanna hemma igen i början av andra veckan, men när torsdagen kom axlade jag ryggsäcken och gick mot fäbodtrakten. Minnet av den dagen är klart. Malte skulle hjälpa till hemma den veckan ut ladning och dylikt. Själv kom jag nu efter stigen genom brännan och närmade mig den trakt där Tore och Gösta ävlades i sitt anletes svett. De höll till i Hästhålet, en liten björkklädd myrfläck vid stigen. De såg mig inte i sin iver att göra klart en kvart.

”Hands up”. Omåttligt stolt räckte jag fram en enkelbössa, kaliber 20, omgjord av Svenska statens utrangerade armégevär modell-ja det vette gudarna. Det stod i alla fall 1875 på låset och den hade kostat mig 38,50, sedan det väl beviljats tillstånd till inköp från Hälls vapenfabrik i Falun. Mitt första gevär, som mitt eget och inte var lånat. Jag hade nyss fått hem det.

Sedan geväret vederbörligen granskats, föreslog Gösta att vi skulle hugga tillsammans alla tre, de dagar som var kvar av veckan. Det hade jag ingenting emot.

Följande dag när vi arbetade i en tät ungskogsdunge, vid sidan av stigen kom Malte till oss. Vi såg genast att något särskilt hade inträffat. Han höll salongsgeväret i handen, och på bägge sidor om ryggen spretade svarta vingpennor ut. Han hade skjutit en tjäder. Han hade varit och ladat i Gubbraningen. Vi fick oss jaktskildringen noga och detaljerat till livs. Vi kände på den bengula och kraftiga övernäbben, och beundrade de blåsvarta halsfjädrarna vars skimrande färgtoner gav visioner av vintriga tallmoar då stortjädern sitter i topp.

Någon kväll senare kommer Karlsönerna förbi oss. Dagsverket var slut för dagen, och de hade huggit sina sju kvartar. Malte och jag håller precis på att avsluta den sista kvarten, den åttonde. Efter den dagen högg vi åtta kvartar per lag, ett mått som vi strängt höll. Bara en gång senare var Malte och jag nöja oss med sju, när Tore och Gösta ropade kväll efter åtta kvartar. Vi var inte latare än eljest den dagen, men vi råkade på ett klent ställe i ett risdrog.

Dagarna gick, och hösten spelade upp sin symfoni av färger, hela skalan full, och vi arbetade vecka på vecka. På söndagskvällarna for vi till den gamla fäboden, och sent på lördagarna gjorde vi kväll för veckan. En orm fanns i vårt arbetsparadis. Folk inbillade oss att vi inte skulle få betalt för vår möda. Vår arbetsgivare stod nämligen nära konkurs påstod man. Karlsönerna var mest oroliga, medan Malte och jag tog det helt stoiskt lugnt. Ännu hade vi inte blivit lutade någon gång, och vi svårt att tro på sådant löst prat. Men vi blev ändå irriterade på sladdertackorna som månglat på Karlsönerna de misstänksamma ideerna. Strängt taget hade vi ingenting att göra med de påstådda ekonomiska svårigheterna för arbetsgivaren. Vikberg var inte vår rätte arbetsgivare, utan hans trolovade, för vars räkning, för vars räkning han skrev kontrakt och satte bort huggningen till oss.

Om Vikberg gick i konkurs var hans trolovade inte lagligt skyldig att av egna tillgångar fylla ut luckorna i hans fodringar. Det var inte troligt att hon skulle göra det.

Onödig misstänksamhet har en förunderlig förmåga att sprida olust vid en arbetsplats. Värst var det efter helgerna när vi åter var församlade vid vår boplats. Karlsönerna var redan organiserade, och de skrev ett brev till kretsordföranden, som i sin tur stötte på Vikberg, allt bara på lös grund. Det blev irritation på båda sidor. Strängt taget hade vi efter tidsbegreppet bra arbete. Det fanns de som arbetade för bolag som hade sämre förtjänstmöjligheter.

Så småningom dog misstänksamheten bort av sig själv, och det blev bättre harmoni vid hygget. Vi arbetade och lagade mat, förbättrade ett och annat småbestyr på vår fritid. Ett annat litet äventyr som upplevdes när vi for hem på lördagarna var att Malte och jag hade snaror ute som vi vittjade vid hemfärden. Så sent på hösten när vädret är kyligt kan man dröja en hel vecka med vittjningen, och nu måste vi det, annars brukade vi vittja tätare.

Första gången jag skulle skjuta något med min enkelbössa, blev rena fiaskot.  Vi hade skilts från tvillingbröderna och traskade efter stigen med våra tomma kontar på ryggen. Plötsligt flög en järpe upp och satte sig på en kvist ovanför våra huvuden. Med ett råd jag fått, så höll jag lågt, och sköt. Bom. Järpen satt kvar och sträckte på huvudet och vred på sig. Bom igen. Den flög en bit och satte sig för att vänta på min nästa bom. Efter det femte resultatlösa skottet stod jag inte ut att vänta längre, utan räckte geväret till Malte, som sköt i det första läget han fick. Järpen trillade ned, tack vare att Malte siktade rätt på den. Jag följde envist rådet att hålla lågt, och jag såg resultatet och blev en aning visare av råd.

Karlsönerna hade naturligtvis på sin hemväg hört salvorna och fick när vi åter träffades kvällen därpå veta orsaken. Sedan fick jag länge veta vilken genomdålig skytt jag var. Men en annan lördagskväll kom jag ändå hem som triumfator. En röj och en stor svart tjädertupp hade jag i konten. Tjädervingen stack ut över konten. Jag fick dem i mina snaror. En söndagskväll tog Malte bössan och skulle gå en sväng i brännan ovanför myrodlingarna, medan Tore tog en gammal spade och gav sig iväg uppåt dikena för att söka lera. Han ämnade till att laga spiselhörnet, där elden tärt på stenarna som flagnat sönder och bildat en fördjupning in mot väggen. Gösta och jag pysslade med något inomhus. Vi stod ute på vallen när Tore kom tillbaka med en grå massa på spaden. Han kom uppför slänten mot stugan. Den grå massan var en fågel och inte lera som vi först trodde. Malte hade också fått en fågel och kommer hem snart sa han. Gösta och jag blev ivriga. Vi skulle söka rätt på resten av järparna som de sett. Så snart Malte kom tillbaka, stack vi iväg och rände omkring i brännan tills höstmörkret stod tätt mellan de vita stammarna. Det blev ingen spislagning den kvällen.

En annan söndagskväll råkade Malte få en hare i en snara som han hade satt ut i en stig bakom en udde i myrodlingen inte långt från stugan. Snaran hade bara varit ute en natt, men nu satt haren där. Det blev kalas den kvällen. Fint, gott kött och sen soppa med klimp i.

Små lustiga episoder piggade upp de många gånger tunga dagsverkena. Det behövdes inte så mycket förrän de fyllde sin uppgift av vederkvickelse. Alltid var det något roligt som kunde hända. Om någon kvart rasade var det roligt för dem som det inte hände. Detta var kanske i någon mån skadeglädje, men nästa gång kunde det gälla en själv.

Det blev närmare förvintern. Snön skulle snart komma. Skyarna gick tunga med frosten i släptåg. Ibland föll några flingor som ett förebud till den annalkande snön. Indiansommaren hade gått till ända. Hur skulle det gå när snön kom? Vi arbetade vidare oförtrutet, kvartarnas antal växte stadigt. Vi hade redan fyllt de tusen kubikmetrarna vi kontrakterat, och ännu hade vi flera hundra kubikmeter kvar. Vi måste leja oss hjälp.

Så kom Kalle Karlsson till hygget. Han var bror till tvillingarna. En och tio skulle han få för upprensningen, 50 öre behöll vi på fällningen. Det var en god hjälp vi fick, han var en god huggare och stor humorist. Han hade ståndskall på en järpe en dag, medan jag sprang till stugan efter bössan. Vi var nu så pass långt från stugan, att vi vilade vid en eld vid hyggesplatsen. Vi skulle börja igen, när vi fick sen en järpe löpa efter marken. Kalle började skälla, och han skällde hela tiden, medan jag ilade till stugan, med ståndskallet ljudande i öronen. Jag hann tillbaka och sköt järpen. Sedan var det en som påstod sig vara ett bra hundämne. Han fick även tag på en indianbok vi hade, och läste den så frenetiskt att när han väl kom igång med den, så måste han börja senare och sluta tidigare än oss, men det inverkade inte på hyggesresultatet.

Trots den goda hjälpen fruktade vi att snön skulle komma när som helst, och vi hade ännu många, många stammar efter marken.

En kväll kom Johan, den fjärde av bröderna Karlsson. Vi blev tvungna att snickra om en säng den kvällen. Vi började ana att våra dagsverken med björken snart skulle vara avslutade. Det var bakänden som låg kvar nu. Jag hade ett förslag den kvällen, som emellertid blev kvar i mitt huvud. Jag skulle prata med de andra när vi kom på fyrmanhand. Skulle vi inte skänka efter fällningen till hjälphuggarna, för det som nu var kvar? Det blev aldrig sagt.

Nästa morgon var marken vit. Snön låg nära en fot djup över skogarna. Det var vinterns första utlöpare. Vi förlorade nu all ambition. Att gräva efter stammarna i snön lockade oss inte alls, vi hade för längesedan fyll vårt kontrakt. 1515 kubikmeter ved hade vi huggit, 505 kvarter stod i skogen. Hjälphuggarna stökade ihop och lämnade platsen.

Vi letade rätt på våra redskap under snön, gick i gåsmarsch efter varandra, trögt som myroro på hösten. Nu gällde det att få det hela insynat, och se om vi fick betalning för allt. Och sedan skulle Malte och jag ta itu med timmerhuggningen.

Insyningen blev lätt genomförd. I vanliga fall, går man från kvart till kvart. Insyningsmannen, ser till att måtten är tillräckliga, och kvartarna räknas ihop undan för undan. Nu blev det harjakt först, för Vikberg, och den man som följde med honom, lånade farbror Henriks stövare, och ville att även jag skulle ta hagelgeväret med mig. Jag kände mig nästan hedrad. Vi fick en hara, sedan farbror Salomon tillökats till sällskapet.

Insyningen kom senare på ett sätt som fick mig att häpna. Sedan kunde jag förklara för de väntande Karlsönerna, hur vi jagat hare, hur vi sedan gått igenom den del av hygget som låg närmast till hands utan att varken kvartarna mättes eller räknades. Vikberg såg knappt en tredjedel av veden, men han trodde på våra uppgifter. Det var hela insyningen.

Till Vikbergs heder kan nämnas att slutlikviden kom snabbt och i full laga ordning och att våra tidigare misstankar var helt ogrundade.


Den bostuga som det talas om i texten är nog denna. Det stämmer med den ihopbyggda ladan bakom. Dessutom är just detta kort från året då historien utspelas, 1941. Ägare till denna bostuga idag är Kjell Forslund, och den kallas allmänt för Johannes boern.