På denna sida kommer historier från byn att berättas. Somliga humoristiska, somliga allvarliga och somliga bara en enkel historia.

Vårdagar

Del 1

I mitten av april månad. Vackra stilla soldagar, med skarsnö på nätterna.

Vi hade åkt över Oxfjället, och stod nu en bit från stranden av Lilldabbsjöselet. Det var ännu tidigt på morgonen. Framför oss låg en båt med fastlåsta åror. Vi skulle låna den, ingen skulle märka det. Båten hade nog legat där hela vintern, och skulle nog inte tas i bruk på länge än. Vi skulle över selet, vi skulle till fjälls, till Bastunäsfjället. Vi skulle andas vidd och frihet, efter många, många svettfyllda dagar i timmerskog. Vi behövde det just nu. Vi drog ned båten till stranden. Årorna kunde vi inte använda.

Selet låg helt öppet och glittrande i morgonsolen. Längre ned mullrade Björnrännan dovt och hotfullt.

-         Vi ror med skidorna, sa Gösta.

Snart var vi också över, efter besvärligheter att komma över bommen.

Vi gjorde upp en eld på en bar ljungklädd fläck under tallarna vid stranden. Vi skulle inte överanstränga oss på den här turen. Det såg ut att bli önskeväder också. Det var Tore och Gösta, tvillingbröderna, och jag själv. Malte skulle egentligen ha varit med, men hade ännu några dagar ogjorda på sin vinterbrossling på Storselskogen.

Vi kände oss glada och fria, där vi satt kring elden. Och vi hade ingen brådska. Även om solen skulle skina aldrig så varmt, skulle skaren ändå inte helt tina upp. Det skulle inte bära igenom, storskogen var för tjock, snön för stabil under. Det skulle bara bli lite lös sörja överst som inte klabbade. Det var ju idealföre. Vi skulle åka över Lilldabbsjöfjället och Handsksjöberget sedan. Vi tittade upp mot hällbranten ovanför. Det såg ganska oframkomligt ut, men jo, där var ett skal som det kanske gick ta sig igenom. Kanske! Det såg svårt ut nerifrån. Bara hällrammel.

-         Det är många knular därbakom.

Nej, vi skulle åka en bit östöver, och sedan följa Lillånäsrågången upp mot Handsksjöberget.

Vi hade som sagt ingen brådska, utan tog oss god tid vid elden. Tore kastade med min långa slidkniv till måls mot tallstammarna.

Del 2

Solen hade mjukat upp skarytan, men det var inte omöjligt att. Vi hade motlut, men hade nått högt upp nu. Granskogen stod vresig runt tjärnar som vi åkte över, fjällbjörken kröp i myrkanterna. Solen sken varmt. Med uppkavlade skjortärmar åkte vi och kände svaga vindpustarfläkta svalkande mot våra ansikten. Solen stack i ögonen, och tvillingarna hade tagit på sig sina solglasögon. Nu upptäckte jag att jag hade glömt denna högst nödvändiga artikel hemma.

Vi stod på ett krön där endast fjällbjörk växte och såg ut över landet västöver. Skog och myr. Där borta låg Saxvattnet där vi skulle övernatta i dammstugan. I fonden låg Bastunäsfjället, vitt och imponerande. Över hela tavlan framför oss gnistrade vårsolen.

Tore blev romantisk och sjöng en strof ur en visa som föll på honom. ”Att söka sin Laila uti fjällets famn”.

Mer blev det inte. Vi skrattade hjärtligt, och kände något av samma stämning, medan blickarna gled bortåt vidderna. Det fanns inga människoboningar på de områden vi såg, och långt torde det vara mellan de dagar en mans skidspår korsade dessa trakter på en vinter. Trakten ligger inte direkt till för lapparna heller. Men på somrarna finns här goda fiskevatten, och både drama och lustspel hade väl ägt rum omkring Saxvattnets flikiga stränder.

Snart susade vi i vida slalomsvängar utför sluttningarna.

En ny eld brann inom en myrstack. Vi hade inte många kilometer till Saxvattenstugan, där vi i alla fall skulle övernatta. Vi hade mindre brådska än någonsin, och gonade därefter.

Om sanningen ska fram, så hade vi gevär med, fast den lovliga jakttiden var slut för längesen. Vi hade inte ägt våra fina studsare så länge, och var också glada över dem. Någon jakt hade vi inte tänkt oss heller. Inte heller tänkte vi på att vi hade någon egentlig jakträtt på de marker vi korsade. Men det tänkte vi inte så mycket på häruppe. Det kanske är för nära inpå som våra fäder färdades inåt fjälldalarna, för att söka nytt land. Förresten var det skottpengar på järv och varg. Därför så!

Nu visste vi att möjligheterna att stöta på något sådant vilt var i minsta laget. Det torde vara rätt sällan dessa djur satte sina spårstämplar i snön över vidderna häromkring. Men uteslutet var det inte. Att få se dem!! Nästan otroligt! Men det fanns tillfällen då till och med otroligheter kunde inträffa. Tänk om vi stött på en varg ute på fjällvidden – utan gevär. Vi skulle gräma oss länge efteråt.

För det sällsynta, men lockande villebrådets skull, och för skottpengarnas. Det fanns ett kanske där, som förklarar varför vi tagit med gevär. Det var mera spännande på något vis. En spänning som inte var blandad med fruktan, för att vi plötsligt skulle stöta på någon som skulle kunna ifrågasätta våra jakträttigheter. Vi var ganska säkra på att vara ensamma på trakten. Endast skott skulle möjligen kunna meddela någon att det fanns folk på trakten. Vi visste nog också att vi inte skulle finna något att skjuta på. Björnspår hade vi sett i Handsksjöberget, men bara åkt rakt över dem. Vi var ute på lusttur, inte på jakt så här års. Gevären var närmast som en barlast på våra packningar.

Som sagt, om en varg skulle-----

Annars är det inte vanligt att dra gevär med på såna turer.

Elden nynnade och brann i torra kvistar. Kaffekopparna fylldes. Vi pratade om litet av varje, skrattade ibland. Kivades och var på gott humör. Solen sken och mjukade upp skaren ytterligare, men förmådde inte lösa upp den alldeles. Det var skönt att sträcka ut och gona efter alla dagar i timmerskogen.

Del 3

Tidig morgon till en ny dag. Skarhård och solglittrande låg fjällvidden framför oss. Blånande horisonter och himmel utan moln. Vindstilla. Vi åkte på, tog nya stavtag i den hårda skarskogen. Det syntes knappt där vi åkte fram. När vi vände oss om, såg ve endast svagt glänsande ränder efter skidorna reflektera mot morgonsolen. På några få timmar skulle de suddas ut, ingen skulle kunna ana att någon färdats fram där samma morgon.

Nu sedan vi väl kommit upp på fjällvidden började vi tycka att gevären var onödig barlast. Vi måste lämna dem, men var? Det växte några täta, förvridna granbuskar på fjällslätten, synliga på långt håll. De var de enda på kilometers vidd. De skulle vi nog hitta rätt på under återvägen.

Det gick betydligt lättare sedan vi lämnat gevären under granbuskarna. Vi hade burit dem på militärt vis, i remmen över bröstet, och de hade hindrat våra rörelser.

Fjällets storhet i den vackraste av vårmorgnar, stämde våra sinnen. Vi prisade dess skönhet. Ofta får man läsa i böcker och noveller att skogsbon och fjällbon inte har förmågan att se skönheten runt omkring sig. Slitet för tillvaron förtar skönhetsintrycken. Det är lögn, en evig lögn.

Skogsbon kanske inte säger så mycket, men han känner desto mer. Han kanske inte orerar över skönheten, som turisten och stadsbon, han är över huvud taget ingen vän av stora ord. Kanske står han verkligheten närmare, han är ingen vek svärmare, men han känner nog, och han känner starkt. Annars vore han inte människa. Annars skulle inte fjäll och skog binda honom som det gör.

För tillfället var vi fullständigt sorglösa, vi erfor fläktar av frihet och dådkraft välla upp inombords. Det var lätt att andas.

Därnere i ripskogen låg Bastunäsvillan, storgubbarnas jaktslott. Den var låst och tillbommad, men vi visste att drängstugan bredvid brukade vara olåst. De där herremännen som ägde villan, var humana nog att ha den öppen.

Det rök in ur spisen i drängstugan. Där hade det knappast eldats på hela vintern. Men snart blev det drag. Vi skulle vila litet innan vi besteg Bastunäsfjället. I en låda under ena britsen, hittade vi en liten flagga. Vi lånade den.


Är det inte brukligt att ett lands bergsbestigare, sätter upp itt lands flagga på en besegrad bergstopp? Med lite fantasi kunde vi vara en expedition av äventyrare i okänt land, som skulle besegra en hittills obestigen bergstopp. Ja, med lite fantasi så.

Vi lämnade de mesta grejorna i kojan. Det mest nödvändiga hade vi packat i en av ryggsäckarna, som vi turades om att bära. Då blev det inte mycket.

Solen gassade varmt mot sydsidan av fjället. Här och var fanns redan nakna fläckar i sluttningen. Jag började känna vådan av att gå utan solglasögon i fjällen. Ögonen ömmade. Jag hade inte så stort nöje av utsikten, då vitgnistrande snö stack mig i ögonen, med bländande ljus. Det gick an nere i skogslandet, Men här! Jag lovade mig själv att inte glömma solglasögonen nästa gång. Tore och Gösta delade gärna med sig. Vi turades om att bära solglasögonen och det lättade då.

På en barfläck stannade vi resolut och tog av skidorna. Vi hade en filt med oss i säcken. Den breddes ut över riset. Gösta och jag klädde av oss spritt nakna. Nu skulle vi dricka sol. Tore tyckte att vi var tokiga.

-         Nu ska du ta ett kort.

Tore letade fram bälgkameran som lånats av en svåger, och började ställa in den. Men ore var okynnig också. Gösta och jag halvlåg på filten, låtsades trivas, vilket vi också gjorde. Knappt en meter från oss hade vi snö. Utan att vi märkte det lutade Tore sig ned efter en snöklump. Vi illskrek. Tore knäppte.

Länge låg vi inte där, vi skulle ju vidare.


Del 4

Brant, nästan lodrätt är fjället åt söder. Vi åkte längs östsidan för att hitta lämpligaste uppstigningsstället. Det var inga stup här, men här och var stack svarta stenpartier fram ur snön uppe mot kammen. Sluttningen var brant, vi åkte sidledes så högt vi kunde. Skaren var hård som glas, sluttningen låg i slagskugga.

Vi stampade ned skidorna i skaren när vi inte kunde åka högre. Här skulle vi ta oss upp. Det såg brant ut, men lutade jämnt uppåt. Stavarna tog vi med för att ha något att klösa oss fast med. Till en början gick det bra med hjälp av stavarna. Men snart måste vi slå upp fotfästen i skaren med hjälp av fötterna, och avancera efter varandra i samma fotsteg. Vi lutade oss fram och höll stavarna ovanför trugorna, och klöste och slog oss vidare. Jag var handikappad med detsamma. Någon vecka tidigare hade jag stukat foten i en trappa, och kunde inte slå i med höger fot. Det smärtade. Annars hade jag inget nämnvärt med foten. Men nu ställdes jag sist. Tore och Gösta byttes om i täten, jag hade bara att kliva efter. Det gick sakta uppåt i sicksack. Skidorna började se små ut nedanför, och ändå var de en bra bit upp i sluttningen. Det började bli allvarligare nu. Vi vågade inte räta upp och stå. Fjällsidan var kal och hård här på skuggsidan. Tappade vi fotfästet skulle vi rutscha utför utan hejd. Vi följde skarstycken som sparkades loss med ögonen. Kläderna skulle snart nötas sönder mot skaren, och sedan skinnet.

Nej den turen skulle man inte vilja vara med på. Jag undrade om det inte vore bäst att försöka rulla iväg helt viljelöst om det bar iväg. Men jag undrade också om man skulle veta vad som var upp och ned på jordklotet sedan man stannat. Om man ens skulle ha något medvetande alls

Det såg i alla fall ut som om vi skulle lyckas. Vi såg bara ett trettiotal meter uppåt. Det måste vara kammen, eller rättare sagt kanten mot platån ovanför. Tore gick först nu. Han var energisk. Men det började kännas lite kusligare. Ingen av oss skulle ha lust att halka. Det blev en aning brantare framför oss nu.

Vi kunde se snöfältet uppåt. Platåkanten, som vi trodde ha nära oss, tycktes plötsligt vara en synvilla. Det var långt upp än, en god bit dit, där snö och himmel möttes. Vi beslöt att vända. Eftersom det var jag som gått sist hela vägen upp, låg jag nu i tur att börja nedstigningen. Det vara värre än att kliva uppåt. Först försökte jag vända, men det bar emot.

-         Gå baklänges, sade Gösta.

Jag flyttade ned stavgreppen ett i sänder, och sträckte ena foten bakåt för att leta rätt på det insparkade fotfästet. Det kändes nästan som att kliva baklänges ut i tomma luften. Hukande nära fjället, hasade vi försiktigt steg för steg bakåt.

Tore sackade efter redan från början. Han hade dragit oss upp, nu gick det sämre ned. När vi kommit så långt ned att vi vågade vända oss om framlänges, så steg Gösta och jag med hjälp av stavarna ned mot skidorna. Nedom sluttningen låg en liten snöfri upphöjning utanför slagskuggans kant. Dit åkte Gösta och jag. Tore gick fortfarande baklänges.

Gösta och jag tittade upp mot fjällkanten. Härnerifrån såg vi nu att det som vi trott vara platåkanten, verkligen också varit det. Vi hade vänt då vi nästan varit uppe. Tydligt kunde vi se spåren i snön. Det var platåns sluttning upp mot toppen som smält ihop med själva fjällsluttningen och lurat oss. Tore gick fortfarande sakta baklänges. Vi följde honom med blicken. Bara en bit från skidorna vände han om, försiktigt som en mycket gammal man. Äntligen var han framme vid skidorna. Han tittade uppåt fjället, och sedan nedåt mot oss. Plötsligt gjorde han något vi inte väntat, han kastade sig på knä med uppåtvänt ansikte. Händerna knäpptes och sträcktes med raka armar mot himlen. Som en Gustaf Adolf inför ett fältslag. Vi skrattade hejdlöst så att det ekade i fjället.

Av från jaktvillan medtagna vedträn, gjorde vi upp en eld på kalfläcken och kokade kaffe. Ännu skulle vi göra ett försök att komma upp där fjället lutade mot norr.

Del 5

Ett par timmar satt vi på det översnöade toppröset, uppe på själva toppen. Få dagar torde vara så lugna som denna, uppe på Bastunäsfjällets topp. Solen gassade. Vi smorde Niveacreme i ansiktet, vek upp skjortärmarna, och knäppte upp i halsen så långt det gick. Flaggan hissades på skidstavar. Kort knäpptes.

Slagskuggan på fjällets östsida hade sträckt sig långt när vi lämnade toppröset och gick norröver på platåsluttningen. I bakfickan har jag bälgkameran för att knäppa bilder där det kunde lämpa sig. Vi kom till den ganska tvära sluttningen, där vi med skidstavarnas hjälp tagit oss upp utan vidare. Skaren var hård. Nedanför hade vi lämnat skidorna. Halvvägs ned började jag åka kana på stövelsulorna. Det gick hastigare än jag trott. Ett vad det var, satt jag på ändan och rutschade utför. Jag försökte hejda farten med mina bara händer, men ryckte hastigt åt mig dem igen. Det brände till, och jag var några skinnflikar fattigare. Nåja, det var ju inte så farligt, och snart åkte vi i vilda slalomsvängar östöver.

Vi var redan framme på östkanten och kunde se jaktvillan nere vid tjärnarna.

Här ska ja ta ett kort, tänkte jag, och förde handen mot bakfickan. Kameran var borta! Den fina bälgkameran som inte en var min. Var hade jag nu slarvat bort den? Nu visste jag! Där jag åkt på ändan! Den kunde inte vara någon annanstans, naturligtvis var den där. Jag måste åka tillbaka. Det låg en liten topp på vänster sida. Karlsönerna skulle kliva upp på den och vänta. Jag tog genaste vägen bort till sluttningen, där kameran skulle vara. Den fanns inte där. Skaren var slät som ett golv, det fanns ingen grop på hundratals meter, där ens en kamera kunde gömma sig. En bit uppe på platån hade jag tagit ett kort. Jag måste lämna skidorna och klättra upp, och blev svettig av ansträngningen.

Någon kamera stod inte att finna men jag stannade ett tag och såg mig omkring. Fjällen kastade långa skuggor i kvällningen. I norr visade Borgahällan sin mäktiga profil, och norra Borgafjällen låg som sönderskurna av djupa ravindalar. Solen stod en bit över Svanaklumpen i väster, och i öster såg jag den låga fjälltoppen där Gösta och Tore klivit upp. Som små svarta figurer syntes de där borta, små prickar i fjällvidden.

Jag måste åka de slingor vi tidigare åkt österut, och där långt nere, såg jag äntligen kameran, långt från spåren. I vida svängar åkte jag nedför mot kitteldalen, susande snart förbi kameran och snappade till mig den i flykten.

Det blev motluta nu, för att komma upp på höjdkammen igen, så blev det svagt nedför ett tag. Karlsönerna fick syn på mig, och kom i vida bukter susande mot mig utför fjällsidan.

Del 6

Vi låg vid jaktvillans vägg och försökte sola oss. Det var inte lika varmt i luften som föregående dagar. Ett något svalt vinddrag drog över öppna vidder, och på himlen syntes strimmor av tunna fjällmoln. Egentligen var det vackert väder, men vi var bortskämda av alltför idealiska färddagar.

Vi var inte riktigt ense heller. Tore och jag ville stanna, Gösta ville hem. Tore och jag ville vänta och se dagen an, och bestiga Svanaklumpen och se upp genom Härbergsdalen. Gösta fnyste, han skulle hem. Men det var ju lördag, tyckte vi. Ingen farlig dag att sätta åt. Förresten hade vi gott om dagar nu ett tag framöver. Varför skulle han hem – en lördag. Vi hade ju mat kvar. Inga övertalningsförsök hjälpte. Gösta skulle hem. Vi måste ge oss.

När vi letat rätt på gevären, blev vi oense igen. Tore och jag hyste fortfarande samma mening, medan Gösta var motsträvig. Denna gång gällde det färdvägen. Tore och jag ville åka över västerändan av Saxvattnet, och sedan över Lilldabbsjöfjället. Gösta ville åka samma väg som vi kommit. Han försökte framhålla den vägens fördelar, framför den andra. Tore och jag ville inte ge oss.

Gösta ilsknade till till, kastade om skidorna och stakade iväg med arga stavhugg. Men han åkte ned mot Saxvattnet, och hade tydligen måst ge sig. Vi åkte över Saxvattnet och fann en fiskekoja som vette mot solen. Där låg vi och stekte oss en timma i drivhusvärmen.

Vi var på väg igen, slöa och loja av solbadet. Solen sken också, varmare nu och skaren hade mjuknat upp överst i ytan. Gösta var i god form. Han åkte minst femtio meter före oss, och tycktes vilja driva upp takten. Tore och jag blev efter och hade liksom svårt att hänga med. Vi ville ta det lugnt nu, ingen brådska. Tore ropade till Gösta att han skulle sakta farten, men Gösta åkte bara vidare med hopknipna läppar. Han tycktes vara på misshumör.

Sist åkte jag, svetten dröp, solen brände i pannan. Tore ropade igen, och jag muttrade över att det var något som drog Gösta. Det är precis som om han måste hem i kväll, precis som om något kjoltyg måste dra honom. Tusan också! Han var i misshumör för något.

Det blev myrar och motluta. Tore gormade, och jag kände mig i usel kondition. Men Gösta bara åkte på.

Genom den påtvungna svettningen, pressades olusten så småningom ur kroppen. Jag åkte om Tore och tog efter Gösta, som bara sköt fram benen i den sega motlutan, utan att förtröttas. Smått förargad åkte jag ikapp honom i riset mot vattendelaren.

-         Det är i alla fall enastående väder, försökte jag.

Men Gösta tyckte inte höra, han svarade inte.

Det lutade åt andra hållet nu, blev utförsbackar. Nåja, ville Gösta fram vill jag inte hindra honom. Jag skulle tvärt om hjälpa honom att öka takten. Jag svängde iväg runt träden i de första backarna utan att bromsa, och fick ett försprång med detsamma. Jag åkte bara vidare. Jag hade inte varit i denna trakt tidigare, men tog ut riktningen instinktivt. Enda nedstigningsstället, mitt för Lilldabbsjöselet, var skrevan i berget, som vi sett nedifrån första morgonen.

Terrängen var kuperad. Nu kom en stenhäll i vägen, den var naken från snö och lutade starkt. Ett björnspår också!! Åka omkring! Nej! Jag rutschade på ändan utför hällen. Sen blev det en liten myr som korsades, ett dalstråk tog vid. De ropade bakom mig. Jag svarade inte utan tog mig an dalen bortöver. Flera björnspår! Nu var jag i form! Björnspår igen! Och plötsligt kom jag spik på skrevan. Jag stod och funderade ett tag, där nedanför flöt Lilldabbsjöselet och Björnrännan mullrade som vanligt. Rakt fram låg båten och vår gamla lägerplats. Skrevan under mig hade branta sidor och var nästan rund. Det gick en mynning nedåt, en smal passage mellan bergväggarna. Från den vänstra och tväraste bergväggen stänkte vatten ner över passagen, där det låg svall av blank is.

Karlsönerna ropade igen, och jag fick brått att få av skidorna och hasa ned i skrevorna. Jag tog skidorna på axel, och stavarna i handen. Kom att tänka på min fot som varit stukad för inte så länge sedan, när jag halkade över den våta svallisen i passagen. Vattnet stänkte genom skjorttyget. Skidorna togs på igen och jag sick-sackade utför den branta men korta bergssluttningen. Jag var snart framme vid lägerplatsen, gjorde upp en eld i rasande fart på samma eldtomt. Kaffepannan kom fram ur säcken, och jag hade lika bråttom med den. Knappt var jag färdig förrän Karlsönerna kom åkande, men då satt jag vid elden, som om jag suttit där länge och väntat, fast jag var svettig och varm i ansiktet. Alla tidigare misshälligheter var som totalt bortblåsta, och vi tog god på oss innan vi lämnade platsen. Var och en av oss, kom på hur solbrända de två andra blivit under dessa få dagar. Bleka hade vi inte varit dessförinnan heller, men nu var vi rödbruna i ansiktena. Ögongloberna och tänderna lyste ovanligt vita i stället. Det är rent märkvärdigt vad fjälluft, sol och svett kan åstadkomma.

När vi kommit över selet märkte vi att solen tagit hårt på snön de dagar vi varit borta. Ett par älgar hade gått över sen sist. Tjärnarna var nästan ofarbara över Oxfjället, och vi hajade till när isen brast för Tore, men det var bara ett övre lager, den fanns mer is under igen.

Det började luta utför mot Holmsjö. Berget var kuperat och svårt att åka utför. Hälften snö och hälften barjord i de branta sluttningarna. Vi kryssade än hit, än dit, och blev åtskilda under nerfärden. Jag blev en smula efter. Rätt som det var åkte jag in på en barfläck utan att hinna väja eller bromsa. Jag försökte, men skidorna slog i kors, benen tvinnade ihop sig, och jag föll framstupa. Då vred det till i foten som lossnade ur bindningen. Aj, aj, nu igen!

Jag lirkade försiktigt på foten, och upptäckte till min glädje att den fungerade perfekt. Jag hade bara vridit den otäckt. Måste flina lite för mig själv.

Full valuta av sol och finföre hade vi haft. Bäst att ge sig iväg nu igen, nedanför berget väntade Karlsönerna.