På denna sida kommer historier från byn att berättas. Somliga humoristiska, somliga allvarliga och somliga bara en enkel historia.

Floarnas guld (Slutet på 40-talet)

Vi upplevde en sorglös vecka i Hästgetarkojan där Hjalmar getade denna sommar. Malte, jag och Edvard, svågern. Slåttervädret hade varit prima, så vi slog tidigt ifrån oss. Annars höll folk på med slåttern ännu. Vi hade kaggar med oss och skulle plocka hjortron, men det verkade vara lite för tidigt. Vi sökte upp myrarna i trakten. På öppna platser var de flesta mogna, och vi plockade rent där vi for fram. Det var vackra varma dagar, ibland gjorde vi turer än hit, än dit. Vi kom alltid tillbaka med en sillhink full med röda renplockade hjortron. Somliga kvällar hade Malte och Edvard heta duster med gäddorna i Gardabäcken. När veckan var tillända hade vi plockat fem kaggar hjortron.

Vi sålde två till konsumbutiken i byn. Det var högt pris på bären som var plockade och rensade. Vi hade lärt oss att plocka bären rena med det samma, så att det bara var att sälja kaggarna som de var. Det blev omkring hundra kronor för båda. Vi fick blodad tand.

Tjäna pengar på att ströva omkring i skogen, det hörde inte till det vanliga precis. Det växer inte hjortron varje år, för det mesta är de bara lokalt förekommande på vissa gynsamma platser. De vita blommorna översållar myrfloarna varje år, men det betyder inte att det blir gott om hjortron. En kallnatt eller ett slagregn kan spoliera allt. Men ett år, någon gång, kan det hända att floarnas impediment består oss med en slösande rikedom. Ibland växer helst på floarna, ibland mest på myren och ibland i skogsbevuxna råkland. Denna sommar växte de både på myr och skogsdrog, naturligtvis inte överallt. Man måste söka, man måste leta upp alla gömslen, där det kan tänkas att de växer. Det kan finnas arealer där ingenting står att finna någonstans, det kan finnas bergland där en liten mossplätt kan avslöja ett rött eldorado. Vi fick blodad tand. Hösthuggningen kunde vänta nu tills längre fram då det blev svalare. Visserligen skulle vi nog kunna hugga för tjugofem-trettio kronor, men det fanns möjlighet att plocka för lika mycket, kanske mera. Och även om förtjänsten inte skulle dra så jämnt som timmerhuggning, så var det dock mera lockande. Alla myrar i utmarkerna kände vi till, de skulle uppsökas, våra kaffeeldar skulle brinna här och där. Med denna lilla förhandsorientering skall jag nu försöka återge några av våra upplevelser under jakten på myrarnas guld.

Del 1

Dagen är grå, och fast det inte regnar känns det dävet på något vis. Små men mogna hjortron står spridda som små lysande färgklickar varstans på Granholmmyren. Tidigare hade jag besökt Tjälmyren med klent resultat. Men jag visste att man måste plocka väl, ta vara även på det lilla, om det skulle bli någon behållning av arbetet. Det finns folk som inte hittar någonting i skogen, om det gällde myrslåtter, vedhuggning eller bärplockning. Folk som bara söker efter bästa fläckarna, tills de slutligen inte hittar några goda fläckar alls. Det finns en hel del sådana människor. De som inte tar reda på örena, får heller inte kronan. Så sant som det är sagt. Det gäller att vara ödmjuk och tålmodig.

Min eld brinner under en gran i mörkskogen nedom Rävahällan. Det småduggar. Det är skönt i alla fall med en eld. I min nytillverkade bärmes är en kagge fastbunden. Det är inte mycket i den, fast både Tjälmyren, Granholmsmyren och Buföringsmyren har renplockats. Granholmmyren brukar annars vara en bra hjortronmyr. Jag räknar med att lill-sillbyttan är värd en tia, och det är inte dåligt, i så fall har jag femton-sexton kronor i kaggen. Det blir väl knappast så mycket mera idag, tänker jag. Jag skall göra en sväng bortåt Dammyren också innan jag vänder kosan hemåt.

I kanten av Dammyren blev jag varse en karl som gick som gick och plockade på myrtuvorna därute. Jag satt i myrkanten och försökte komma underfund om vem det kunde vara, men lyckades inte helt.

”Ingen idé att gå fram” tänkte jag, finns det bär där är det bäst att han får ha dem för sig själv.

Det finns enstaka jättekartar i råkorna, men det räntar klent i byttan. Snart är jag i kanten av Buföringsmyren, finner ett färskt björnspår, följer det en bit och hittar ett vackert bärställe inne i riskanten. Men det var inte stort, och jag lodar omkring på myrviken, när det rafsar till inåt videt. Haldo och Edvard med packningar.

-Har du funnit några bär?

-Inget vidare, sa jag, men jag har plockat det jag funnit.

- Gå till Lillmyran som basvägen går över. Det var fina bär där. Vi ska till Björnslåttrakten, och ska övernatta där.

-Det fanns fina bär på den lilla myren, en hel sillbytta mogna fina hjortron, plockade på en timma.

Det led mot aftonen, och jag sökte mig hemöver genom bränntrakten. Längre fram, i Grantjälen, växte hjortron i råklanden. De var inte riktigt mogna, men nära på. Mesen med kaggen sattes ned, och jag började plocka. Plockade på medans byttan fylldes närmare och närmare kanten.

Ragnhilds (Ragnels)-hålet, är en liten, liten myr inne i Grantjälen, som jag kom över. Det lyste rött i kanterna av tunga, fullmogna hjortron. Nu hade jag tur. Det var sen kväll innan byttan åter var fylld till randen, och tömdes i kaggen, som nu var full. Bara att slå igen locket. Vore nog bäst att titta till i de intilliggande råklanden, för att se om det lönade sig att gå hit igen, tänkte jag.

Jättestora hjortron växte inne i råklanden. Hälften var mogna här inne, men stora, röda och tätt växte de. Som i ett jordgubbsland lyste det i det smygande dunklet. Jag kunde plocka en kagge där nästa dag, och så nära hemifrån. Bara något över tre kilometer. Med min dagsfångst på ryggen, gick jag med tunga steg hemåt.

Del 2

Invid den yviga granen med lekattflaken vid roten, mellan Hundsjöbäcken och den hoprasade Dynäskojan, sprakade elden muntert i torra kvistar på en gammal eldtomt. Lekattflaken är min, den sattes ut för ett par höstar sedan, men gav ingen fångst. Haldo minns den eld som brände gräset svart en sen höstdag ännu längre tillbaka i tiden.

-Den gången hade vi otur, säger han, och vi vet vad det gällde.

Vi hade gått lite raskt hemifrån, de ungefär sex kilometrarna hit och kände oss smått sugna. Tidigare på dagen hade vi varit upp till byn, och sålt våra bärkaggar på Konsum. Själv var jag hundra kronor rikare efter storturen vid Ragnelshålet. Klockan var nu omkring två, dagen var klar och solig.

Vi hade rökt fläsk, grön gurka och färska limpor som håvades upp ur våra tomkaggar, som lyste trävita och nygjorda i våra mesar. Edvard och Haldo som bara hade en kagge idag, skulle plocka ihop.

-Det är i alla fall livet det här, sa Edvard och fyllde kaffekoppen. Nu börjar jag förstå varför ni jämnt springer i skogen.

Jag gick och plockade enstaka bär på myren nedom Dynäskojan. Malte hade sagt att han plockat rent här, men jag undrade jag. Det var verkligt fina bär här, men så långt mellan dem. Nåja, byttan blev halvfull, en femma tänkte jag, som på sistone börjat översätta hjortron i pengar.

En femma hade den annars fruktlösa myren givit mig. Det räcker till mat i alla fall. Sen får vi se om det går att hitta mer. Jag skulle gå upp mot Korsmyrtrakten, där det vuxit bra förra hjortronåret på en del rävlar. Malte hade gått över där med, men inte sett några bär.

Haldo och Edvard drog iväg mot Blekavaretrakten för att leta. Där kunde det finnas goda ställen. Vi skulle träffas i Hinkaskojan där vi skulle övernatta. Själv skulle jag söka mig mot myrdragen upp mot Hundsjön.

Äntligen hade jag skrapat ihop två hinkar som tömts i kaggen. Det var väl inte så dåligt, men så hade jag plockat Korsmyrens alla landkanter nedifrån och upp mot övre korset. Klockan hade omärkligt lidit mot sju på kvällen. Jag skulle gå fram på mossryggarna på ”korset” och titta, sedan skulle jag ätta av upp mot kojan. Roligt att höra hur det hade gått för Haldo och Edvard. Malte hade haft rätt, på halsen mellan ”korsen” fanns inga hjortron. Men här, jag trodde knappt mina ögon. Myrtorven var röd av bär, översållad av hjortron. Knallröda. Myrarnas guld. Detta har man väntat på, upptäckarens enorma glädje över fyndet. Man erfor till och med något av feber i blodet,-guldfeber.

Jag sitter mitt på värsta tuvryggen och öser, öser i hinken, glömsk av att det snart är kväll, att det börjas kännas i ryggen efter de sista krokiga timmarna. Myltan lyser i ögonen som rent guld. På rekordtid är byttan full. Då först rätar jag på ryggen. Det syns knappast att jag plockat en bytta härifrån. Nu får det vara nog. Mesen med kaggen ställs under en gran i landbacken. Jag plockar ihop mina matgrejor i min jacka, och gör ett knyte och trampar iväg i riktning mot kojan. Det börjar skymma.

Kojan var tom. Hastigt letade jag ihop lite ved omkring, ordnade med eld på eldpallen. Jag väntade otåligt. Ville höra vad de funnit, ville tala om guldfynd.

Uppe på Hökknulen stod jag, snart hörde jag prat på Skarpmyren, mn det skymdes bort av Figuren mittemot. Höktjärnens vatten låg blankt och stilla nedanför. Snart skulle jag få veta att Haldo och Edvard inte just funnit något alls.

Det ligger en stor sten här ovan stupet, på kanten av hällen. Några meter bakom står en vresig rotgrov torrgran, snett ut mot stupet. Den hade stått så i många, många år. Så länge att rötterna börjat multna. Den var säkert arton tum vid roten, men avsmalnade hastigt uppåt.

Jag började gunga den mot stenen. Rötterna var ännu sega. Jag började skymta Haldo och Edvard, där de kom gående uppför Skarpmyren, ännu pratande. Torrgranen gungade som aldrig förr, ingen vind hade ruskat den så, och det var länge, länge sedan den haft sav under barken. Med ett litet brak lossnade rötterna baktill, med en krach föll stammen rakt över stenen.

 Toppen vippade häftigt över stupkanten och slet loss resten av rötterna. Där blev torrgranen liggande över stenen, med den vidunderliga roten spretande mot kvällshimlen. Jag tog tag i rötterna och ryckte och knyckte på nytt. Stammen rullade ut över stenen, toppen dansade ut över stupet. Roten klöste sig fast i hällkanten, men gav snart tappt och drogs med i fallet. Med ett våldsamt brak small stammen av på mitten mot stenramlet nedanför.

Haldo och Edvard tvärstannade borta på Skarpmyren och blickade in mot Hökknulen genom skumrasket. Jag fäktade med armarna och hojtade.