På denna sida kommer historier från byn att berättas. Somliga humoristiska, somliga allvarliga och somliga bara en enkel historia.

Sommar i Hästgetarkojan

Del 1

Tankar och minnen från sommaren 1949. Fördes som dagbok, utan dagbokens angivande av dag, utan i en från samma gång, sporadisk, som följdsammandragen form.

Den andra juni satte Hjalmar och jag ned våra tunga packningar här ute på kojbacken vid den lilla hästgetarkojan vid Nymyren. Det hade gått fem timmar sedan vi lämnade hemmet, och vi hade avverkat blott en mil.

Vårt tempo var väl inte så forcerat. Vi hade stannat flera gånger efter vägen på grund av packningarnas tyngd.

Efter kaffe och prat hos farbror Salomon, efter en avstickare till Jon-Erskojan, för att hämta en del kokkärl som jag hade där sen vintern, och efter ytterligare ett flertal uppehåll var vi äntligen framme. Klockan var halv tre. Himlen var grå, hela våren hade varit regnig och grå. Men det ska vara ett tecken på ett ”storgoår”, säger de som begriper sånt.

I alla fall gjordes nu en eld upp på kojbacken, och kaffepannan letades fram, en burk köttkonserver öppnades och värmdes upp. Först skulle vi äta. Hjalmar skulle vända hem igen sedan. Han följde bara med som bärare. Medan kaffet kokade tittade jag in i kojan, ungefär 3 x 4 meter i fyrkant, med öppen spis i ena hörnet på gavelväggen, där dörren också var belägen. Mot motsatta väggen en mindre och en större brits, med en smal bit av golv mellan. Mellan britsarna innerst vid väggen några brädor som ett bord där Malte haft radion. På vardera långvägg ett fönster med fyra små rutor, ett fönsterbord, en väggbänk och några hyllor var hela inventariet. Här hade Malte i fjol huserat som hästgetare, i år var det min tur. Det fanns gott om råttlort här inne. Här skulle städas och fejas upp. Jag kände plötsligt en våldsam energi, det här var oprövat och nytt. Men först skulle jag äta. Kaffet hade nu kokat

Efteråt försvann Hjalmar inåt brännans hästvägar. Jag stökade ur säckarna, radade upp grunkorna utanför kojväggen, för att komma åt vad jag behövde. Mot knuten stod studsaren, där låg tio skott på väggbänken. Mer ved på elden, vatten i kokkärlen. Måtte det nu inte bli regn. Inne i kojan fanns det boss och gamla tidningar. De bars ut och tuttades på, på västra sidan om kojan. Råttlorten sopades ur hyllorna, nytt papper lades på, mina saker bars in och gavs sin bestämda plats.

Under tiden kom Hjalmar tillbaka, ställde i ordning en mugg saft vid källan och drack. Tog sin tomma ryggsäck och försvann in i holmen på Nymyren. Jag var nu ensam. Gick några svängar fram och tillbaka på kojvallen, där gröna strån spirat upp, där jorden inte var svarttrampad av hästhovar. Där låg min vedhög som Malte och jag fraktat fram på skarsnön i vår. Stängslet behövde nog repareras en hel del, jag skulle skära näver av björkarna och…. Det var en hel del jag skulle göra, men nu kokade vattnet. Det vara bara att sätta igång att skura, vilket inte tog så lång tid då golvytan inte var större än så. Några mattstumpar fanns kvar sedan i fjolsommar och de lades då på golvet. Men ved skulle också huggas. Jag småpysslade hela kvällen med litet av varje.

Del 2

I spiselvrån gnydde elden, kaffepannan kokade ånyå det började smattra på nävertaket, men nu kunde det göra detsamma, jag hade mitt på det torra nu. Hjalmar var väl hemma för längesen. Jag kände mig nöjd och belåten, och nyfiken. Hur skulle denna sommar arta sig? Jag var ju här nu. Skulle det bli som jag föreställt mig, ett fritt och sorglöst vildmarksliv, en sommar i hästgetarskogen, eller skulle hästarna vara omöjliga att hålla reda på?

Skulle det bli för ensamt och trist? Det sista trodde jag inte så mycket på. Skogsvanan har jag gratis sen de allra tidigaste år, ensamheten har jag också prövat under de mest tryckande förhållanden. Kaffet dricks ur, jag går tillbaka till fjolsommaren.

En viss kväll i juli stod jag på udden mellan Frusenmyren och Gardamyrviken och slogs med myggen. Det var en vacker kväll, solen sken kvällsmilt över myrviken, belyste skogskonturer mot det flacka Granberget, mot hästgetarlåten. Där framlevde Malte sina sommardagar. Såna här varma sommardagar stod nog hästarna vid rökarna vid kojvallen, tänkte jag. Där strövade Malte omkring sina hästar om dagarna. Och jag. Högg timmer i stekheta, myggpinade dagar. Jag och pappa. En vecka – midsommarveckan, hade jag varit mol ensam. Högg till och med halva midsommar aftonen. Hett, kådigt och tunghuggen skog. Gav mig inte ens tid att hälsa på Malte, högg mina åtta, nio effektiva arbetstimmar utan ”femminutare”. Det kändes på kvällarna efter såna dagar, torr i halsen, trots att man druckit massor med vatten, tung i lemmarna. Sommarhuggning är ett litet helvete.

Massaresen ser nog svala och fina ut, nybarkade och väl resta. Men de har kostat mycken svett – svett i ansiktet, i ögonen – svett över hela kroppen. Kåda i händerna, kåda på kläderna! Svett, kåda och mygg. Nu hade jag ivrat genom brännan, mellan myrarna för att leta ”tjukor” mot myggen och kom så ytterst på udden. Såg blånaden i den sena kvällen, och en stark intensiv längtan föddes. Nästa sommar ska jag bo där borta, nästa sommar ska jag prova på hästgetningen. Nästa sommar skulle jag inte hugga timmer och jag önskade inte heller Malte detta helvete jag nu hade. När man hugger hela vintrarna skall det vara lättare knog och sysselsättning under sommaren.

Visst tycker man om timmerskogen på höstarna och vintrarna – men ack på sommaren, den korta sommaren. I såna tankar stod jag där ute på udden, halvvägs mellan bygd och hästgetarskog – och ansade min längtan. Längtan är ett förunderligt ting, den har en säregen förmåga att alltid springa före oss genom tiden, ibland långt borta, ibland helt nära, det kanske finns stunder då vi tror att vi nått den – blott för att ändå finna att den kilat iväg framför oss.

Nu har den emellertid fått mig hit, och jag är just nu ganska nöjd för tillfället och kommer nog troligt att trivas i min självvalda miljö. Jag har en besvärlig vinter bakom mig – en Hålmyrbergsvinter. Timmerfolk brukar tala om snö när det pratas om avverkningar i Hålmyrberget. Jag delar deras uppfattning, har upplevt tre sådana vintrar – två i ränn nu. Den sista nu var jag absolut ensam och isolerad i den mörka kojan vid Jon-Ersmyren. Brosslade sommar och hösthugget. Köraren bodde nere vid ån. Men de dagarna har nu i alla fall gått nu och jag ska inte klaga. Jag har i alla fall fått uppleva dem, jag tänkte förresten inte på min isolering så mycket – hade fullt knog ändå. Hade också tillfälle och ro att överväga saker och ting.

Men elden har tystnat nu – några trän till så ----

Jag fortsätter att grunna. Den här första kvällen på sommarbetet. Jag har nog kommit lite för tidigt, men jag kunde inte vänta längre, ingen släpper väl några hästar ännu. Men det kan ju vara bra, så hinner man se sig omkring lite här på låten. Bortöver Granberget här, är man inte så värst välorienterad. Trakterna i väster och norr har man däremot korsat härs och tvärs – tvärs och härs – otaliga gånger.

Och så växer idén upp, att jag ska skriva ned vad jag kommer på och upplever här nu i sommar. En sorts dagbok, men inte med angivande av dag för dag, små händelser och iakttagelser som de kommer. Det kommer att bli en sporadisk dagbok – men ändå följdsammandragen. Säkert kommer det att bli många stunder till övers, som kunde bli svåra att fylla ut annars. Det kommer nog också att roa mig, och förjaga ensamhetskänslan om den någon gång dyker upp. Om det jag skriver någonsin kommer att läsas v någon annan vet jag inte – men hur som helst flyter det absoluta nuet ut från min penna, och i fortsättningen kommer jag att försöka fånga den sommar som kommer.

Del 3

Stängslet runt kojan är färdigt. Stolparna nedslagna i den hårda jorden, ihopbundna med vidjor, stöttade med stora stenar nedtill. Slanor av björkstammar burna ur skogen. Jag såg på mitt verk och fann att det borde hålla när hästarna frampå sommaren skulle tränga sig på i sin salthunger. En halv dag tog det. Tid att äta när det var färdigt.

Himmelen var intensivt grå, fuktiga enstaka droppar kom ner ibland. Det skulle nog bli regn framåt aftonsidan. Medan jag åt tittade jag kring väggarna. Malte hade boaserat en och en halv vägg med uppspikade näverflak i lagom höjd. Jag ska minsann boasera runt. Jag ska tapetsera med gamla tidningar också någon gång, i taket och på väggarna ovanför boaseringen. Jag skall det och det.

Efter vilan gick jag så upp i brännan för att skära näver. Nu hade det börjat dugga och sila så smått, dimman låg över Nymyren. Jag behövde inte gå så långt, här är björk överallt, hektar, kvadratkilometer, med björk. Jag valde ut goda stammar, men björken löper inte ännu. Flakorna förstördes till att börja med. Jag tänkte på allt som nävret används till i gamla tider, vilken stor roll det spelat. Till taktäckningsmedel, till kontar och skor, askar, nätflöten, tallrikar och mycket annat. Nu har nävret inte så stor betydelse längre.

Det klämtade till svagt mot den halvannan kilometer bort belägna kalbrännan, huvudsamlingspunkten för hästarna. Säker kunde jag inte vara på ljudet, långt borta gol en gök, ibland klämtar det som en skälla. Bäst jag gick där mellan björkarna sprang en tjäderhöna bort med släpande vingar. Där fanns ett reda invid några enbuskar –sju ägg – sju nya tjäderfåglar som ska picka bär till vintern. Om allt går väl – det finns så mycket räv just nu.

Jag flyttade bort en bit från boet och fortsatte med mitt näver. Min långa kniv skar bra, den är vass och av längsta sort man tillverkat i Mora. Ibland följde basten med och den vita stammen lyste igenom. Där ann saven, livssaften, söt och god. Saven flödar, fågeln ordnar sitt rede. Det är vår i alla fall, fast det är grått mest för jämnan. Nu hördes skälljud igen, tydligt och klart. Har Höglandsborna ändå släppt några hästar, eller har Rissléns flyttat till fäboden, som ligger två kilometer bort i myrarna från min koja? Det ska jag väl undersöka i morgon, tänkte jag. Det började regna nu allt för mycket och jag gick till kojan för att spika upp det näver jag fått.

Del 4

Idag på morgonen undersökte jag saken, bara för att finna kor, får och getter. Risslénarna hade flyttat till fäboden. Men när jag kom tillbaka stod tre hästar bundna vid kojstängslet. Jag antecknade de dem, och ägarnas namn i en liten anteckningsbok som jag skulle ha som rulla. Hästarna släpptes lösa. De gjorde några ystra språng och försvann bortåt stigarna mot kalbrännan. När karlarna skulle gå var jag redo att följa dem, men då kom Per Jakob med en häst hemifrån. Han såg inte precis glad ut just då – han var plaskvåt om båda fötterna.

-         Hon sprang till när jag skulle le’ na över Hundsjöbäcken, å de va så mycke vatten.

Han band fast henne vid en stolpe i stängslet. Höglandspojkarna tittade på henne, följde hennes mjuka konturer med ögonen.

-         Fyra år, säger jag, äkta nordsvensk.

-         Ett litet vackert kräk, säger den ene.

Och visst är hon vacker. Svart, det enda vita är ett litet stjärnämne i pannan. Nu tuggade hon betslet och såg tryggt på oss mellan mantestarna.

Jag lade på elden, ställde i ordning kaffepannan, sa åt Per Jakob att passa den och sedan dricka. Och så kunde ju han torka sina strumpor. Jag skulle leda bort märren nu med detsamma.

Jag löste tömmen.

-         Kom nu, Sorella

Och hon trippar mjukt bakom mig. Till en början – sedan går hon upp vid sidan, och till slut springer hon några ystra rundor runt omkring i ändan av tömmen. Jag får svårt att hålla styr på henne när vi närmar oss de andra. När hon släpps, travar hon iväg så manen fladdrar. Ögonfröjd.

Stannade en stund hos hästarna sen Höglandspojkarna gått. Detta är alltså början till min flock. Två stora vallacker av blandras, en fux och en brun. En mindre vallack, brun och med något slokande öron – ser ut att vara nordsvensk. Så en märr – Sorella. Den stora bruna heter Trucken, hörde jag. De två andra ännu namnlösa. Fyra hästar. Jag står där, försöker anlägga en kännarmin, trots min föga respektingivande hästkännedom. Men jag ska väl studera dem något i sommar.

Del 6

Kommen till kojan var det matfrågan det gällde. Dagen innan hade jag kokat bönor vid elden utanför kojans bakvägg, som vetter mot väster och Nymyren. Där löper stängslet ut en bit från kojan och bildar inom sitt hägn en liten grön triangel. Där i kilen mot granen i triangelns spets har jag ställt i ordning en liten eldstad av stenar. Jag borde haft bord och stolar där också. Kring kojans övriga tre sidor löper stängslet bara ett par meter från väggarna. Inne från kan jag alltså inte se en skymt av myren. Dörren ligger på gavelväggen som vetter mot öster. Genom fönstren på långväggarna kan jag se kojplanens svarttrampade stenjord.

Nu satt jag emellertid bakom väggen och åt. Här har jag bästa utsikten. Hade dragit av stövlarna och satt och mådde gott. Ännu finns det inga blodsugare i skogen – skulle väl dröja ännu. Skjortan tog jag också av, men det var inte riktigt varmt, solen skuggades bort av moln ibland. Efteråt gick jag in i kojan och lade mig, visste inte riktigt vad jag skulle ta mig för just då. Efter en timme gick kroppsvärmen ned, ingen eld brann i vrån, det blev ruggigt.

Med ett ryck flög jag upp. Gåshud på överkroppen.

-         Det här går absolut inte, tänkte jag, du måste upprätthålla diciplinen, får inte slöa till, hur ska då den här sommaren sluta?

Jag skulle inte orka tänka ens till slut.

På lätta fötter fann jag mig snart löpa omkring bland björkarna på brännan på byaskogssidan av rågången. Jag sökte tjäderboet men fann det inte. Irrande vidare, ömsom i språng, ömsom i gång, kom snart ut på en udde på Grubbmyren. Varm av löpningen slängde jag mig på rygg i den mjuka mossan, med armarna under huvudet och kisade norrut över myrmarken. En gök började gala i brännan – högt i det blå seglade lätta skyar. Men snart var jag uppe igen och klev över de torraste tuvryggarna över myrviken, till den långt ute i myren löpande udden västerom.

Jag slog volt. Volt på volt över den mjuka mossan, för att jaga bort all ruelse. Tills jag yr i huvudet låg på magen med armarna framåtsträckta, kände jag kärv myrdunst i näsborrarna och kände vild glädje över många oupplevda sommardagar.

Jag kom in på mitten av udden, stod villrådig ett tag, om jag skulle följa den utåt, eller inåt mot brännan, och gå tillbaka till kojan. Som en räv följer en landtunga, följde jag udden utåt myren.

Ytterst på udden tvärstannade jag. Vad – vad var det nu som låg ute på myrflon? Ett djur som nästan smälte samman med det bruna myrriset.

Del 7

Långa öron rörde sig sakta, klippte som om det fanns mygg. En älg – med ryggen mot mig och huvudet åt sidan. Den märkte mig inte och låg hundrafemtio meter ifrån mig. Försiktigt satte jag mig bakom uddens yttersta buskar, satt länge stilla medans älgkon – det tycktes vara en ko – låg kvar. Skulle jag gala som en gök och se hur den reagerade? Nej, jag bara glodde. Ställningen blev obekväm, måste ändra den. När jag sedan tittade fram igen, stod en ynklig kalv, röd och rufsig bredvid den liggande kon. Den måste ha fötts på platsen. Sakta och tyst följde jag nu udden tillbaka mot brännan, rundande omkring myrstaden, en bit inne i brännan, för att inte skrämma. Ännu nyfiken kände jag att jag måste ta en titt till innan jag återvände till kojan. Avståndet hade nu utökats till fyrahundra meter, och ungefär lika långt hade jag till kojan.

Älgkon hade nu stigit upp, hög på benen, mörk i raggen. Mulen sträcktes mot söder, varifrån vinden kom, men ingen farlig vittring fångades av hennes näsborrar, inget ljud som ej hörde till, i hennes öron. Mulen sänktes ned, nosade över avkomman, som på gängliga ben stod under bringan.

Under en risig gran i myrstaden låg hästgetaren och såg på.

Så kom annandag pingst. Morgonronden till hästarna var över. Mörka skurmolndrog ibland över solen. Det var åska i luften, några gånger ljöd avlägsna muller. På måfå följs stigarna genom brännan – hästvägarna löper omkring många gånger utan början eller slut. På måfå som jag. Men det är vackert inne i brännan, som nu är försommargrön, medan fjolhöstens mörka löv pryder stigarna. Löven är ännu bara små.

Vid kojan stod en stor brun vallack bunden vid ett träd. Inne i kojan satt Karl Henriksson från Gitsåtorp, pratande med Hjalmar och Gunnar som kommit hit milen från hembyn för att hälsa på. Efter kaffe och prat följdes vi alla åt med Henrikssons vallack till kalbrännan. På återvägen skiljdes vi från Henriksson.

Sedan satt vi länge i kojan. Gunnar kokade kakao som vi drack. Då föreslog Hjalmar att vi skulle gå en sväng till Grubbmyren och titta där jag hade sett älgkon. Sagt och gjort. Det var ju inte långt att gå. Om några minuter stod jag och pekade bortåt myren mot det ställe där älgen hade legat. När vi nu fortsatte kom nu Viskogmyren fram i halsen mellan myrarna. Viskogmyren och Grubbmyren är skilda åt av ett långt och ganska brett skogsrikt näs, som sitter här ihop genom myrhalsen.

Hjalmar hajade till och pekade ned genom myrhalsen. Där mitt på Viskogmyren stod älgkon. Hastigt vände vi om i våra spår, smög fram i myrkanten för att titta.

-         Vilken tur, sa Gunnar. Det var hans första älgmöte.

Älgkon märkte oss inte, den stod på myren alldeles stilla. Kalven stapplade kring henne och till vår häpnad blev ännu en kalv synlig.

Alltså två – den siste måste ha fötts sen igår. Det var långt till älgarna härifrån och Gunnar ville att vi skulle försöka komma närmare. Men för att komma närmare måste vi över myrhalsen, och där gick vi. Älgkon såg oss men reagerade inte. I skydd av näset gick vi så tills vi var mitt emot älgkon. Där smög vi över för att kunna vara nyfikna på närmare håll. Den stod kvar, men när vi efter en stund gick ut på öppna myren, höjde den mulen och skärskådade oss, vände fjäderlätt om och sviktade iväg med de små kalvarna pinnande efter sig, stannade ibland, tittade på oss men slöts snart upp av skogskanten.

-         Och jag som höll på att läsa i Vår Herres Hage, sa Hjalmar, slängde sig på britsen och högg Det Bästa, ur vilken han hade läst innan vi gick från kojan.

-         Men har vi inte varit i vår herres hage nu, menade jag, blåsande liv i eldstaden?

-         Jo, det kan man säga, sa Hjalmar.

Nu har Hjalmar och Gunnar gått. Själv sitter jag vid fönsterbordet, skrivande mina pingstupplevelser. Då fångas en rörelse i synfältet utanför fönstret på min näthinna. En räv! Röd och raggig kom han trippande med upplyft svans. Den såg inte ens mot kojan, annars skulle den ha sett mig genom fönstret. Men den väjde för det spår vi nyligen gått därute och fortsatte vid sidan om inåt skogen.

Del 8

Så har några dagar gått. Några hästar till har tillkommit. Goda råd har jag nu fått hur jag ska förfara med älgkon.

-         Nu ska du spara den till kalvarna klarar sig själva. Nu är det för tidigt, men fram på sommaren, då det blir åt, då kanske. De brukar leta sig till lokar och tjärnar där de ligger och vavlar.

-         Spar den tills fram på sommaren då kalvarna blir större och så tar du mig med och tar dem. Plats för självbelåtet mysande. Men kanske du går och skjuter utan att jag får reda på saken och då går jag och anmäler dig på rena misstankar.

-         Det är för tidigt än, men sen kalvarna blir lite större, blir det nog fint kött på dem. Kon blir nog fetare också. Nu är den nog mager, särskilt när den har två kalvar.

Ja, så har det låtit. Ingetdera alternativ har lockat mig. Naturligtvis har jag råkat tala om mina älgmöten för folk som har kommit med sina hästar. Och fått goda råd. Råden är välmenta. En älg kan tas på annan tid än den korta lovjakten, då det mest misslyckas, och anses väl heller inte som något egentligt brott.

Alla som är intresserade av skogen är nog mer eller mindre ”sårflygga”, sa en älgskytt för inte så länge sedan. Och han talade nog sanning. Alla har vi kanske gjort erfarenheter som man självmant inte går till länsman med.

”Någonstans i huvudstaden har man gjort lagar som vi inte varit med om att stifta, men som det ändå är meningen att vi ska hålla. Lagar måste väl finnas för att annars finns det väl ingen gräns för vad man kan göra, men vi bebodde skogen och försökte att leva av den. Att vi tar en och annan oxe som kompensation för vår ävlan gör väl intet, varen till eller från”. Citat från tjuvskytt.

Hur som helst, jag tänker inte längre disputera förhållandet eftersom jag redan klargjort den folkliga uppfattningen. Det finns visst angivare. Den psykiska bakgrunden till att det blir så, är tyvärr inte alltid att lag må efterlevas och tankar om viltvård, ty ofta känna de minst av alla viltförhållandena. Avundsjukan blir då den starkaste drivkraften. Dessa misstänksamma personer får sällan vetskap om någonting, och ibland kan de botas. De tas med på en jakttur, piskas mellan två drifter, men följer, ställs på ett bra pass. Upplever spänningen på passet, misslyckas eller kan lyckas, måste skjuta kanske. Kanske bommar, kanske träffar, men de brukar bli botade, särskilt om de råkat skjuta en älg. De har blivit ”sårflygga”.

Var det inte min mening att skjuta de här funderingarna åt sidan. För att återkomma till de goda råden. Jag är inte för dem. Svarar gärna inte, överför gärna om jag kan, samtalet till mindre ömtåliga ämnen. Det kanske grämer mig att saken vidrörts. Folk må få tro vad som helst, det bryr jag mig inte om. Men det värsta är att någon skulle kunna komma rantande med bössan i tro att han är en älgskytt. En ko med kalv bör få gå i fred. Det finns ändå något som måste respekteras.

Honan – moderdjuret, vilken art än nu kon tillhör, måste ha fred när hon sköter sin avkomma. I regel respekteras nog också detta, mina farhågor torde nog inte äga så stor grund.

Del 10, 11 juni.

Jag satt på hela ryggen och läste ur den digra uppslagsboken ”Lille Jätten”. Söndag efter pingst. Regnskurar smattrade i mellanåt på taket, jag visste var hästarna var och hade just ingat annat att ta mig till. Sjutton hästar gick på brännan, bara under lördagen fick jag fem nya.

Nu höll jag på att somna, när jag vaknade till av hovslag. Genom fönstret kunde jag se en ryttare galopperande in på kojplanen. När jag kom ut fick jag se att det var Malte. Han hade kommit vgen ifrån Harrsjöhöjden, dit han först kört med en trilla, och sedan ridit hit. Han var våt av skurregn och öm av ritten.

-         Jaså, det är Pelle som kommer, sa jag, och fortsatte följande ögonblickets ingivelse, men ska Alexander Håkansson släppa hästen snart?

Han brukade alltid leja någon av oss att frakta hästen till betet. Malte satt ännu kvar på hästryggen.

-         Det är för jädrigt, sa han hastigt.

-         Nils Håkansson har gjort av med sig i Kvarnforsen. Klockan halv tio i går kväll. De draggar efter honom nu.

Jag svarade inte genast, det var för oväntat.

-         Hur gick det till?

Jag får nu höra hela historien från början.

Nattskiftet hade gått vid sjutiden som vanligt. Man hade tappat timret ur Stor-Rajan, och höll på med att rensa ån mellan sjöarna. Strax nedom utloppet låg några stockar mot en sten. Det var en stygg ”agga”, där vid sidan om, men John Pålsson, lagbasen, rodde dit och Nils Håka var stamkarl. Det kunde ha gått bra, men oturen var framme. Bakstammen drogs in i aggan stjälpte. Båda kom i vattnet och följde med i forsen. John Pålsson drogs upp vid en landbröt, men Nils lyckade man inte få tag på. Flottare längre ned såg honom komma flytande med huvudet över vattnet som om han simmade, men han kunde ju inte simma. Han drev mot löstimret vanför landbröten. Han skulle dras ner och fyra meter från närmaste stockar sjönk han. Man sprang på löstimmer, man grävde sig ned mellan stockarna, vadade i midjedjupt vatten och sökte utan resultat, och nu draggade man.

Flottning är ett riskfyllt arbete, även om det har sina tjusande sidor.

Man blir nedstämd av dylika nyheter. Fast å andra sidan är döden lika alldaglig som födelse och liv , död och födelse är naturens gång. Så har det varit i årtusenden, och så kommer det att förbli så länge liv finns.

-         Ingenting är så billigt som livet, säger Var-Larsen hos Jack London.

Naturen slösar med liv, och ändå kan inte livet mätas i materiella värden – inte för den som äger det. Dock är allt liv förgängligt – alla går vi mot förintelsen, och egendomligt nog strävar vi också dit – vår längtan driver oss framåt genom livet – oupphörligt framåt – mot – ja, vad annat än fysisk förintelse. Vi vet ingenting om det hinsides – möjligen att materien förvandlas, att den blir energi och energin åter materia. Människan har spekulerat mycket över hinsides. Men ensam står hon i naturen och vet att hon ska dö en gång, för djuret är livet en saga, ett skeende, till det stupar. Det vet inte att det ska dö, och räds inte döden , utan smärtan som sliter bort livet. För det är inte döden aktuell när livets flöden är starka. För människan är det annorlunda. Nyfiket har vi pillrat på naturen och något mycket vi har undan för undan trängt in ifrån början dolda världar. Men det mesta förblir oupptäckt – ännu. Då måste vi fortsätta att spekulera, och göra upp teorier och åter förkasta demför nya rön. Steg för steg går det framåt, vetandets gränser vidgas, nya tekniska hjälpmedel tvingas i vår tjänst. Men en dag står vi där inför det oundvikliga – livets upphörande, för var och en som individ. Med varandets största gåtor som fullständigt olösta. Vid gränsen – där känslorna är starka, både för den det gäller och de som är kvar.

Och solklotet fortsätter att glöda, det kommer att lysa i morgon, i övermorgon, och i en för oss oändlig tid, över släkten, generationer och utveckling.

Födelse, mognad och död.

Del 11

Långt inne på skogen ligger min koja. Hästlåten är gammal som bebyggelsen själv. Ungefär runt räknat, etthundrafemtio år. I början av artonde århundradet kommer nybyggare inflyttande till älvar och sjöar. Somliga hade hästar och så småningom släppte man sina små tåliga djur på gemensamt sommarbete någonstans på en utskog. Det finns många hästlåtar i Lappmarken. Här på Granbergslåten har många haft sitt sommarviste bland hästarna före mig. Från början är det inte så klart hur det kunde förhålla sig. Det lever inte så mycket sägen kvar från just hästgetningen. Jag vet bara att på 1850-talet och kanske före det också, turades hästägarna om att geta hästarna. Var och en hade ett bestämt antal dagar att ansvara för. Någon fast bostad hade de väl inte, utan följde flocken dit den for. Ibland slog väl bönderna ihop sig och lejde någon att vakta deras tid och till slut föddes väl tanken att gemensamt anställa en getare för hela sommaren, som hade viss ersättning i pengar, och in natura per häst. En tid betade hästarna mest i Blekavare, dit de nu aldrig går, en tid vid kronostugtrakten på Granberget. Nu beter de huvudsakligen på trakten mitt emellan och närmare Granberget. Det måste dock ha varit en hel del personer som under gångna somrar sett om hästarna.

Magnus Larsson, hette en, som byggde en lappkoja i Blekavare omkring 1875. (Magnus Johan Larsson, född 1850-06-22 i Marsfjäll, Vilhelmina, död 1920-01-12 i Malgovik, Vilhelmina. Skattlapp i Ö Malgomaj, Vilhelmina. Sprintare 1900, Död hos Gavelin i Malgovik.) KÅL

Den står delvis ännu. Ante Prost, som dog i spanskan, innan höstgetningen var slut, och brodern Magnus Prost hör till de mest omtalade. De getade i flera år. Båda är nu döda. Sen har vi Pelle Mårtensson, som bland andra eskapader sköt en björn här en sommar. (Mårtensson, Per, Brattbäcken, Död 30/1 1941, Född 6/2 1859 i Dorotea, Västerbottens län, Lappland).

Från den senare tiden skymtar namn förbi som Gamm-Olsson, Per-Jakob, Malmberg med flera. Det har stått en koja här innan denna byggdes. Av vad jag vet var det viss Pelle Mårtensson som sett ut den här platsen som den lämpligaste. Det förefaller mig som om han också funnit det lämpligaste stället. Strax utanför stängslet mot norr finns murrester av den gamla kojan. Några lappkåtor har väl uppförts här och där, men har ruttnat ned för länge sen.

Från byarna omkring släpper man hit hästarna, från Sörfors, från Storbäck, från Högland och Kroksjöberget, men inte från Harrsjöhöjden, trots att de ha lämpligt att leda hit dem. Men de har en annan låt.

Och de går nu och betar utan att åsamka mig allt för mycket besvär. Ännu – jag vet ju inte vad som kan följa. Ännu är nog många osläppta, kanske hälften.

Del 12

Hästarnas skällor målas med lack i den ordning de kommer till betet. Det var Malte som tillämpade metoden, den metod jag nu följer. I fjol försedde han skällorna i löpande nummer med grönt cykellack. I ett litet anteckningsblock, som fick tjänstgöra som rulla, antecknades numret, ägarens namn och hästens speciella kännemärken. På så sätt kan man klart och snabbt lära sig känna vilka hästar man har och vem som äger dem. Om man fått förskottssumman, när hästen släpptes, när den tas hem till slåtten och så vidare.

När man varken känner hästarna eller ägarna i många fall kunde det vara knivigt nog att hålla reda på dem. Man kunde blanda ihop dem. För övrigt har jag märkt att en del av hästägarna som kommit till kojan nyfiket studerat min lilla hästrulla som jag låter ligga framme. Hästägare är alltid intresserade av andras hästar också, genom nummersystemet skulle lätt kunna ta reda på vems den och den hästen är. Till exempel när hästarna står vid rökarna mot slåttertiden. Jag vet inte om någon hästgetare använt metoden före Malte. Men jag använder den i alla fall. Jag har gult lack. I brist på pensel använder jag pekfingret. Ibland går det nog bra – ibland är det besvärligare, om hästen inte vill stå stilla. Försök bara att måla siffror på något som rör sig än hit, än dit, utan någon form av regelbundenhet. Till exempel när nummer 16 målades. Jag höll skällbandet och skällan med vänster hand, med andra handens pekfinger ströks lacken ut. Burken måste ställas på marken bredvid så att ingen kommer åt den. ”Storklampen” stod nog stilla, men Snobben, den oförskämde, skulle ta salt, fast han nyss fått. Han stod bredvid och irriterade, nafsade Klampen i huvudet. Denne kunde naturligtvis inte stå stilla i sådant fall. Förtörnad gav jag Snobben en stöt med stövelsulan, vilket inte bekom honom något. Det blev fred i alla fall. Sakta och väl började jag att forma ettan. Då var Snobben framme. Klampen ryckte till, ettan blev tvärkrokig. I hastigt uppbrusande ilska riktade jag en extra kraftig känga mot Snobbens mule – missade ut i luften, slant med andra foten också – blev hängande i skällbandet som jag krampaktigt höll, medan Klampen vettskrämd rusade så det fläktade i småriset. När jag något sånär återfått balansen måste jag släppa, gormande trätgirigt på Snobben som stod kvar och såg mycket, mycket oskyldig ut.

Trots all försiktighet stjälpte Brunte en dag lackburken när jag höll på att måla en annan. Bara lite grann kvar. Deras nyfikenhet förargar mig ibland, men roar mig också, och visst känns det angenämt när en mjuk mule kittlar i ryggen, nosar i nacken eller helt försiktigt smånafsar i betslet över mina axlar. Man lär sig också snart att känna var och ens egenheter och tilltag. Bara deras sätt att ta saltet är mycket olika. Somliga tar det sakta och varligt, en del fångar fingrarna med underläppen och är mycket klumpiga. En tredje kategori har mycket bråttom, som om de ville försäkra sig om att hinna förre alla de andra. Några av dem är rent av vårdslösa – man får se upp med dem och försöka ge dem salt när de inte har så stark konkurrens. Det är inte roligt att få en hudflik mellan tänderna. Det gör ont som ett nyp av tångkäftar och har en, och har en stor förmåga att sätta sprätt på det lugnaste temperament. Ibland kan man bli belägrad av hästhuvuden. Handen får gå mellan mularna och det gäller att ge akt på de hästar som inte tål varandra, så att de inte kommer för nära varandra. Den ene kan bita den andre, hopen skingras under hugg och slag. Det kan hända man får hoppa undan. Trucken brukar göra ansatser med framhovarna mot andra hästar. Det är märkligt så till vida att en valack inte lär ska slå med framfötterna. Trucken har en absolut egen taktik att skrämma de andra hästarna, han reser sig och slår till marken med sina tunga hovar.

Han råkade stuka sig från början och hade mycket svårt att följa med flocken några dagar. Jag ansade dagligen såret som ännu inte läkts, men han kan dock följa flocken ledigt.

Nu stod han på sidan om när jag gav de andra hästarna, men kom sedan fram och ville ha salt. Utan att jag märkte det kom lilla Brunte smygande bakom min rygg. Trucken reste sig och kastade sig framåt. Kvickt kastade jag mig åt sidan och Truckens stora hovarslog ned där jag stått. Då först märkte jag Brunte som slank iväg. Jag trodde ett ögonblick att det var mig det gällde. Men Trucken hade rätt att bli förargad. Tåligt hade han väntat tills alla andra hade fått, fast han mycket väl kunde ha använt sin pondus. Så farligt är det nog i alla fall inte med hästarnas inbördes kiv. Deras sparkar och bett sinsemellan är bara skrämseltaktik. Den som känner sig underlägsen går undan, även om han råkar vara 100 kg tyngre än utmanaren. Ibland kan det dock hända att det stöts på motstånd, då stöter de bakdelarna mot varandra och slår som på given signal. Det verkar dock inte göra något, och det är inte många gånger det kommer till sådana ytterligheter. Om någon skulle slå mot någon annans nedsänkta huvud skulle det kanske gå mycket illa. Men några sådana tjuvtag förekommer nog inte, däremot kan de tjuvbita varandra. Endast Trucken använder framhovarna, men jag har inte sett att direkt slagit någon. Sorella grinar upp sig ibland mot de andra, och de maka i regel på sig då. Till och med Trucken är lojal mot henne. En gång tuktade han dock henne – bet i manfästet och ruskade ordentligt. Då gnällde hon, men blev inte rädd. Sådan är Sorella.

Och Bläsa, den stora skrangliga märren av blandras. Hon är mager som en skrika, hon är ny på låten. Pojken en stöddig brun vallack är hennes följeslagare. De båda ville inte alls lämna kalbrännan, och gå helst för sig själva. Ej heller kunde jag få fast henne, det var stört omöjligt att locka henne med saltet. Men en kväll kom hon. Jag hade stått och tittat på dem länge, kanske i avsikt att vänja dem med mig. Vallacken hade tagit salt, men stoet gick bara undan när jag närmade mig. Då lyfte hon upp huvudet, och tittade på mig, som om hon hade sett mig för första gången just då. Med öronen strukna bakåt och en ful glimt i ögan närmade hon sig plötsligt. Jag fumlade med saltburken. Nu var hon strax inpå mig, tänderna lyste. Då skrek jag till. Vilket kanske var dumt, hon kanske hade tagit salt, men nu snodde hon om. Dagen efter stod hon dock stilla, tog salt och jag fick måla skällan. Och nu – hon är en plåga. Hack i häl följer hon mig, så nära inpå att de stora hovarna stöter i mina hälar när jag går. Hon ställer sig på tvären framför mig, viftar på svansen och lyfter på bakändan, när jag försöker att komma åt någon av de andra hästarna i flocken. Hon gnäller åt dem så fort de bara närmar sig. På sistone har jag fått bryta en ruska och med blödande hjärta köra henne tillbaka när hon envisas att följa mig alltför långt från de övriga hästarna.

Del 13

Ibland får man röra benen så lång dagen är om några av hästarna skulle trilskas med att rymma och ränna iväg vitt och brett över låten. Det har nu gått dagar som mil har lagts bakom fötterna. Jag måste hem och proviantera en dag, eftersom matförrådet nästan totalt hade sinat och jag inte varit till bygd sen jag kom hit för nära fjorton dagar sedan. Jag låg hemma över natten – startade tidigt. Efter milsvandringen hit, lämnades ryggsäcken i kojan och jag fortsatte utan vidare mot kalbrännan. Hästarna som kvällen innan hade gått i en flock, hade nu skiljt på sig. Jag saknade fjorton och tog norrut för att se om de dragit bort mot Öster-Hundsjö. Och mycket riktigt. Skällan hördes och jag travade på för att komma närmare. Hästarna var i rörelse och jag upptäckte snart att de gick undan lika fort som jag gick efter. Måste springa – efter ett 1500-meterslopp hann jag ikapp dem. Men där fanns bara fem. Nio saknades och de fanns inte i trakten, kunde jag konstatera efter några rundor. Tillbaka till kalbrännan till första flocken, men ingen hade tillkommit. Bortöver kalbrännan, men där fanns de inte – vidare mot Granbergsområdets vidsträckta marker. Timmarna rann allt eftersom kilometervis med skog och myr lagts bakom mig. Det började knorra i tarmarna, dagen var varm och på en liten mossflo kastade jag mig helt sonika på rygg, kisande mot himlen.

Jag hade följt älgspår efter sträcktjurar på hösten och sett hur de slängt ned sig en liten stund, för att sedan fortsätta vida över sina domäner. Det var samma princip. Ännu hade jag inte hört ett skällklämt eller sett ett spår av hästarna, och visste inte hur länge jag kunde få fara omkring Nej, nu måste man upp igen och bort över det flacka Granbergets nordsluttning, där det fanns gott om älgspillning sen i vintras. Äntligen fann jag hästspåren, men nu måste jag stanna och dämpa hungersuget med blåbärsblommor. Det kändes lite bättre. Spåren förlorade jag snart men fortsatte i den riktning de gått, allt i mellanåt stannande och lyssnande. Ingenting hördes.

Slutligen klang det till i skogen, och då var jag nästan inpå dem. Men här fanns bara fem också – fyra borta, och det visste bara gudarna var de fanns. Hur hade de kunnat skilja på sig så här – sprängda åt alla håll? Nu hade jag fyra flockar och ännu är kanske tio-femton hästar osläppta. Var hästar verkligen så vidflyktiga av sig? Förresten, var hade jag de andra fyra? På Kroksjöberget kanske? Att söka efter dessa nu kunde inte komma på fråga. Jag måste hem till kojan, dit jag nu hade en sex-sju kilometer. Kunde endast konstatera att det var Snobben som aldrig gått på den här låten förut. Klampen, en vallack från Kroksjöberget och så det lilla svarta stoet som släpptes dagen innan.

Men i stället för att ta rakaste vägen till kojan fortsatte jag norrut mot väglinjen där nere. Tre av de försvunna hade förts till betet den vägen. Färden gick genom tät ungskog, där inget bete fanns. Kanske kunde jag finna spår efter vägstakningen. Från bron vid Högland går en cykelväg inåt kronoparken, sedan löper stakningen vidare ogrävd i en väldig runda ungefär en mil innan den åter kommer på grävd väg – här bilväg som slingrar upp och ned över backarna och mynnar ut efter ytterligare en halvmil genom kronoparken vid landsvägen mellan Kroksjöberget och Harrsjöhöjden. Loitavare kronopark lär vara Sveriges största.

Del 14

På staklinjen fanns dock inga spår österut. Jag slog nu in västöver staklinjen för att äntligen söka mig mot kojan. Efter min väg måste jag nu passera Hankes kojan, där för övrigt ett kojbygge pågår. Jag hade inte tidigare varit till kojbyggarna eftersom de nyss börjat. Förresten, hade jag råkat passera Hankes kojan endast en gång tidigare. Nu mötte jag dem innan jag nådde kojan. De hade kvällat och var nu på väg till en koja som lär finnas vid slutet av cykelstigen. Bara de fått i ordning så kunde de bo där, så skulle de flytta till Hankes kojan.

-         Du kan ju komma och hälsa på, sa de.

På min fråga om de sett eller hört några hästar kunde de inte svara annat än nej.

Mina fyra hästar fick vara borta nu, bara det blev morgon fick man väl se om de återvänt till någon av flockarna, tänkte jag medan jag gick vidare mot kojan. Hela runda dagen hade man gått utan mat.

När det åter blev morgon var jag klar att lämna kojan vid sju-tiden. Hästarna från Hundsjön hade kommit tillbaka och tre från Granbergsflocken. Två till hade kommit bort. Nu hade jag sex borta.

Barbacka på Svensken red jag stigen upp mot kronostugan som ligger högst uppe på Granbergsområdet, halvvägs mot Kroksjöberget. Här går en föga använd men väl upphuggen och målad kronostig söderöver från kronostugan. Jag gissade att den skulle mynna ut mot den grävda skogsvägen. Här gick nu hästspår söderut. Några skälljud hördes inte till. Svenskens skälla hade täppts till med mossa för att jag lättare skulle kunna uppfatta ljud utifrån. Det artade sig till en varm och solig dag. Jag följde stigen där tät ungskog stod vid sidorna. Svensken klev utför, över stenmark och snedsluttningar med samma suveräna säkerhet. Han är en villig och snabb gångare, lätt för att skritta och har lätt för att gå i galopp, om man vill. Men det är inte nödvändigt, han går ändå så drivande bra. Allt emellanåt lutade jag mig framåt och kontrollerade att hästspåren var kvar. Efter flera kilometer genom ett enformigt landskap, bara ung frodvuxen skog hela vägen, där någon enstaka tjärn glimmat till genom skogen, kom jag ut på skogsvägen. Här gick hästspåren fram och tillbaka och dumt nog tänkte jag inte närmare efter, utan red norrut. Svensken började självmant skritta, det skumpade förfärligt, och kändes sisådär i min redan halvömma bakdel. Jag saktade in, men när han ändå ville skritta manade jag på i galopp. I mjuka skutt flög det framåt, luften susade svalt över ansiktet. Härligt. Någon längre sträcka blev det dock inte. Snart tog hästspåren tvärt slut. Naturligtvis hade de bara gått hit och sedan vänt om igen. Detsamma fick vi göra och nu avverkades sträckan till landsvägen i gång, skritt och korta galopper.

Vid landsvägen förlorade jag rymmarnas spår. Vägskrapan hade nyss gått och omöjliggjorde all spårning. Hade hästarna tagit åt Kroksjöberget till, eller mot Harrsjöhöjden? Jag var ganska villrådig och försökte finna det minsta spår på vägen eller på sidan om åt någotdera hållet. Men spåret var slut. Jag beslöt att rida mot Harrsjöhöjden, det var närmast dit. Jag gick och ledde Svenske i tygeln i de långa utförsbackarna. Han var törstig och jag lät honom dricka vid första bästa vattenställe vid vägen. Sedan red jag igång och närmade mig Harrsjöhöjdens by. Solen stod högt, det var varmt och jag ville inte ha Svensken svettig, och nu var jag kommen längre än ämnat med honom. Stackmolnen tornade upp sig vid horisonten norrut mot min sommarskog. Kreatur gick och betade borta vid en myrkant innan vi nådde första gården i byn. Svensken lyfte upp huvudet och gnäggade. Om jag bara då hade vetat, vad det ännu skulle dröja ett helt dygn innan jag fick veta. Att Snobben gick där och betade – om han ändå hade gnäggat till svar. Nu fortsatte jag emellertid i god tro till kaféet i mitten av byn och där visste de ingenting om förrymda hästar. Här fick jag kaffe gratis, köpte en dricka och choklad. Svensken fick en timmes vila på stallet. När vi åter satte igång gick han i galopp, när jag svängde in på landsvägen. Vid ett vägskäl stod en liten flicka tryckt mot grinden och begapade oss storögd. Längst väst i byn mynnar stigen upp som går över skogen mot Storbäck. Den används mycket sällan numera – den gamla kyrkvägen. När jag red upp mot gården stannade två försenade vårbrukare på åkern och tittade på. Svensken skuttade mot grinden. Där steg jag av, ledde Svenskengenom, släppte tygeln och stängde grinden igen. Svenskensnodde om efter mig och när jag gick över bron strax intill följde han lydigt efter utan att jag tog tygeln. Satte upp och red över krönet allt medan vårbrukarna nyfiket stod kvar på åkern. Jag vet inte vad de tänkte. Kanske såg de sommarskogen bortom.

Del 15

Kyrkvägen har börjat växa igen när den inte längre används som förbindelseled mellan byarna. Den var snärjig på många ställen, särskilt då för mig som satt på hästryggen. Granarna sopade till mig tätt och ofta. Svensken fick gå som han ville. Jag satt och åt choklad så länge det räckte, och värjde mig för nedhängande kvistar.

Direkt på kalbrännan red jag och när jag stigit av gick jag stelbent omkring bland hästarna. Men så hade jag också dryga två mils ritt bakom mig. Jag var öm i stjärten också. Det dröjde inte länge förrän jag var så pass kry i benen, att jag kunde styra iväg mot kojbygget. Edvin Vesterlund, en av kojbyggarna, skulle ju hem efter mjölk, hade han sagt kvällen förut. Eftersom han är Kroksjöbergsbo borde han veta om hästarna stod vid stängslen på Kroksjöberget. Snart fick jag dock höra skälljud längre österut – öster om kojbygget. Jag sprang genom ungskogen. Där hade jag säkert de två som kom bort i natt.

Och mycket riktigt, där var två hästar, men inte mina. Den ene stod förspänd med en karl i tömmarna som körde grejor till kojbygget. Den andra hästen, ett ljust fuxigt och högbent sto, bar den skälla vars ljud jag sprungit för. Det var Petter Jonsson från Högland, som kom med sin nya häst till betet. Han blev glad när jag kom.  Nu kunde jag få ta hand om märren, sa han. Han skulle bara följa med fram till kojbygget och få kaffe. Han betalade nästan hela getarlönen i förskott. Vid kojbygget fick jag också reda på att det fanns hästar på Kroksjöberget. En fem-sex stycken, sa Edvin Vesterlund. Det stämde ju bra, nu visste jag var jag hade dem. Den nya märren släpptes lös hos Svarten och tycktes finna sig väl till rätta med det samma, varför jag styrde kosan mot kojan.

Med en sugande känsla i maggropen, närmade jag mig kojan efter nio timmars bortvaro. Jag tänkte inte å annat än den fina bit varmrökta fläsk jag hade köpt hemma i byn vid provianteringen. Det skulle smaka just nu. Jag skulle bara äta och vila en timme nu. Sedan skulle jag till Kroksjöberget. Men vid första anblicken av kojan kom jag att befaras av onda aningar. Matlådan på kojväggen, som på ena ändan är försedd med gångjärn av gamla gummidäck och som löper från och mot väggen på en ställning stod uppskuffad. Och den lyste tom. Min besvikelse blandades med ilska. Getrackarna från fäboden som naturligtvis löper ut och in genom mitt häststängsel hade smort i sig alltihopa. Inte bara fläsket utan en rejäl bit blodpudding också. Och varenda pappersbit som funnits omkring dem. Det fanns inte en bit kvar, bara några flottiga fläckar på stenarna under lådan.

Arg och besviken gick jag in i kojan, gjorde en smörgås och åt upp tre äpplen, lade mig på sängen och studerade kartan. Med betslet, saltburken och två äpplen i bakfickan var jag snart i rörelse igen på stigen mot kalbrännan. Under den lilla stund jag var i kojan hade musklerna på insidan benen styvnat till. Men på två timmar hade jag gått milen till Kroksjöberget vilket ändå är god gång i terrängen. En timme till kronostugan och en timme därifrån. Det började turligt, På myrflon, tio minuters väg till kronostugan mötte jag oförmodat en av hästarna som försvunnit under natten. Det var Sloköra – svettig på sidorna efter hastig gång. Det blev salt och förmaningar. När jag ställde mig bakom och smackade så fortsatte han vidare mot brännan hästarna. I sluttningen tio minuters väg bortom kronostugan, mötte jag nu nr 13, Bruna, den andre av de två. Samma manöver här och stegade sävligt iväg uppför sluttningen.

Men på Kroksjöberget fanns bara två hästar. Klampen, ardennern och den vitbläsige vallacken med helstrumpa på de bakre extremiteterna. Snobben och det lilla stoet var borta, några upplysningar om dem fick jag heller inte på Kroksjöberget. Ledande helstrumpe-hästen som byttes från en tattare, men lär vara ett gott djur – vände jag tillbaka. Kommen tillbaka på hitsluttningen på Granberget stod solen ännu kvällsröd knappt över horisonten på Blekavare. En stilla nattvind susade svagt i björklöven vid stigen. Klampen, Helstrumpa och jag stod stilla ett tag medan mina blickar vandrade omkring i vidderna framåt. Det är så få egentliga utsiktspunkter här på låten, om det också ligger högt till så är landet ändå ganska flackt. Skällorna klang på kalbrännan, annars var allt tyst.

Det blev över midnatt innan jag fick lägga mig och jag hade färdats omkring fem mil denna dag.

Så blev det morgon den tredje dagen och jag var ute i tid. Spännande att se om de två återstående hade kommit tillbaka, eller var de fortfarande borta.

Nio hästar betade längst syd på kalbrännan medan resten gick ute på holmarna i den stora myrvidden österom. Men de två var borta och jag ingen aning om var de kunde befinna sig. Kanske Snobben och den lilla mörka aldrig hade försvunnit åt Granbergshållet till. De fem-sex hästar man hade sett i Kroksjöberget, kunde ha varit från min Granbergsflock och några kunde ju ha återvänt på natten så jag inte kunnat märka deras bortavaro. Det vore ju konstigt, skulle bara Bruna och Sloköra ha skiljts från den lilla flocken jag hade på Granberget och som återvänt till kalbrännan innan morgonen.

Jag gjorde rundor ute i myrmarken bortom holmarna dit hästarna aldrig tidigare varit för att om möjligt finna några utspår åt det hållet. Kanske de slunkit ut genom holmarna över det vidsträckta myrlandet och befinner sig någonstans på Långforsnäset mot norrån. Men jag kunde inte finna några spår. Efter fåfängt sökande återvände jag till kojan för att avvakta några timmar. Genom Petter Jonsson hade jag fått vetskap att tre hästägare skulle komma med sina hästar just den dagen. De skulle ha två nya och för att inte göra den ena villan värre än den andra vore det bäst att avvakta. Jag började bli bekymrad för de två hästarna. I två dagar hade jag sökt, men nu var det den tredje. Snobben har gått på bete söder om Saxälven tidigare – kanske hade han rymt dit med stoet. Med Höglandsborna som skulle komma skulle jag sända en hälsning till Snobbens ägare att han var försvunnen. Jag kunde inte dröja längre.

Del 16

Jag satt och åt och grunnade när det ryckte i dörren och Östen Eliasson, Snobbens ägare steg in. Nu blev jag förvånad. Visste han kanske att hästen var borta, kom han kanske för att hjälpa mig att leta – eller – kom han med Snobben. Jag måste fråga. Jo, han hade lämnat honom på holmarna med de andra hästarna.

-         Var i all världen fick du tag på honom? Frågade jag.

-         I Harrsjöhöjden, de ringde i går kväll att han gått och betat bland kokräken och gått ned sig på en myr invid byn. Så jag måste dit efter honom. Jag fick veta att du varit där, och när jag åkte tillbaka över Kroksjöberget fick jag reda på att du varit där också efter några hästar. Det var förresten bara någon timma efter, så jag var brydd på att lämna cykeln och ta efter över berget, men det var så sent så jag sparade tills idag, sa han.

-         Då var det väl inte så konstigt att Svensken gnäggade precis som de gör mellan varandra. Det var strax innan jag kom till byn.

-         Ja, hästen hade gått där hela dan, sade man. Vid Edvin Strands.

-         Men märren då, lill svartmärren, var hon inte där? Frågade jag.

-         Var det en märr borta också, sade Eliasson?

Jag talade om hela ridningen för Eliasson.

-         Inte i Kroksjöberget, och inte i Högda – var kan hon vara?

Nu kom Eliasson ihåg att Folke Hansson, chaufförn hade sett fyra hästar vid Gåstjärnsbaracken (som inte ligger långt ifrån skogsvägen, på vilken jag följt spåren till landsvägen), mitt i mellan Kroksjöberget och Harrsjöhöjden.

-         Och mörkhästen – jag tyckte han sa mörkhästen, hade hoppat av vägen och sprungit in i skogen på nordsidan när han kom körande.

Äntligen hade jag en ledtråd, i vilken trakt jag skulle söka, Gåstjärnstrakten, långt söderut härifrån. Men jag måste vänta Höglandsborna. När Eliasson var redo att gå följde jag med ända bort till holmarna, återvände, gick en sväng förbi flocken bort på brännan vid återvägen. Återigen vid kojan, stod tre hästar bundna utanför. En av dem, en stor vallack, av tung jordbrukstyp, hade en säregen iögonfallande färg. Han var chokladbrun, hade ljusgrå man och var bläsig. Ett tungt sto, även hon fux, ljusbrun med blond man och svans och även hon bläsig stod bunden och mellan de stora en liten svartbrun nordsvensk.

Höglandsborna drog sig på storbritsen i kojan, nedbrunnen eld glödde i eldstaden. Utan att förfriska mig med något vände jag åter med dem de tre kilometrarna till hästarna på holmarna. Det blev lite besvärligt med de nya hästarna. Hästägarna började kanske med något felaktig taktik. De försökte jaga ihop hästarna, vilka blev bara mer skrämda, misstänksamma och bitska. De nya hästarna blev illa mottagna och försökte bara undvika de övriga. Jag började ana nya svårigheter. De började så småningom beta och de övriga lugnade sig också sen Höglandsborna gått. Det blev emellertid mot femdraget innan jag lämnade dem. Nu skulle jag gå raka vägen till kojan. Tre gånger hade jag ränt fram och tillbaka mellan hästarna och kojan, och snokat omkring bortom holmarna. Med alla kilometrarna blev det nog en par mil det med, tänkte jag. Jag skulle vila ordentligt en timme, rusta matsäck med, och sedan ge mig ut för att leta i natt. När jag tänkte efter hade jag haft tre ansträngande dagar, och skulle gärna velat vila till natten. Men jag måste nog söka efter stoet. På dessa tre dagar hade jag nog redan avverkat ett hundratal kilometer och det började kännas, jag hade ätit litet också, gått milvägar utan mat.

Hur det nu var rann det plötsligt på mig att besöka de sju hästarna bort på brännan i förbifarten. Det blev en krok extra och det var rent av onödigt eftersom jag besökt dem två gånger tidigare på dagen. Det första jag kunde se av flocken var en mörk häst med rik man. Hade någon släppt den, för jag kunde inte erinra mig att jag hade någon mörk häst just där? Eller – ett vilt hopp började dyka upp i min hjärna.

Det var den försvunne, inget tvivel om den saken. Jag lockade – hon slängde upp huvudet med den yviga manen. Med docklikt trippande rörelser kom hon ömfotad och skyggt emot mig, stannade en bit ifrån, liksom för blyg att komma närmare. Helt flyktigt hade jag sett henne när hon släpptes, men nu chockades jag över hur grann hon var. Jag strök försiktigt pannluggen ur ögonen, såg hur fint tecknat det lilla huvudet var. Ögonen var stora, klara och mörka, skyggt betraktade mig från sidan så det blänkte vitt i ögonvrån. Förresten verkade hon trött – vilka vägar hade väl hon letat sig fram oskadd över stenmark och myr, tillbaka till låten med ömmande hovar. Genom en slump hade jag gått till flocken, och genom att ha kommit tillbaka besparade hon mig från mil i natt. Glad och förtjust slog jag armarna om hästhalsen.

-         Din lilla förbenade lillsvarta apa.

Hon skyggade men började snart med mjukt fumlande muletreva efter mina händer. Jag blev ytterligt förtjust över det lilla stoets skygga och tillbakadragna mjukhet.

-         Din lilla svarta apa.

Sedan heter hon Lill-Svarta, vilket namn inte precis passar henne, ty hon är ingen rapp alls. Hon är mörkbrun och apelkastad. Nordsvensk ras och fyra år.

Emellertid kunde jag den påföljande natten sova lugnt. Den ofrivilliga tredagars-manövern var slut.

Del 17, 24 juni

Det blev midsommar med sol och himmelsblånad. De första myggenerationerna har börjat suga blod av vildmarkens invånare. Ännu är de inte så värst aktiva och man klarar sig ganska gott ännu. Själv fick jag brått på midsommarafton. Den chokladbrune har vållat mig en hel del bekymmer på den sista tiden – mer än alla de övriga tillsammans och jag har över trettio hästar nu. Tre gånger har han rymt till Kroksjöberget och tredje gången var just natten mot midsommaraftonen. Den lille mörkbrune vallacken följer honom, han är för övrigt mycket rädd om honom. Ingen annan häst får nosa på honom, Kakao – den chokladbrune har svårt att anpassa sig liksom en stor de av de tunga hästarna för övrigt när de är nya på betet. Dessa båda kan stå i utkanten av flocken på dagen, men när den sätter sig i rörelse för att beta, görs det ingen min av att vilja följa med. Gång på gång har jag lett dem efter, men jag har inte alltid kunnat vara tillhands för att passa dem, och då har de rymt. Jag får leta dem i utkanterna, söka rätt på dem och föra dem tillbaka till flocken. Eller jag kanske finner deras spår på stigen mot Kroksjöberget. En fördel är att Kakao inte skyggar ör de många gånger jag lagt betslet på honom. Första gången de rymde behövde jag inte besväras av att föra dem tillbaka. De rymde andra natten, det blonda stoet som leddes hit samtidigt följde också med. Även ett nytt sto från Kroksjöberget. Men där blev de jagade tillbaka och den blonda som betat här tidigare somrar förde dem till låten igen. Sedan skiljde hon sig från dem och slöt sig till stadigare sällskap. Men de två rymde igen och jag fick gå milen fram och åter sent en kväll och hämta dem. De stannade den natten och påföljande dag, men den andra natten, mot midsommaraftonen var de borta igen. Min önskan att bli ganska ledig på midsommarafton gäckades. Jag skulle ju städa i kojan, hugga björkris framför dörren. Jag kunde få främmande från hembyn.

Jag valde ut ett sto i flocken, för jag tänkte rida den här gången. Men den lille vitmanade och bläsiga vallacken i hennes sällskap ville inte överge henne. Han ställde sig på tvären framför oss och försökte hindra mig att ta henne från flocken. När det inte lyckades följde han efter, jag försökte mota honom tillbaka, försökte få stoet i skritt för att komma ifrån, men hon var trög. Slutligen stannade dock vallacken efter, men gnäggade ängsligt efter oss. Stoet svarade varje gång med skärande skrin. Solen sken varmt och stoet hade nog helst stannat hon också, men blev villigare ju längre hon kom från flocken.

Vid kronostugan bands stoet vid broräcket, själv åt jag en smörgås ur min väska som på den sista tiden fyllts med ett litet knappt förråd för att i värsta fall lindra hungersuget, när det blir allt för starkt. Nu var jag ju inte hungrig men stannade ändå. Då kom ett skällskrammel efter stigan och vallacken bröt fram ur skogen med fladdrande man, svettig i sidorna efter hastig språngmarsch. Jag blev förargad med detsamma, men det rann snart bort när den vackra vallacken med vibrerande mule trevade över mina händer. Han fick en bit ur min smörgås, vilket han dock inte uppskattade. Med en grimas släpptes den ut, sedan grimaserade han värre för att befria sig från denna vidriga smak.

Jag hade fastslagit med säkerhet att rymmarna tagit vägen mot Kroksjöberget. Så red jag vidare med Bocken – den vitmanade i följe. Då och då nafsade han åt sig några gröna strån efter stigen, glömde sig kvar, blev efter och kom sättande i fyrsprång för att hinna i fatt. Några kilometer innan jag nådde Kroksjöberget lämnade jag hästarna, jag vågade inte ta de med längre, de kanske skulle stanna kvar där annars. Jag hoppades att de skulle vända tillbaka självmant till betet.

Solen sken varmt, solen stod som högst på himlen denna årets längsta dag. Jag gick vidare och tänkte på att idag högg man vackra björkar och lövade med vid broräckena, och när solen gått ner började midsommarnatten.

Myt och saga omsvärmar midsommarnatten. Då kunde djuren tala. Då skulle man vaka på en jordfast sten i en korsväg. Inte ett ord fick yttras under den tid solen var borta. Ett annat sätt var att hoppa över sju gärdesgårdar som inte var förbundna med varandra. Den som gjorde så skulle få se sin tillkommande. Det finns många historier från midsommarnätter från gångna tider.

Gustav Hakvin (I de berättelser som Klas senare skrivit handlar det inte om Gustav, utan hans pappa Erik Håka, som han kallades och grannpojken Nicke Näslund), hade en gång i sin ungdom varit romantisk nog att vaka midsommarnatt med en jämnårig. Vad han då upplevde återgav han på äldre dagar på ett mer prosafiskt sätt.

-         Vi såg två kvinnfolk komma efter vägen. Den ena hade sån tjomset gång. De va no käringa dä.

Huruvida det låg någon verklighet bakom vet jag inte.

Del 18

Stoet och vallacken betade där de lämnats, de hade inte förflyttat sig någonting. Att försöka lura dem med var omöjligt, varför jag red en god bit vidare in mot Granberget. Lämnade rymmarna som lunkade vidare, när jag kört på dem. Jag sprang tillbaka, men nu aktade sig stoet noga för att jag skulle få fast henne. Hon visste nog vad det var frågan om, hon ville inte bära mig. Det fanns ingen annan råd än att hänga betslet på Bocken som jag tyvärr inte ridit förut. Hade provat en gång på kalbrännan, men han hade bara gjort ansatser att hoppa och krångla. Bocken är ung, livlig och full av temperament, men är ändå ganska from och folkkär. Jag kunde ju leda. Men nej, jag hoppade ändå upp på ryggen, här var det mjukt i mosskanten om han krånglade. Han gick häftigt baklänges till att börja med, men jag hade ingen lust för cirkuskonster, utan smackade och drev honom framåt.

Han gick i skritt en bit och stannade, förvånad, smackade igen och han ryckte till och trippade iväg mjukt och lätt. Han var lättstyrd, startade ögonblickligen på tillsägelse och var lätt på tömmen. Men rymmarna hade naturligtvis stannat i första gröna glänta vid stigen, och att få med dem var omöjligt. Jag red fram och gjorde om manövern. Äntrade åter den kakaobrune, smackade. Han tog det sävligt, det tog en god stund innan han började röra på sig. Nu hade Bocken och stoet fortsatt vidare. Det tog ett par kilometer innan vi hann i kapp dem och sedan följde de med självmant eftertill kalbrännan och flocken, där jag lämnade allesammans för att gå till kojan och midsommarstäda.

Bakom kojan, eller den sidan som vetter mot Nymyren till har jag nu ett bord och två stolar gjorda vid lediga tillfällen av unga björkstammar. Det ser nästan ut som en trädgårdsmöbel, högst naturellt förstås, men det är väl så det bör vara. Det får duga i alla fall. Där i kilen av stängslet har jag eldstaden av stenar, klykor och pinnar för stekning. När det är varmt och myggfritt sitter jag gärna här ute och äter. Inne i kojan har jag spikat färdigt av nävret, tapetserat i taket och nu hade jag nyskurat också. Björkar utanför dörren. Jag satt och åt nu vid mitt bord på min gröna triangel inom stängslet, där getterna dock på sistone naggat gräset kort. Utanför stängslet är jorden hård, svart och ofruktbar, den har trampats för mycket.

Solen sken ljumt, det började lida mot kväll, snäppor singlade iväg efter bäckdraget som går från min källa. Då kom Malte utifrån myren, ledande Pass i kopplet. Han släppte honom och han kom glatt rusande mot mig. Malte hade en hel del smått och gott med sig hemifrån. Frukt bland annat. Apelsinen som nu är ganska sällsynt efter återhämtningen av världskrig nummer två. Och äpplen. Vi satt inne och pratade om litet av varje. Malte hade små nyheter hemifrån och jag pratade på om mina öden och äventyr.

-          Den drunknade flottaren hade man ännu inte hittat, sa Malte, men de säger att de flyter upp efter tre veckor.

Det har nu gått snart fjorton dagar. Somliga tror inte att han kommer att flyta upp, flottarstövlarna är för tunga. Vi får se när det gått en vecka.

Vi har mycket att prata om, och det känns gemytligt i kojan. Pass är förtjust trots sitt lugna temperament.

Sent på kvällen följs vi åt till hästarna som nu betar i myrkanterna bortom kalbrännan. Några ick dock på själva brännan. Kakao och hans följeslagare var borta, men vi fann dem på precis samma ställe som jag lämnat dem. De hade helt sonika inte följt med hästarna. Jag började snart tröttna på de här två, de förargade mig med sin envisa oanpasslighet. Kakao var from, snäll och tillgiven, men dum som ett nöt på betet. Vi kom överens om att skilja på dem, vi hade två flockar och eftersom vi redan tänkt på det här i kojan hade vi också var sitt betsel med. Malte tog Munter och jag tog Kakao själv.

De skriade åt varandra – skrin som skar in i öronen – skrin som måste ha ekat sen tertiärtiden då deras flertåiga förfäder betade på stäpperna. Som kanske inte förändrats så mycket sen dess, som kanske låter lika nu i den framåtskridande kvartärperiodens atomålder.

När jag släppte honom hos de få hästarna på brännan konstaterade jag att han kommit till fel kamrater. Blonda som gick där lät honom vara i fred och han tydde sig till henne, men de två vallackerna i hennes sällskap ilsknade till så fort han kom i närheten. Och Kakao hade inte kurage att ge igen. Han följde dock med flocken. Kanske skulle detta lyckas?

Midsommaraftonens sol dalade ned i nordväst. Midsommarnatten var ett faktum.

Jag inväntade inte Malte utan slog in på stigen mot kojan. Ett långdraget hoande tonade i skogen bakom mig. Det var inte likt Malte att hoa så där, men jag svarade med ett långdraget hooooo, som mina lungor kunde prestera. Återigen hoade det och jag svarade. Men det hoade ideligen medans jag gick mot kojan, allt svagare. Jag ides inte svara längre. När Malte senare kom talade han om det jag redan misstänkt, att hoandet var från fäboden. Även han hade svarat några gånger.

Del 19, midsommardagen 25 juni

Det randades en dag med soldis vid horisonterna och svaga suckar av vind. Malte och jag sov gott i kojan och vaknade inte förrän det ryckte i dörren vid åttatiden. Jag steg upp och öppnade haken. Daniel Isaksson (Pappa till Ragnar och Karl-Erik Isaksson i Storbäck) kom för att hälsa på. Han hade gått från sin fäbod, ett par kilometer bortom Rissléns fäbod.

Jag kokade kaffe, bjöd på apelsiner och rökt fläsk. Daniel Isaksson är pratsam, har ett över sextioårigt livserfarenhet bakom sig. Vi pratade jakt, vi pratade fiske, kaffepannan svalnade och värmdes igen. När han hade gått hade också halva dagen flytt sin kos, men en intressant halvdag.

Malte och jag sökte rätt på hästarna, och lyckades få åtta som stod lämpligt till, med oss tillbaka. Kakao som åter under natten förenats med sin rymmarbroder var med i flocken. Jag red på honom i täten av flocken, Malte föste på bakifrån. Vi tog vägen förbi kojan. Omkring Nymyren och till brännan nedom myrarna. Här har Kramforsbolaget (SCA) huggit resved för två år sedan. Hit har hästarna inte gått på de två senaste somrarna, men nu är veden borta och frodigt sidgräs har vuxit upp där avverkningen har gått fram. Hit ville jag vänja hästarna, det låg nära tillhands från kojan att gå ronden. Söderut kunde de inte komma långt, där ligger Sörfors-Gardamyrens vidsträckta mossmarker, omöjliga att överskrida för hästar.

Kom de österut kom de bara till kojtrakten, norrut hade de Viskogmyren, och i den västliga riktningen överskred de nog sällan Hålmyrnergsområdet. Och det bästa av allt, om Kakao rymde igen måste han förbi kojan och varna mig.

Malte låg över ännu en natt, och hjälpte mig med ännu en flock till Viskogmyrbrännan. Och knappt var jag ensam förrän jag hade främmande igen. Det slumpade sig så att det blev lördagsafton, dagen efter midsommardagen, helg på helg alltså.

Det var Johan Karlsson, från Holmsjö, hans svåger Johan Berg, Sorellas ägare. Johan Karlsson hade sin feta hund med och denne låg trött och stilla i kojan efter den ovanliga ansträngningen att gå en mil. Det blev sent innan vi lade oss och just när vi somnat kom sexton hästar från kalbrännan stormande till kojan. Det blev ett skrammel och stamp som väckte oss utan vidare. Vi var ute och tittade på dem och jag gav dem salt. Vi lade oss igen, men någon vidare som blev det inte. Hästarna betade omkring kojan, kom då och då till vallen skramlande med skällorna. Johan Karlsson sov dock gott.

-         Det var en liten fin häst det här, sa han i sömnen.

-         Kanske du tänker köpa den, sa Johan Berg som var vaken.

-         Njaa, sa Johan Karlsson och sov vidare.

Vid fyratiden vaknade jag upp ur min slummer och såg ut genom österfönstret. Solen var uppgången. Hästarnas skällor skramlade utanför, och utanför fönstret stod Kakao och hans rymmarbroder. Vad nu! Jag måste upp och se efter om det kommit fler hästar från Viskogmyrbrännan. Men de var ensamma därifrån.

-         Nu är det nog bäst att hålla ett öga på dem, tänkte jag, de tänker kanske rymma.

Sen somnade jag på nytt. När jag vaknade var de borta och i det torra jorddammet i lokarna kunde jag se deras spår på häststigen mot kalbrännan. Jag kunde just då inte gå ifrån mitt främmande, förresten måste jag göra i ordning rökarna åt hästarna vid kojan.

Senare på dagen följde Johan-karlarna mig till holmarna bort på kalbrännan där fyra hästar stannat. Någon klämt från Kakao och Munter hördes inte, men jag hoppades att ha dem i någon kant av brännan. De kunde väl inte ha rymt för fjärde gången?

På kvällen följde jag Johan-karlarna med till Gambovallen där jag skiljdes från dem. Lappo- hunden, var så stel i benen, att han inte förmådde att följa till att börja med. Han behöver säkert en hel del motion innan älgjakten. Efter att ha tittat på hästarna jag hade vid Gambotrakten, gick jag tillbaka mot kojan, tog betslet från spiken på ytterväggen och fortsatte utan vidare mot kalbrännan. Jag kunde inte höra någon skälla östpå. Men som en uppslagen bok kunde jag läsa på kronostigen mot Kroksjöberget. Det var sent och jag var arg som ett bi. Hungrig hade jag varit strax innan, men det hade jag glömt. Att vidare relatera återhämtandet blir för långrandigt. Jag återfann dem dock på samma plats i precis samma ställning som gången innan. Och red tillbaka. Kyligt blev det efter solnedgången i mina tunna kläder. I skakande skritt red jag mig varm.

Det var på nattkvisten innan jag åter kunde krypa ned i sovsäcken, med en förhoppning att nervkriget med Kakao nått en slutpunkt.

Del 20

Med midsommarhelgen begynte det komma en räcka av klara dagar med brinnande solglöd. Det blev varmt att gå omkring i marken med stövlar. Och hästarna började samlas flockvis till kojan för att stå och slumra vid yrande rökeldar. Endast fyra går kvar i holmarna bortom kalbrännan. Eftersom de tycks ha det bra får de stå kvar tills vidare. Solen står het över myrmarken när man går där ute och filosoferar. Markernas flora har mycket att visa nu. På myren finns sileshår, tätört, knagglestare och olika varianter av ängsull. Kovallen blommar på de torraste floarna och inne i björkbrännan, stjärnögon lyser tätt i riset, linnean bugar under stammarna. På floarnas rävelbryggor och mossränder väer hjortronblommorna. Det finns så mycket att se och betrakta och visst har människan ögon att se med, men vi är ofta stenblinda för saker och ting vi dagligen har omkring oss. Den dagliga tristessen avtrubbar sinnena. Det är inte lätt att alltid kunna se och ana.

Då solen är som hetast är myggen spak, och själv dåsar man till trots allt. Endast bromsen blir livlig i värme, den har börjat visat sig nu i de varma dagarna. Svävande tunga dunster ångar mellan träden. Vid varje djupt andetag fylls lungorna, inte bara av syre, skogarnas vällukt följer med och blommorna närdes. Vildmarken blommar – barvårens gråa fattigdom har på några få veckor blivit slösande rik.

Fåglarna har fått ungar, och har brått med att fylla deras krävor med föda. På mitt kojtak har ärlparet sitt bo under nävret. Vid min källa singlar snäppor omkring på kvällarna. Tätt och ofta stöter jag på dem i myrmarken. Med tvära kast och svängar, flyger de omkring skrikande ut för alla inom hörhåll att här har jag mitt bo, här har jag mina ungar. Trasten går till väga på samma sätt. Den tjattrar och har sig så fort man närmar sig hans boträd. Jag har funnit många bon av småfåglar under mina strövtåg. Mest trastbon, men också bon av rödstjärt, ärlor och sångare. Gulärlan är inte så talik här, men den lär ska hållas i närheten av hästar och får. Jag fann ett bo under en tuva på Grubbmyren byggt av hästtagel.

Älgkon har dragit sig till andra trakter med sina kalvar. Den var min granne jämt en vecka, och sist jag såg den låg den och sov på mossen invid bäckdraget norr om Grubbmyrtjärnen.

En varm dag när jag återkom till kojan efter tre timmars bortvaro fann jag en lapp på hyllbordet mellan britsarna.

-         Lämnat en styck häst vid gamla fäbodarna.

Namnet stod under. Det var Yngve, kusin och granne. Jag brosslade åt honom i vintras. Det var alltså gamle Frösen som kommit till betet idag. Hästar hade jag just där vid Gammelbovallen och det kunde inte vara länge sen Yngve gått. Jag tog genast efter men hann inte i kapp honom. På Jonkes bovallen gick hästarna. Där var gamle Frösen. Jag satt inne i Kramforskojan, när det plötsligt blev liv och oväsen utanför. Vad kunde det vara? Jag tittade ut genom fönstret. En fölunge stod inträngd mellan en hop höggradigt nyfikna hästar som trängde på från alla håll. Jag fick brått att komma ut. Fölungen som kom bort från modern blev överväldigad av så många hästar på en gång. Alla skulle nosa på honom samtidigt. Han blev rädd och skuttade undan. Det gick runt omkring stallarna och kojan och in i skogen öster om vallen.

Anders Nilsson stod och höll moderstoet. Nu släppte han det, och det sprang gnäggande iväg samma väg som det kommit dit och tvärtemot den riktning som fölungen jagades. Nilsson tog efter, rädd att stoet skulle springa raka vägen hem. Det var samma sto det här, som försvunnit för Malte i fjolsommar. Tre man hade sökt i flera dagar, innan det kommit till rätta. Anders Nilsson tog hem det sedan, eftersom det inte alls tycktes vilja gå på betet. Men i år hade det föl och skulle provas på betesgång igen. Det kanske gick bättre i år, men det började inte bra.

Jag sprang jämsides med flocken, försökte nå fölet och fösa undan de nyfikna hästarna som motade och jagade den stackaren, än hit, än dit, nosande och synbart förvånade över en så liten häst. Det var rena drevet och stona var mest påflugna. Nu gick det in på vallen igen, några rundor där, så bar det iväg på stigen mot Gambovallarna dit stoet sprungit.

Del 21

Gamjänta hängde med överallt. Men Maja – fölets mor, blev förargad, vände bakändan till för att slå, detsamma gjorde Gamjäntan och fölet kom i mellan. Jag skrek till och slängde iväg ett trästycke. Mitt emot slängde Anders Nilsson iväg sin långa stör mot Gamjänta. Den slant över hennes kors, flög vidare och hamnade med en dov duns mot min panna. Ett ögonblick såg jag med blotta ögat, ännu ej upptäckta stjärnsystem, sedan började jag skratta. Jag hörde mitt eget skratt, skärande och falskt, med samma självhån som Erik Persson, Harrsjöbonden, då han en solig söndag, obedd vätte ned ändan med helgdagsbyxor och allt mellan två stockar på en bröt i Råningsbäcken.

Så småningom lugnade sig hästarna. Anders Nilsson hade tagit matsäck med för att stanna och hjälpa mig att geta in Maja. Han vaktade henne första natten, När det blev dag igen hade jag alla hästar utom de fyra som stod vid rökarna. Nu kunde jag inte lämna kojan. Rökarna måste skötas emellanåt och jag måste vakta Maja. Gång efter annan stack hon iväg mot stigen som rundar Nymyren. Hon sprang aldrig undan när jag kom med betslet, lät sig villigt föras tillbaka, för att snart försöka om igen på nytt när andan föll på. Till slut band jag henne vid stängslet, så att jag kunde se henne genom fönstret, och gjorde en liten rök åt henne. Men även detta var inte så bra, andra hästar kunde komma i närheten. Gamjänta var ännu nyfiken. Även Bruna var intresserad. En gång slet sig Maja lös från betslet när Gamjänta irriterade. Men dagen gick.

Anders Nilsson var trött efter nattvaket, men mot kvällen avlösta han mig. Sent på kvällen föste vi iväg hästarna mot kalbrännan. Om Maja nu försökte rymma skulle hon passera kojan. Det var samma taktik som jag använde mot Kakao som nu äntligen tycktes övergett sina rymmarplaner och följde med flocken. Vi lade oss bägge till natten, men jag sov oroligt, på vakt om någon skälla skulle komma in på vallen. Nervkriget hade börjat igen. Egendomligt nog kom hon inte förrän på morgonen. Det blev en ny dag, precis lik den förra. Anders Nilsson for hem. Maja var ännu envis. En häst kan vara envis. Jag föste iväg dem österut igen när det blev kväll. Kände mig säkrare nu. Men mitt i natten väcktes jag av en skälla som kom in på kojvallen. Genom fönstret på söderväggen såg jag, ännu i sovsäcken, Maja snedda förbi min vedhög därute och fortsätta bortåt stigen.

Klarvaken med ens flög jag ur sovsäcken, hoppade i byxorna och drog hastigt på mig stövlarna, högg betslet och rusade efter. Hon försökte inte undkomma och jag ledde bort henne två kilometer till hästarna vid det gamla stallet på kalbrännan.

Hästarna kom till rökarna även påföljande dag, som nu var lördag. När halva dagen var gången och Maja ännu inte försökte sig på något nytt rymningsförsök, började jag tro på seger även här. Jag bar upp en massa sura torv från myren och lade på rökarna. Måtte de klara sig nu, jag skulle hem till byn och proviantera. Om Maja rymde skulle jag bara möta henne på återvägen. Längre än till farbror Salomons stängsel, tre kilometer bort från byn skulle hon i alla fall inte komma i första taget.

Del 22

På återväg från hembyn hade jag sju personer i sällskap, trots att det var sommarfest på föreningshuset i hembyn. Tre bröder, Malte, Haldo och Hjalmar, Edvard svåger, Ove som gått för prästen i år, Anders Nilsson och min 62-åriga farbroder Per. Med mig själv blev det åtta personer som i rad efter varandra följde stigen mot Hästgetarkojan.

Men i hembyn hade man stora förväntningar inför sommarfesten. Jag hade hört vissa repliker i Konsumbutiken huruvida man borde ha bara ben eller nylonstrumpor. Jo – det kan ju vara ett diskussionsämne som mycket annat. Högklackade skor eller lapptussor, det kanske kan smälla lika högt – skillnaden är väl att de senare ger foten en mer naturlig form. De flesta av byarnas fåtaliga flickor läser sin Hela Värld och Allas veckotidning och våndas vad de skall ha på sig till nästa fest. Och må de bara kunna roa sig medan de kan.

Det blev trångt i min lilla koja, men vi kokade kaffe, drack saft och åt om varandra i skön röra. Någon var jämt ute, men på natten blev kojan full, smockfull, båda britsar och golv var upptagna.

Söndagen som kom blev en solig och varm dag och nästan myggfri. Det händer ibland att det förekommer nästan myggfria dagar mitt i sommaren. Vi gjorde små turer, än hit, än dit. Anders Nilsson och jag var till Jonkesbovallen efter Maja och fölet som blivit kvar där. De hade glömt att försöka rymma nu, men ändå inte följt med flocken som sökt sig till kojan. Edvard och Haldo som är passionerade fiskare drog iväg till Abborrtjärnen, och Pass som också var med, följde dem i kopplet. Malte och farbrodern gick till Rissléns fäbod för att köpa getost och prata med Risslénsmor. Ove och jag gjorde sedan en liten ridtur bort till hästarna på kalbrännan iklädda endast badbyxor och smärtingskor. Byxorna som jag hade på från början, plockade jag av på hästryggen och slängde upp i en gran vid stigen. Sedan höll jag på att inte finna rätt på dem.

Hjalmar och Anders Nilsson besökte mina fyra individualister i råklanden bortom Grubbmyren och lyckades få dem med till kojan. Kaffepannan hade en svettig dag på uteelden i min friluftsmatsal. Vi knäppte kort emellanåt. Haldo och Edvard kom tillbaka med massor av abborrar, men de hade en halvkagge med. Den blev full.

När det blev kväll, måste de tillbaka till byn. Bröderna och Edvard måste vara i hyggesbränning på måndag. Jag övertalade farbrodern att stanna tills följande dag, vilket han gjorde, fast egentligen ar han påtingad till huggning av hässjetro.

Min farbroder är en godmodig själ, kanske alltför godmodig. Varför ska han springa omkring och hugga ved åt folk, för en krona om dan och maten? Men det är ju klart att många inte ids hugga själva när det kostar så gott som ingenting att ha en dagakarl. Han går också jämt påtingad. Det är inte nödigt för honom som har ett så stort skogshemman. Ibland lir han också less på dagsverkena, men går han ledig ett tag, då väntar han på att påtingas.

Men sådan är människan, hon kan inte slå sig till ro. Hon måste verka för att kunna vila med ro. Min farbror hör till den kategorin. Han klagar över reumatiska smärtor och surr i skallen, men är trots detta ändå vital och seg.

Måndagsmorgon kom det bara tio hästar till kojan, däribland Maja med fölet. Hästarna kring kalbrännan glömde sig kvar även idag. Farbrodern följde med när jag gick för att se till dem. Vi gick sakta mycket sakta, ty dagen var omåttligt varm och jag lyckades inte få farbrodern att ta av sig bussaronen. Han svettades och tyckte ändå att det var sommar – ”sommar som i gammeltin”.

Hästarna stod vid Hankes-kojan. De dåsade i värmen men kvicknade till när vi kom. Kojbyggarna hade det svettigt, men gav sig tid att koka kaffe att bjuda på. Av kaffe blir man ännu varmare sådana här dagar.

Tillbaka i kojan kokade vi kaffe med getost i, farbrodern och jag. Det kanske blev för mycket. Så här varma perioder dricker jag sällan kaffe i min ensamhet. Värmen var tryckande hela dagen, en dag då man bör leva tidlöst utan betungande sysslor. Det gjorde vi också, men ändå svettades man värre än en vinterdag i timmerbrossling. Försökte läsa men kunde inte koncentrera mig, ville bara falla i sömnig sysslolöshet. Farbrodern skonades från trohuggning denna heta dag, men i stället hade han något i benet vad det nu var.

Omsider följde jag honom senare på hemväg. Dåsiga var vi båda två av sol och för mycket kaffe med getost i under dagens lopp. Först vi Gammbovallarna vaknade vi till. Farbrodern började berätta om hur det var här i gamla tider. Det är länge sedan de lades ned, ett femtiotal år, inga hus finns kvar endast murrester. Min farbroder har dock varit här några veckor i en längesen flydd sommar som åttaåring och sällskap åt den artonåriga bostintan. Vi stannar vid min farfars fäbodvall. Det finns rester av muren omgärdad av unga björkar, en liten gran med ljusgröna årsskott växer strax invid och en flock gula smörblommor lyser grant där en gång fäbodknuten varit. Min farbror rar fram gamla minnen som han hört och själv minns. Om när Viskogmyrtjälen brann, om varg som störde fåren, om gamla originella personligheter. Min farbroder är en enkel människa med en onyanserad tankevärld men inom hans panna ryms ett minne av ovanliga mått. Jag kom att fråga om han kanske ätit bofil och osttjuka därinne.

-         Jo – jag minns att jag tyckte vällingen var god, sa han.

Min starka känsla för det förflutna fick näring. Min farbroder hade suttit där och fått välling av en artonårig bostinta som aldrig trängt ihop tårna i spetsnosiga klackskor.

Vi gick tysta vidare. Brandröken från hyggesbränningen välvde tungt upp över horisonten i sydväst mot Storselet. Den som arbetade där idag har säkert fått känna en försmak av helvetet, det helvete som prästerna genom århundraden skrämt arma själar för som lön efter deras jordiska elände. De som haft det svårt på jorden, skulle få det svårt i nästkommande också.

Jag skiljdes från farbrodern inte långt från farbror Salomons gärdesgård. Jag skulle ha mycken tack som följt så långt på vägen , tyckte han, och jag tackade för att han hälsat på.

Del 23

Jag gick inte de vanliga stigarna tillbaka, gick för mig själv i marken och tänkte. Mina tankar fanns inte i nutiden. Med ett väldigt språng hade de gått tillbaka genom världserorna till ursprung och källor vid urtidens hav. Längre ändå – till det glödande stycke materia som slungades ut i rymden – svalnande och blev jorden med liv och växter. Det finns gåtor som ingen löst, som alla någon gång måste ha grunnat över. Fascinerande tankar.

Det är mycket jag skulle kunna skriva ned här, det kanske skulle låta allt för konstlat. Bättre spara tankarna tills de mognat mera.

För att jag gick i tankar, glömde jag inte att registrera vad som skedde i nuet. Jag upptäckte att snäppan hade sin botrakt vid Gambotjärn, även i år. Hon talade högljutt om det för mig. Precis som i fjol sommar, då jag gick över myren, morgon och kväll i sommarhuggningen. Minnet är inte precis angenämt, det är för mycket svett och kåda i det. Jag drack ur samma källa vid myrstaden som då. Gick sedan förbi Jon-Ersmyr-kojan, ut på Gardamyrviken där jag följde myrmarken österut mot Gam-badarna. Här parallellt med mig går nu Gardamyrbäcken, djup och sank, för att längre bort vid Gambovallarna förenas med Hundsjöbäcken och rinna vidare i en vid krok öster och söderöver genom myrmarker och slutligen rinna ner i Saxälven. Här på Gardamyren rinner den fram sävligt och trögt, med tt videskog vid sidorna. Från en lång utskjutande udde där bäcken gått i gamla tider rinner den ut i myren och videskogen tar vid.

Jag väcktes tvärt ur mina djuplodningar i den kambriska tiden, slungades våldsamt framåt genom eror och utvecklingar och fann mig stå på Gardamyren en bit öster om Bäverråningen på Sörfors byaskog.

Del 24

Dagarna går vid rökarna, torra och solvarma. Hästarna betar nu mönstergillt och kommer dagligen till kojan. Vid femtiden på morgnarna kommer de första. Sömnigt får man krypa ur sovsäcken upp, och ställa i ordning rökar. En och annan kan glömma sig kvar, men fram emot niotiden är de i regel samlade. Någon gång händer det att jag hämtat några som inte velat till kojan. Det brukat roa mig att se vem som kommer först om morgnarna. Ibland har de brått, när de kommer. Det är gott om mygg i skogen och när solen blir varm kommer bromsarna fram.

Det går dagar då jag inte lämnar kojplanen. Jag har god tid och tillfälle att studera hästarna och lär en hel del. Jag har trettiofem hästar nu vid rökarna. Äldstehäst är gamle Frösen. För arton somrar sen gick han som fölunge bland ”Frösö Blomster”. Svarten är två år yngre. Yngst är lille Munter, fölungen, som jag bara kallar Lill-Tävas. Med lustiga gnägg har han redan lärt att tigga sockerbitar. Maja, hans mor, ser sorgsen ut, som om ansvaret för hennes avkomma trycker ner henne.

Vid den största röken står ledaren och halvsover. Någon särskilt suverän ledare finns inte, och hela flocken följs nästan aldrig ihop på betet. Ibland leder den ene, ibland leder den andre. Men jag har märkt att så länge ledaren står kvar vid röken på kvällarna, kommer sig hästarna inte för att lämna kojan, men när han finner för gott att gå, då lossnar hela flocken. Den störste kanske går ur vägen för den minste, för övrigt får de flesta tunga hästar en ”vidsidanomroll” vid rökarna. De har för liten skärpa i temperamentet och finner inte sig så väl till rätta som Nordsvensken. Kakao har svårt att lära sig rökarnas betydelse. Han står alltid vid sidan om, medan bromsarna viftar på omkring, bara ibland får han en rökpust.

Han har inte skiljts från Munter än, men de följer i alla fall andra hästar. Maja förstår sig nog på röken, men låter sig allt för lätt bortmotas. Där står Sorella svart och lugn, hon låter sig inte bortmotas av någon, där står Lill-Svarta, den skygga, som dock numera kommer självmant fram till mig, tigger salt med små lustiga gnägg ibland.

Jag tror ännu inte att jag nämnt något om Krobba, tämmingen (otämjd unghäst). Hennes rätta namn har jag inte reda på, det är Malte som gett henne det här namnet, han har nog också vant henne mycket med salt och godbitar. Hon är kelen och illmarig, letar sig alltid fram till en, undrar om man har något att ge henne, och vill hon ha mer krafsar hon sävligt med ena frambenet i marken, tittande på en med stora bedjande ögon. Till utseende är hon mörkbrun och apelkastad – nästan svartbrun.  Hon kunde gott ha varit tvilling med Lill-Svarta. Deras färg är likadan, även deras storlek och ålder. Lill-Svarta är rundare och fylligare, medan Krabba är slankare och har kanske lite svagare apelkastning. De trivs också gott i varandras sällskap, och står ofta tillsammans med Sorella, kropp vid kropp vid rökarna. Krobba smånafsar förtjust när man klappar henne, hoppar man upp på hennes rygg nafsar hon efter ens ben. Hon har råkat bita mig flera gånger i brådskan.

En gång när jag sysslade med en rök var hon framme och bet mig i bara ryggen. Det var förstås en sympatiyttring, men jag blev ilsken utav bara den, högg vad som var till hands och slängde iväg mot henne. Hon sprang undan några steg och tittade förvånat på mig. Var jag så snarstucken? Efteråt satt jag på väggbänken innanför stängslet och kände svedan efter tandmärket i ryggen. Hästarna dåsade vid rökarna, Krobba kom fram till stängslet, bet i översta slanan ett tag, tittade sedan på mig så troskyldigt, att det inte dröjde länge förrän jag stod inne i kojan och grävde i saltpåsen.

Men dåsar hon vid röken är hon lugn och beskedlig, då kan man trycka den lena mulen mellan sina handflator eller mot kinden utan att hon bryr sig om det. Ligger hon behöver inte jag gå kroken omkring, nej jag kan gå längs hennes rygg eller tvärs över henne som det behagar. Får jag lust kan jag själv lägga mig på hennes rygg med uppdragna knän stödda mot huvudet, mot mankammen och titta upp i blånaden ovanför. Hon finner sig i allt.

Hon motas inte bort från någon rök, motar inte själv bort någon, men kommer och går som hon behagar – tolereras av alla.

De stora bortkomna lunsarna blir ibland mycket efterhängsna. Bortmotade av alla, för godmodiga att ge igen, tyr de sig ofta till den ende som tycks förstå dem – hästgetaren.

Men även hästgetaren blir förargad ibland och får lust att slå dem på nosen med baksidan av handen. Om han en tidig morgon mitt i myriader av mygg som flocken kommit dragandes med, försöker få eld på ett näver för att göra upp den första rökelden, och den efterhängsne, sympatihungrande lunsen ideligen blåser ut hans tändstickor med sin andedräkt – då kan han förgå sig.

Och grämer sig efteråt, eftersom han har för sig att dessa flockens parias kanske känt sig åsidosatta av alla, utom människovarelsen och är ömtåligare än hästar av typ Krabba.

Och han har lärt sig att hantera somliga hästar varsammare än andra. Men han kan också kivas och bråka med somliga som tål det och själva finner nöje i det. Men det finns inte blott hästar i min sommartillvaro, även getterna bidrar som extra krydda till den.

Del 25

Jag har kommit underfund med att det när allt kommer omkring, ligger något i evangeliernas liknelser om fåren och getterna. Getterna gör sig påminda gång efter annan, om jag inte glömmer något ute kan de gott rumstera som de vill. Ibland bultar det i min matlåda på väggen. De känner frestande vittringen där innifrån och försöker få upp den. De går baklänges och tar sats och törnar mot lådans väggar. Men den håller. En gång stjälpte de min halvfulla mjölkbytta i källan. De kommer med kreaturen alltid till kojan sådana här varma myggplågade dagar. Jag hade kokat fisk från Abborrtjärnen i en kastrull och potatis i den andra vid min uteeld. När det var färdigkokt, satte jag dem vid bordet för att svalna av medans jag såg till rökarna. Mera ved måste läggas på, med yxan gick jag in i skogen och fällde av björk. Dessförinnan kastade jag ett öga på getterna och de låg i lugn och ro, idisslande i skogskanten ovan kojan.

De låg kvar när jag kom tillbaka också, och jag gick ut på myren, för att hämta torv. När jag gick tillbaka längs stängslet med torvbördan, stod det en get på huvudet i ena kastrullen. Jag vrålade – men den stod med bakändan till, vispande med svansstumpen och fortsatte att böka i kastrullen. Jag kastade torvorna och hoppade över stängslet, tjutande av ilska. En sista gång körde geten ned huvudet mot kastrullbottnen, innan den stack iväg genom stängslet. Jag efter. Det stora juvret slängde mellan bakbenen, hon hade förtvivlat brått att komma undan. Hon slank in i hästflocken, irrade mellan ben och huvuden som nyfiket nosade efter henne. Det såg komiskt ut. Jag gav upp jakten för att ta en överblick över förödelsen i mina kokkärl. Ett är säkert, getterna har god förmåga att hålla sig framme.

Det blev hastigt slut på de solvarma dagarna. En kall luftvåg kom från nordväst. Hästarna stannade borta i skogen. Där finns ingen broms och myggen blir fåtalig. Vinden stryker som i höstdagar över vattnen.

Slåttannan har börjat, man har börjat pröva liarna på en och annan knaverbacke i byarna. Folk börjar också ta hem hästar ifrån betet, de klagar också över torkan. Men de sista dagarna har enstaka droppar fallit, när det rivit i skyarna. Rönnarna tycks inte blomma i år, de förgick sig i fjol, då deras övertunga eldröda bärklasar lyste i höstdagarna. Ute i floarna sväller det i hjortronkarten och fåtaliga skogsfågelkullar går på tillväxt.

Sent en kväll kom Hugo Eliasson. Han stod ute på kojbacken när jag kom bort ifrån brännan. Jag hade redan sett hans spår i jorddammet på stigen vid lokarna. Han hade kommit för att hämta Lill-Svarta, men skulle ligga över tills morgonen därpå. I all hast gjorde jag upp eld och kokade kaffe. Vi började prata. Jag kom att nämna Abborrtjärnarna söderut i Gardamyren.

-         Finns det Abbortjärnar där, frågade han.

-         Jadå, tre stycken, sa jag.

-         Men hur har abborren egentligen tagit sig dit, är den planterad?

Jag hade ingen vetskap om den saken, de hade funnits där så länge jag vet. Jag visste inte heller att jag hört någonting om inplantering i gamla tider.

Men Hugo Eliasson trodde att de hade planterats dit från början när gammelfäbodarna fanns till. Man ville ju ha matfisk och det är dåligt med fiskvatten här omkring. Teorin är trolig.

Jag omtalar också hur glupskt abborren nappar där i tjärnarna och att den i storlek eller smak nämnvärt skiljer sig från vanlig sjöabborre.

-         Om jag bara haft en metrev med, säger Eliasson, skulle vi ha gått dit och metat.

Två metrevar hade jag, om han bara hade haft något att ta fisken i skulle jag hjälpa honom att meta.

-         Jodå, han grävde i sin ryggsäck och drog fram en nylonpåse som han hade gjort själv och alltid hade i säcken.

-         Är det långt, frågar han.

-         Två kilometer.

-         Inte mer?

Det dröjde inte så värst länge förrän två metare vandrade i riktning mot Abborrtjärnarna för att prova fiskelyckan. Vi gick förbi åtskilliga tjärnar. Hugo Eliasson blev intresserad av tjärnarna och bakom varje skogsholme dök en ny upp. Det är vildgässens häckningsplatser det här. Jag nämnde att tjärnarna är fisklösa.

Eliasson som sysslat med fiskplantering och dylikt på Arksjöberget blev mer och mer intresserad. Han tyckte att jag skulle meta bäcköring och släppa dit eller hyra av kronan, köpa yngel och plantera.

-         Det är ju så vackra tjärnar, säger han, djädrigt fina vatten.

Visst är det vackert här, tänker jag. Eliasson menar förstås att det borde kunna leva fisk i tjärnarna. Jag tvivlar lite.

-         Det finns ju inget avlopp från dem.

-          Det behövs inte, säger han, fisken kan leva ändå, särskilt om det råkar finnas ett kallkällos någonstans i tjärnkanten. Å här är det ju så fint vatten å djupt är det också.

Jag smittades med en smula av hans entusiasm och började göra en del frågor rörande fiskplantering.

Och han var intresserad inte bara av fiskfrågan, utan även av de talrika älgspåren i mossmarken som här löpte mellan tjärnarna.

Snart stod vid den ena av Abborrtjärnarna. Mitt spö var klart men Eliasson trasslade med reven. Men det var klart att jag hade glömt fläskbiten jag skulle ha att agna med – i kojan. Kunde jag bara lura en abborre på något vis, skulle det nog gå bra sedan. Då kunde man använda ögonen. Eliasson ordnade ännu med reven och jag ryckte en röd tråd ur tofsen på min luva. Kroken agnades med tråden. Om en stund låg också den första abborren sprattlande i säven, så nu hade vi agn.

Det var lite för sent på kvällen, solen hade dalat ned och det blev kyligt i luften. Det nappade inte så särdeles bra, men en och annan abborre rycktes dock med jämna mellanrum ur tjärnens svarta djup. En snäppa flög skrikande omkring.

Från en början var det jag som lyckades kasta upp de flesta, men så kom Eliasson till ett metarställe och där blev han stationär. Jag bytte platser på motsatta tjärnsidan och drog väl upp en och annan pinne, medan Hugo Eliasson från sin plats en bit från bäckmynningen mellan tjärnarna drog upp abborre på abborre. Tiden gick och nattluften kröp genom tunna kläder. Händerna blev våta och valna. Då gav vi upp, begav oss mot kojan medan en blekgul måne stod över myrholmarna österut i den svagt dunkla sommarnatten.

När vi kom till kojan rök det ur muren och glimmade av eld genom fönstret. Någon hade kommit. Jag tömde mina fiskar i Eliassons påse, som lämnades i matlådan utanpå väggen innan vi gick in.

Det var Anders Nilsson och Lasse som kommit. De hade lagt sig. Klockan var över tolv och ett nytt dygn höll på att födas. Om någon timme sov vi ala.

Följande morgon följde jag med Hugo Eliasson till flocken på Kulltjärnkullen vid Öster-Hundsjön där Lill-Svarta betade. Lasse och Anders Nilsson hade sina hästar på kalbrännan.

Utan svårighet fann vi rätt på flocken och Eliasson lade betslet på Lill-Svarta. Min saltnäve gick mellan mularna i den nu alltmer decimerade flocken.

-         Ja, få se, kanske jag kommer nån lördagseftermiddag å har daggmask med, sade Eliasson.

-         Ja, gör det, det är alltid roligt när någon kommer, tyckte jag.

-         Hej då.

-         Hej.

Jag stannade en stund i flocken, småpratade med Sorella som försiktigt slickade min hand. Sedan gick jag därifrån.

Del 26

Dagar har gått, med kyla om nätterna som frostnypit potatisblasten på en del ställen i byarna. Allt fler hästar tas hem från betet, det blir allt torrare i markerna.

En kväll kom Tore skrattande genom dörren. Han hade min nya beställda pilbåge i handen, men inga pilar hade kommit så det blev ingen vidare skjutning den kvällen.

På morgonen innan Tore och jag ens tänkt på att gå till hästarna, kom två Höglandsbor. Även de skulle hämta hästar och Tore hade lovat att ta hem Pelle. Strax efter Höglandsborna kom Johan Isaksson från Storbäck. Han kom bara för ros skull, för att titta på sin Bläsa.

Jakob Sehlstedt från Högland frågade om märren hans som var svår att få fatt på. Jag svarade då att jag ridit henne dagen före när jag fört flocken från Öster-Hundsjön tillbaka till kalbrännan. Det hade lyckats att få med dem då jag red före på Bruna.

-         Håller du på så, så förstör du märra min, så vem som helst kan ta fast henne, då är det bäst jag spöar dig, sa gamle Sehlstedt.

Han omtalade sedan att två personer som skulle locka fast henne på en hägnad i Högland gått bet på uppgiften. Sehlstedt öppnade ryggsäcken och började stryka bondsmör på en brödbit, pojken som följde honom ordnade i sin matsäck. Tore pratade med Johan Isaksson medans jag sysslade med kaffepannan. Tore hade kommit till något slags avgörande i samtalet.

-         Du spelar inte kort, du super inte, du röker inte å bryr dej inte om kvinnfolk, sa han till Johan, du borde komma i tidningen.

Johan skrattade och fann just inget svar.

Sehlstedt började prata om fiske, bland annat frågade han Tore var han hade sina fiskvatten. Tore funderade lite, några speciella fiskvatten hade han ju inte.

-         Han har väl inga fiskvatten, sa jag liksom i förbigående.

-         Det skulle väl vara inne i Sörforsbyn, i så fall.

Tore låtsades inte höra något och Sehlstedt pratade vidare, men Johan Isaksson skrattade.

Allesamman gick vi sedan till kalbrännan. Där skulle jag ha alla kvarvarande hästar, eftersom jag hade haft dem där kvällen före. Men flocken som jag fraktat från Hundsjötrakten dagen före var borta. Vilken malör, just vid ett sådant tillfälle som detta. Bläsa var i alla fall där, så Johan Isaksson fick i alla fall titta på sitt sto. Men både Bruns, Pelle och Svarten som skulle hämtas var i den försvunna flocken.

Vi gick ut på en myr mot holmarna.

-         Sätt er här så ska jag springa en runda kring holmarna, sa jag.

Jag sprang ett par kilometer, men det hände ingenting. Hade hästarna dragit tillbaka till Hundsjötrakten igen? Men när jag kom tillbaka skiljdes Johan Isaksson från sällskapet och gick bort över myren. Det här var ju ett mirakel. Hade nu hästarna dragit iväg till Öster-Hundsjön igen skulle jag kunna se det på den smala landremsan mellan myrfloarna, öster om Grubbmyrtjärnen. Men inte kunde jag dra gamle Sehlstedt med på mina irrande sökarsvängar.

-         Gå till Hankes kojan och vänta där ni, sa jag till honom.

Jag fastställde ett visst klockslag ett par timmar längre fram.

-         Om jag inte hittar något kommer jag till kojan ändå vid den tiden.

Tore följde mig, vi skulle göra en sväng väster ikring. Men eftersom vi ändå inte hade långt till Rissléns fäbod, styrde vi först kursen dit. Risslénsmor kanske hade hört skällorna om hästarna hade dragit iväg norröver.

Risslénsmor satt och rörde om i mesegrytan när vi kom. Grisen sprang lös på planen utanför.

-         Jo, jag hörde nog en hästhop mitt i dan i går, sa Risslénsmor.

-         Det måste vara då jag kom med flocken det, har det inte hörts något sedan?

-         Nej, det hade inte Risslénsmor.

Men grisen skulle nödvändigtsvis vara där Tore var.

-         Den kanske är släktkär, sa jag försiktigt, men Tore hörde ingenting nu heller.

Nå, skulle vi dra i väg upp till den där landremsan och förvissa oss om hästarna tagit sig över där. Men där fann vi inga spår norrut, då måste de ha försvunnit någonstans österut. Vi följde södra kanten av kalbrännan. Jag hade ökat på steglängden och nu joggade vi i jämn takt bortöver. Tore följde med i tempot utan svårighet. Tiden rann och vi stretade i riset upp i nordsidan av Granberget. Det blåste väster ifrån och vi kunde inte höra något ljud alls, förrän vi sprungit förbi hästarna med nära en kilometer. Det var då för väl i alla fall, det började bli ganska svettigt och den tidsfrist jag hade gett Höglandsborna höll snart på att gå ut.

Men Bruna, den misstänksamma började ana oråd när vi kom till flocken. Jag ordnade till betslet, tog det i vänster hand när jag gav henne saltet. När jag försiktigt förde den fria handen mot skällbandet, snodde hon kvickt baken till. Jag fick vara försiktig nu, annars kunde det bli lappri av alltihopa. Hon måste överlistas. Betslet lades på marken. Den allra sista saltnypan hade jag i handen. Gick förbi henne, låtsades ge Trucken, svängde förstrött utan att fästa blicken på Bruna. Förde handen mellan mularna i närheten, tillfälligtvis kom den till Bruna. Hon lät sig luras.

Kvickt högg jag skällbandet och lika kvickt svängde Bruna så det rök i småriset, medan min fria hand hög fast i smårönnarna för att hålla kvar. Släppte jag nu, skulle jag få tji sedan. Ganska snart lyckades jag nypa åt över nosbrosket med vänstra handen och då måste hon stanna om än motvilligt. Hon stod och trampade och snörvlade för att få luft. Men betslet låg femton meter borta. Längre bort sysslade Tore med Pelle. Jag ropade åt honom att ta reda på betslet och hjälpa mig. Jag vågade inte släppa nu, släppte bara efter glappet så pass att Bruna fick lite lagom med luft. Då hon fick betslet på var hon inte ostyrig längre.

Del 27

-         Nu rider vi, sa jag och Tore äntrade upp på Pelle. Jag var nyfiken på Tore som ryttare.

Jag red först, tog ut riktningen mot Hankes-kojan i det risiga utförslandet. Sorella ville nödvändigtvis slinka före. Det var bara sju hästar och hela flocken följde med vilket var tur annars hade vi inte kunnat få med Svarten. Sorella tog fel riktning ibland och jag smackade på för att komma före. Men Sorella gensköt och höll sig alltid i täten. Jag behövde bara dirigera riktningen. Tore red en bit efter med löshästar både före och efter sig.

Så hörde jag hästarna springa till bakom mig, och jag vände på huvudet precis lagom för att se Tore störtdyka i riset under Pelle. Han tycktes ha brått mot marken och lika brådskande nystade han sig ur vägen för efterföljande hästar. Jag tittade rakt fram igen, låtsades inte ha märkt något.

När jag sneglade andra gången såg jag Pelle med lös tygel och Tore en bit efter. Tredje gången jag stal mig ett öga bakåt gick Tore och ledde Pelle. Han försökte inte göra om sina cirkuskonster.

Jag red vidare tyst skrattande i smyg, inte visste jag då att Tore förlorat både pipa och tobakspung, när han gått i spinn från hästryggen.

-         Jag började gruva för att ni redan gått, sa jag till Jakob Sehlstedt, när vi kom till Hankes-kojan.

Kojbyggarna hade slutat för ett tag för att göra slåttern och fanns nu inte vid bygget. Höglandsborna drog sin färde med Bruna och Svarten.

Nu hade vi tre kilometer till Hästgetarkojan.

-         Rid du, sa jag till Tore, jag är tränad att gå.

Men Tore var generös, han erbjöd mig att rida, jag kunde skritta om jag ville, han skulle nog jogga efter.

Men Tore skulle hem också, och han måste över Harrsjöhöjden, dit det är åtta kilometer, sedan hade han en mils landsväg att köra. Och till råga på allt var det lördagskväll. Tore brukade inte ha haft så särskilt stort intresse av lördagskvällar, liksom jag – men allt kan ändras. Han hade bråttom att komma iväg från kojan. Jag måste följa honom till Johan-Iljasvallen sydpå brännan mot Harrsjöstigen, så att han kom rätt. Sedan skulle han nog klara sig.

Tore tog på mina smärtingskor, det är bara torra brännan till den två kilometer bort belägna fäbodvallen. Jag drog på hans tunga stövlar. Pelle skrittade med mig på ryggen genom brännan och Tore följde efter. Jag började rent av beundra hans kondition och sega vilja att komma fram.

Vi bytte skor på vallen. Tore äntrade upp på Pelle. Jag manade honom att låta Pelle gå som vanligt, det skulle inte gå så fort, men det var i alla fall lättsamt. Men Tore satt inte länge på hästryggen, han hoppade ned och började gå med händerna på ryggen för att dra Pelle i tygeln till Harrsjöhöjden.

-         Han tycktes ha bråttom, tänkte jag Men man kanske blir sådan om man har en Saida som väntar.

På tio minuter var jag tillbaka till kojan.

Jag fick främmande hemifrån denna lördagskväll. Föräldrarna, Vidar, yngste bror, Sture, Oves yngre bror och farbrodern som kom hit för andra gången. Nu hade han varit en vecka hos släktingar i Brattbäcken och hade mycket att tala om.

Och dagar gå med kyliga nätter. Tores besök hade även det goda med sig att jag fick radio i kojan. Jag fick låna hans reseradio som jag nu hämtat hit efter en tur till hembyn. Innan jag ens stökat upp proviant ur ryggsäcken monterades radion. Den första musik som fyllde min koja råkade bli Finlandia, vars mäktigt strömmande toner vällde fram ur etern.

Del 28

Folk i byarna har brått nu. Det är mitt i slåttannan. Slåttervädret är prima, men torkan börjar bli kännbar. Men hässjornas antal växer varje dag. Göken som har galat dag och natt på vår och försommar har tystnat nu och man får sällan se honom. Enligt gammal folktro håller han väl på och förvandlas till sparvhök nu, och hans första offer ska bli ”slarvsparn”, den lilla fågel som troget följt i hans kölvatten under sångartiden. Göktiden är förbi, det enda som minner om honom nu är – också enligt folktro, är de röda fläckar man ibland kan se på björkens löv. Där har göken gråtit när någon härmat honom. Man kan undra vem som skulle ha härmat göken här på låtens folktomma marker.

Jag ska nu skildra en av mina dagar under bråd slåttertid från det jag stigit ur sovsäcken, tills jag åter lägger mig i den, då solen dalat ned över Blekavarekammen.

Alltså – jag vaknar någon gång vid femtiden, och ser på klockan, ligger och smådrar mig tills något över sex då radion skruvas på. Muntra melodier strömmar fram ackompanjerat av två skällor som kommer in på kojvallen. Eld görs upp i spiselvrån, kaffepannan ställs i ordning, jag klär mig, stänger radion, går ut och gör en rökeld åt Bläsa och Pojken som envist kommer till kojan, även om det som nu efter kalla nätter, är lindrigt med ”åt” i skogen. De övriga hästarnas skällor hörs norr om Grubbmyren.

När jag kommer in i kojan igen, kokar pannan. Jag äter och dricker kaffe, medan radion spelar vidare i morgonprogrammet. Städar i kojan, vilket snart är gjort eftersom det inte är så stort utrymme att fara över. Hugger sedan ved. Tredagarsbehov.

Vid niotiden stuvar jag ned ett fåtal saker i min axelväska, ser till röken där de två hästarna står och dåsar. Egentligen skulle de två hästarna klara sig gott utan rök, en sådan dag som denna. De behöver därför ingen vidare tillsyn, men det kommer att dröja timmar innan den helt dör ut.

Över Grubbmyren går min väg norrut. Solen skiner varmt, när den inte skuggas av moln, men från väster drar en sval vind över öppna platser. På myrens rävelryggar finns mogna hjortron. De är små och torra, frostbitna i smaken. De kyliga nätterna på senaste tiden har skördat dem.

På östra stranden vid Öster-Hundsjön står hästarna på den hårdtrampade strandremsan, där de ofta brukar stå, när de hålls i den trakten. Där drar det utifrån den grunda utdikade sjön. Blodsugarna sopas bort och bromsarna som är hästplågan nummer ett har strukit med i kalla nätter. Jag har bara åtta hästar här, med de två vid kojan har jag tio. De övriga är hemtagna under slåttern. Flocken står alldeles vid stranden, jag går ut i det grunda vattnet och öser vatten på dem med händerna. Det uppskattas inte av gamle Frösen (ännu inte hemtagen), han grinar och går undan. Sorella spetsar öronen, tittar förebrående på mig med sina lugna hästögon. Otäcking där! Men Sloköra tycker det känns behagligt och Blixten skyggar förskräckt ur sin slummer.

Jag lämnar hästarna och följer stranden bortöver, ropar till dem över viken och fortsätter vidare. Hästarna spetsar öronen ett tag, sänker sedan huvudena och dåsar bort i soldagen. Mularna slappa, benens leder låser sig automatiskt, de behöver inte befara att ramla omkull i sin stående sovställning.

En andkull plöjer fram ute på vattnet, och en annan stöter jag på allt för nära stranden. Ungarna löper iväg utåt sjön, medan honan med skadskjutna rörelser plaskar i vattnet, simmar ryckigt och ojämnt längs stranden för att lura mig med. Jag gräver i väskan efter kameran.

Över myrar och hyggen kommer jag till Tures fäbod, en av Storbäcksböndernas fäbodvallar. Husen står övergivna, ruckliga och fallfärdiga, som så många fäbodvallar nu för tiden. Ute på myrrutorna växer höet ännu oslaget, men ska väl snart mejas ned. Jag går in i fäbodstugan och ser förfallet där inne. Det är likadant på många andra fäbodvallar, det är snart slut på detta liv nu. Fäbodromantiken dör ut.

Man har rationellare metoder, anlägger beteshägnader där kreaturen skall gå, levererar till mejerier. Folk har inte tid längre med det gamla.

Väggarna inne i stugan har en gång tapetserats med blad ur veckotidningar. Här och var finns skrivna namnteckningar. På ett ställe står en minnesanteckning över fyra söndagar i rad från sistlidna sommar. Där stod ”Fest i Rörström”, ”Var på bjudningsdans i Sörfors”, ”Fest i Risbäck”, Stor sommarfest i Storbäck”. Undertecknat med ett flicknamn, samma flicknamn som jag för en del år sedan, sett i en uttorkad göl på Blekavare i hjortrontider. I mitt stilla sinne undrar jag om det ska föreställa en meritlista eller är det kvittensen av en ung flickas tankevärld som kommit till uttryck.

Del 29

Ute på kalhygget i närheten har de första blåbären mognat i solstekt ris. Min väg går upp mot Hundsjökullen i mörk björnskog under hällramlet där älgkål och ormbunkar växer högt.

Uppe på hällen är det god utsikt åt Storbäckshållet till. Ett par kilometer nedanför ligger Arksjöns blåa yta. Längst till vänster från min utkikspunkt ligger Nynäs på andra sidan, Hugo Eliassons torpställe strax vid kronorågången. I vit skjorta kan jag se honom gå och svänga lien på en gammal myrruta. Mittemot ligger Stornäs två gårdar. Sen löper landsvägen vidare mot Storbäck utan bebyggelse några kilometer. Endast några stora kalytor vetter mot sjön – blivande beteshägnader. Sedan snett till höger ser jag Storbäcks by där hässjor står på tork på lägdorna.

Solen står som högst på himlen, en svalkande vind drar från väst. Obekymrad om slåtterbrådskan sitter jag på berghällen och njuter av utsikten. Min lie har fräst genom åtskilliga skär på slåttermyrarna sedan tioårsåldern. I sommar är jag bortkopplad från detta och lever trots tidmätaren under min byxlinning ganska tidslöst. Så tidlöst att jag ibland till min egen förargelse glömmer dagsnyheterna i radion och sällan passar de program jag skulle vilja höra.

Söderöver kullen går jag sen vidare ned i svackan där solen är drivhusvarm på läsidorna och det doftar tungt av sommar. Jag står snart på motsatta kullen, där man kan se ned mot Väster-Hundsjön. Sjön ligger mörk i tillfällig molnskugga, med grön solbelyst granskog runt omkring. Blicken ändfar vidderna, söker sig snart in bland kullarna på Blekavare, där den koja ligger i vilken jag tillbringat min första ensamma skogsnatt.

Vid Väster-Hundsjöns strand tänder jag en teeld på en myrlänt plats nära strandkanten. Lite rökt fläsk och bröd har jag i väskan. Sitter där och äter, medan teburken puttrar över elden och små vågor kluckar mot strandstenarna. Ute på sjön simmar en storlom. Trots all min försiktighet sprider sig små giriga eldtungor i det fnösktorra riset, men vatten ligger nära till hands.

Efter att noga ha släckt elden blir det rak riktning mot Nymyren och kojan genom marker som tråkigt nog förefaller död på all vildnad. Hur ska det bli till hösten när jag tar hit Pelle, stövaren? Inte har jag sett till något tröstefullt hartraj någonstans under min hitintills en och en halv månad på låten.

Jag närmar mig allt mer myrarna mot kojan, det är min mening att följa landudden mellan Grubb- och Viskogmyren. I närheten av Hästforslåtten, en liten inslåtter vid Grubbmyrens västra hörn kommer jag plötsligt på misstänksamma tramp i rålandet. Jag viker undan fräken och bladgräs för att se spårstämpeln. Gyttjan ligger torr just här. Det är en hälgångares spår, där klorna satt djupa spår i gyttjan. En björn. Spåret är inte gammalt – björnen hålls nog i trakterna, mot Hålmyrberget till kanske.

-         Men ofreda inte mina hästar, tänker jag.

-         Säkert ska jag märka om de får känning av dig.

Det här är det första björnspåret här på hästlåtens trakter.

Och snart är jag åter i kojan där vanliga småsysslor med mat och dylikt tar vid. Sådant som hör till daglig rutin. På kvällarna så här, kan man läsa, höra på radion och småtänka, ostörd över saker och ting, inte alls ha det så dödande tråkigt som många tror att man har i ensamheten. Många skulle väl också inte kunna trivas. Det är ju helt naturligt – människan är ett flockdjur – en hektisk sammanblandning av alla möjliga egenskaper. Det ryms mycket i hennes stora hjärna, mycket som hon själv inte vet om.

-         Blir det inte långsamt där bort i skogen? Har mången frågat.

Jag är less på dessa frågor, och har egentligen inget svar att komma med. Mina standardsvar låter så billiga. Det är att jag trivs och klarar mig gott. Frågorna är kanske motiverade. Inte har jag något uttömmande svar och inte vill jag ge något. Och nog vet jag att jag kan också förtjäna mera i timmerskog än här. Men det finns ju bara inte materiella ting.

Nej, detta är ingen plats för den flockvane, ytliga, bekväma och ensamhetsrädde, det kan var och en förstå. Det är ingen förkastelsedom, bara ett faktum jag kommit med.

Ensam kan en människa vara i storstadens myller, mitt inne i en folkhop på tusen huvuden – ensam – förtvivlat ensam – ensammare än eremiten i storskogen. Den som vistas helt med naturen är aldrig riktigt ensam, den står närmare alltings ursprung, närmare källorna. Människor hoppackade i folkträngseln kan vara längre från varandra än människor skilda av milsvida avstånd.

Kan man läsa är man heller inte ensam, man kan dväljas med stora andar. Man kan ständigt göra nya bekantskaper, finna tankar utformade någon gång dunkelt föresvävat en själv.

Och för tanken existerar inte ens rummet och tiden.

Från en hästgetarkoja på Granberglåten kan man visst gå tillbaka fyrtio miljoner år i tiden – där mina hästars utvecklingshistoria börjat. Eller ännu längre! Man kan också besöka Mars och Venus eller själva solen utan att ens besväras av den miljongradiga hettan. Man kan göra en vägsträcka på miljoner ljusår i en blink. Man kan göra ett besök på väteatomens kärna. Ja, vad man kan. Det finns världar att syssla med.

Men inte kan man ge ett sådant svar.

Härmed menas nu inte att man bara sitter i grubbel och ugglar över problem man inte kan lösa. Att man sitter vid brasan om kvällarna som en berguv på en bokpärm lägger pannan i djupa veck över allehanda konkreta och abstrakta företeelser. Nej, inte så.

Kroppen måste ha motion och rörelse om den ska vidmakthållas. Men människan har också något annat, något som psykologerna kallar själ. Även om den också behöver en smula motion för att behålla vitalitet.

Jaget kan uppfatta sig själv som individ. Det vet att det har en kropp och en själ. Det vet att det är bäst för denna kropp och själ att samordnas, att stå stadigt med fötterna på jorden, men höja sitt huvud mot stjärnorna.

Kvällen förgår, den kväll av den dag jag ville skildra, en helt vanlig dag i bråd slåttertid. En dag på låten.

Så ligger jag åter i sovsäcken, vinddraget från väster suckar i träden. Det blir natt.