På denna sida kommer historier från byn att berättas. Somliga humoristiska, somliga allvarliga och somliga bara en enkel historia.

Sista veckan

Del 1

 

Det var precis i novembers sista och decembers första dagar. Sista veckan på Näshugget – en vecka full av påfrestningar. Det kanske behövs lite förhandsorientering.

Vi började hugga i slutet av augusti, Haldo, Edvard och jag. Vi hade bra skog och ganska bra betalt också. Hemmyrremmorna var kalstämplade. Träden stod som ljus, raka med långa smäckra stammar, på de första skiftena uppifrån. Och vi hade betalt per löpfot. Hjalmar skulle hjälpa oss, bara han slutat höstgetningen. Men det blev inte av, för istället for han och Haldo åstad för att slita lika ont och tjäna hälften på Skånes leriga betfält. Edvard och jag blev ensamma, bodde några veckor på tu man hand i kojan, och högg oss rent fördärvade, bara för att skogen var allt för bra.

På var sitt skifte svettades vi i tretimmars-öfter, med långa svajande löpfotsgranar. Sågtimmer och brännved slapp vi rundbarka, men hade ändå lika betalt för löpfot. Det lättade ibland om man fick en sågstock, eller fick göra brännved av en halvsjuk tjurgran. Ibland kunde vi finna enstaka kvarglömda stockar sedan vinteravverkningen, fem år tidigare. De dugde ännu till brännved, och somliga till massaved. Det var bara att märka om dem, mäta upp och så hade man en stock nästan gratis, utan alltför betungande arbete. Vi kallade sådana för ”snällpissare”. För det mesta gällde det att barka långa tjugo till tjugosjufotingar. Vi tog ut alla löpfot som kunde tas ur toppen, då vi var måna om välgjort arbete, välresta, prydligt upplagda res, utan att därför ödsla med energi i onödan.

Mesta möjliga arbete med minsta möjliga energi, kan man säga. Ja, så där tänkte vi inte förstås, det gick av sig självt. Vi nyttjade ändå upp massor av energi. Det var vrångt och svårhugget i de tvära remsniporna mot myren, svårt att få resen att ligga. Men på flaten ovanför, gud vad skog! Alla större, risiga och sjuka granar hade gallrats bort vid vinteravverkningen tidigare.

Det var rena sovelhygget. Vi höll en hög dagsnorm. Höstdagar gick, det glesnade, blev kalt undan för undan uppe i remmen. Men i stället växte resarnas antal, gulvitt glänsande. Idoga dagar, tunga dagar, men också rentav härliga dagar, åtminstone så här efteråt.

Så kom Lindgren och Rune till kojan. De fick två skiften av de tio. Vecka lades till vecka, vi ville gärna få det mesta hugget innan det blev alltför mycket sprättbark. Det gick ju bra medan barken var mjuk.

Efter sex veckor kom Haldo och Hjalmar tillbaka, belåtna på den regniga Skånska lervällingen.

Det dröjde länge innan snön kom, vilket bara var till fördel. Men vintern kom först med snö och slask, sedan med snö och kyla. Det blev sprättbark. Dagarna blev kortare och vår dagsnorm kröp ned avsevärt. Vi högg oss ned allt närmare ned mot Lillån och kojan, men här på de nedersta skiftena blev skogen risigare och skrovligare att barka.

Lindgren och Rune högg färdigt och for. Hjalmar tog på sig körarplats och slutade. Haldo, Edvard och jag blev kvar. Edvard och jag hade många dagsverken bakom oss nu, och det började allt kännas. Vi började längta efter dagar då vi inte behövde ut i mörkret varenda morgon och böka med sågen under granarna.

Efter ett sådant uppehåll skulle vi gärna börja om på en annan trakt. Men nu hoppades vi kunna göra ifrån oss denna vecka. Som vanligt axlade vi veckans proviantbörda på söndagskvällen, och gick i skymningen den sex kilometer långa sträckan till Näset från Storselet.

Edvard och jag hade kommit överens om att hugga ihop den här sista veckan, och sedan dela fifty-fifty. Förresten högg vi nu på samma skifte alla tre, skiftet närmast ån. Haldo hade lossat det från ån, och vi uppifrån. Vi skulle nu gnaga oss mot varandra. Sista veckan.

Det blev måndagskväll. Dagen hade varit kall, med barken som fastnitad. Vi turades om i arbetet, ena öften fällde och kvistade den ene till stockarna, och den andre barkade det som skulle barkas, och reste dem. Mörkret låg och ruvade tills fram mot halv niotiden, medan vi var ute vid sju. Lyckligtvis var det månsken på mornarna när det var klart.

Del 2

Halv elva – det led mot viltimmar på tisdagen då första malören inträffade. Edvard barkade och fällde, kapade och kvistade. Det gick inte riktigt bra. Hur vi än arbetade , hade vi svårt att hålla den dagsnorm som vi var för sig hållit oss tidigare på hösten. Vi överskred den knappast med mer än tio-femton bitar. Men barken sprutade i små flisor, och nästa lika ofta som barkspade tog, slant den. Det frestade ryggraden, dessa evinnerliga tomfäktningar. Skogen var kvistigare också. Nu behövde jag ett par tre stockar till, så skulle jag börja dra ihop. Mest barkande hade vi haft den öften, så Edvard hade det inte lättsamt. Där stod två lämpliga smågranar, som det såg ut att bli brännved av. Ett litet ytmurket enbitsvindfälle låg under snön. Alltid blir det en brännved av den, tänkte jag, och då behöver den inte barkas. Jag kapade av den i roten, mätte till längden med timmersvansen, och kapade av toppen. Högg av en del kvistar som anades under snön, slet och ryckte för att få loss biten från marken. Men den ville inte komma. Förtörnad och ilsket muttrande, högg jag mot kvisten under snön. På så sätt högg jag mot en kvist som inte fanns, det vassa yxhuvudet flög mot stöveln. Det sved till i foten bakom stortån. Jag hade inte tid att känna efter, inte så farligt. Ilsket ryckte jag upp biten med våld, och högg den färdigt. Fördömt också! Jag hade lust att svära, kanske gjorde jag det också. Skulle det klatras nu så! Jag fällde de två smågranarna, rörde på stortån och kände varmt blod klibba där yxan träffat. Edvard som barkat strax invid, hade inte märkt mitt missöde. Jag började dra ihop. Edvard började snart hjälpa till.

Värst vad det blödde, nu började blodet svalna också. Klibbigt, vått och dävet!

-Nu går vi och vilar!

Det var inte långt till kojan. Jag började leta mig mot den upptrampade stigen, tittade ned på stöveln och såg blod sippra upp genom hålet i den.

-         Har du huggit dig? frågade Edvard.

-         Jo, jag högg mig.

Vi ropade vila mot Haldo väst i backen. Vi gjorde upp eld i den redan utkylda kojan, kaffepannan ordnade om. Jag fyllde isvatten i handfatet och satte det på spisen. Tittade sedan i boxen på översta hyllan efter förbandsmateriel, men det fanns just inget kvar. En tidning breddes ut på golvet och jag drog av stöveln. Strumpfoten var genomdränkt och röd av blod. Och det fortsatte att blöda på tidningen. Men såret var litet, en centimeter brett där yxhörnet hade träffat.

-Inte så farligt, måste ha kapat den där blodådern, senan är alldeles oskadd, tyckte jag – bara jag haft något att binda om med.

Edvard hade en vit skjorta, visserligen lite använd, men den var vit i alla fall. Han började riva remsor ur ryggstycket.

Haldo kom från skogen och tittade på den blodiga tidningen.

-Hur bär ni er åt?

Snart hade jag ett prima bandage på foten och torra strumpor. Blodet torkades ur stöveln med papper. Stöveln ställdes sedan på ett par vedträn på spisen för att torka upp invändigt. Snart lagade vi mat i vanlig ordning. Viltimmen gick alltför fort. Edvard och haldo stack iväg igen.

-Gör dig ingen brådska nu, menade Edvard, det är ju i alla fall snart kväll igen.

Men en halvtimme senare, var jag med i huggarstriden igen, efter att ha lagat hålet i stöveln och dragit en extra strumpa utanpå för kylans skull.

Det gick ju bra den dagen, men nästa dah var jag halt. Lika kallt var det fortfarande, så jag behöll strumpan utanpå stöveln. Jag var rädd för köld i såret. Kallbrand och sådant.

Det värsta var nu att Edvard fick en släng av ”kammen”. Handlederna styvnade, svullnade lite och ömmade. Det var fläntbarkningen som rådde för sådana saker. När man får ”kammen” är vila bästa botemedlet, uppehåll från arbetet helt enkelt. Men här var det inte fråga om vila eller uppehåll ens för fem minuter under arbetsöften. Bara gno – vart träd som stupar är ett steg närmare slutet.


Del 3

Klockan ju på fredagsmorgonen var det beckmörkt och busväder. Ingen vettig människa gick till skogen den morgonen. Vi kunde inte se busvädret där vi ihopkurade mot den vinande östanvinden lämnade kojan. Vi bara kände det. Yrande snö svepte in från Hemmyren, och sprutade oss i ansiktet. Ingenting kunde hejda oss, inget väder åtminstone.

Det var bara att leta rätt på redskapen i snön och börja. Edvard och jag skulle just nu ta den sista myrknaggen i kanten mot Hemmyren. Det var min tur att fälla. Här hade vinden fritt spelrum, den kom jagande över myren i skydd av mörker, kastade kaskader av sprutande snö in mellan de fåtaliga risgranarna. Knagg efter knagg stupade och befriades från kvistar. Edvard kom efter och barkade med ömmande handleder. Tolv bitar hade jag fällt då det började att ljusna. Busväder, men skönt för varje träd som avverkades.

Jag hörde Edvard prata med Haldo, men var för långt på sidan för att höra vad det rörde sig om. Kanske hade Haldo huggit av yxskaftet.

-         Vad ville Haldo, frågade jag senare.

-         Han hade huggit sig.

-         Mycket?

-         Bra nog, under knäet. Han gick till kojan.

Vi hade inte ens tid att gå till kojan och se efter hur det hade tagit. Hade Haldo behövt hjälp hade han nog sagt det. Vi fortsatte!

När vi gick till kojan stod Haldos alla redskap prydligt uppstampade vid stigen. Då kunde det inte vara så bra ändå.

Haldo satt i kojan.

-         Hur bar du dig åt? Sa jag, glömsk av att jag själv gick omkring och haltade, efter ett missöde med yxan.

-         Granen spjälkade, det var precis då det började ljusna, sa Haldo. Jag slog med yxhammaren mot spjälan, då studsade yxan mot knäet.

-         Få se.

Haldo drog av stöveln, vek upp byxbenet och blottade knäet.

Ett långt styggt jack nedanför knäet.

-         Tog det i benet?

-         Ja, det är klart.

-         Har du rengjort med kloramin?

-         Jo.

Kloramin var det enda vi hade. Inga förband. Det såg illa ut. Inte kunde man…..

Det blev en lång tryckande tystnad. Alla tre visste vi, men ingen ville säga något.

-         Det har snöat så mycket också, sa Haldo slutligen.

-         Kan du gå till Storselet? Frågade jag.

-         Johodå, det var tokigt det här.

-         Men snön går nog till knäna nu.

Haldo trodde han skulle klara det.

-         Bäst att fara till doktorn i morgon bitti, tyckte jag.

-         Ja, då kan man få av Riksförsäkringen. Blir väl sjukskriven före jul nu.

-         Bäst att gå innan såret styvnar, värst innan du kommer till Forsmyren, sedan är det väl någon körväg.

-         Det går nog bra, tyckte Haldo.

Edvard och jag var nu åter ensamma. Vi skulle hugga till slut nu, även om maten tröt. Vi högg länge den kvällen.

Del 4

Nästa dag var det lördag, och vi hade ingen utsikt att hugga färdigt. Det var kallt som attan igen, skogen stod snöig av gårdagens oväder. Snön var rätt djup att vada i. Vi högg tills det blev mörkt, så måste vi leta ved. Ved måste vi ha.

Trötta pulsade vi i snön upp till grenen, för att söka rätt på en torrgran västpå, som Haldo hade talat om. Vi fann den inte. Det började bli svårt att finna ved i kojans omgivningar nu. Vi turades om att pulsa genom snön efter ån mot kojan. Vi försökte gräva efter bråte i snön vid kojan i stället.

Söndagen blev kallast. Vi ävlades med de sista granarna västpå backen. Luften var lyhörd. Vi hörde hundskall från Norrsjö, vilket vi inte lyckats göra förut. Det blev bara några risiga enbitsgranar kvar. Snart skulle den sista falla. Det var hopplöst att barka dessa vresiga granar. Edvard blev långt efter. Jag frös förskräckligt om fötterna. Kylan bet i fotsulorna, i tårna, omkring själva såret i min skadade fot. Såret hade artat sig väl, och var nu i det närmaste läkt, men det kunde inte vara bra så här. Tänk om kylan kom i såret. Jag sparkade stundtals förtvivlat med fötterna i snön, fick lite värme, rusade till nästa träd, högg det med rasande fart och började sparka igen. Gud sig förbarme! Ändå hade jag ett pappershölje mellan strumporna. När jag gluttade fram bakom kvistarna upptäckte jag att Edvard anfäktades av samma elände som jag.

Det blev kväll den dagen också, men då hade vi även barkat stockarna som hade lagts upp vid strandavlägget invid kojan. Kylan var bister frampå kvällskröken.

Hygget var klart, kampen var slut efter mycken svett och möda. Vi kände oss mer än belåtna den kvällen. Nu kunde körarna ta vid på efterjulsvintern.

Men vi hade en vedermöda kvar dagen efter.

Vi städade i kojan. Bar ut och tände på allt överflödigt skräp. En liten torrgran hade märkligt nog blivit kvar i skogen österom kojan. Den högg vi till ved och bar in i kojan. Ingen skulle behöva komma efter oss och finna kojan tom på ved. Vi hade Maltes pulka i kojan, och räknade med att kunna ta med oss en del saker i den, när vi nu tänkte oss hem.

Himlen var grå, och det var inte längre så kallt som dagarna innan. Vi var fullständigt insnöade nu. En person som inte känt till kojan skulle inte behöva åka stor runda omkring och ändå ge sig attan på att ingen människa fanns inom det varvet.

Vi tog in pulkan i kojan. Det var oföre, men något skulle vi ta med i alla fall. Vi lade ned sågar och yxor underst. Hur det nu gick till, frestades vi att lägga ned allt mer i pulkan. Den var så rymlig, att till slut hade vi stuvat ned allt vi hade, utom radion och våra ryggsäckar. Vi bar ut pulkan på kojbacken. Snart var vi resklara.

Knädjupt under snön hade vi känning av stigen vi trampat tidigare på hösten. Det syntes ingenting av Haldos spår från fredagen. En gick före med en ryggsäck på ryggen och en på magen och spårade. I den ena ryggsäcken var radion. Vi turades om.

Många hundra meter efter Hemmyrkanten hade vi inte stretat, förrän vi upptäckte vad vi egentligen inbillat oss att utföra. Pulkan var trög, gled inte det minsta och snön gav den inget fäste. Den släpade som en mjölsäck i snön och efterlämnade en djup ränna. Det var nästan omänskligt att dra den överlastade pulkan i detta före.

Svetten kröp fram på kroppen de korta stunderna vi turades om att dra. Något dylikt slit hade vi inte tänkt, eftersom vi inte hade provat pulkan förut, och nu vägrade vi att ge oss. Hade man tagit hin i båten så…

Det blev värre när vi lämnat Hemmyren och fick motlut mot brännan. Vi måste hjälpas åt, men det var svårt ändå. För att kunna dra måste vi ha ryggsäckarna på magen. Vi kunde inte gå i bredd på den smala snöstigen under snön. Den ene fick pulsa i djupsnön vid sidan, medan den andre höll stigen, eller så fick vi pulsa i djupsnön båda två med stigen mellan oss.  

Tyngre och tyngre gick pulkan, ibland stjälpte den. Tätt. Tätt måste vi vila, medan svetten ångade om oss. Sakta, sakta kom vi framåt medan vi släpade på kojlasset. Det blev en djup ränna i snön bakom oss, och sittplatser allt som oftast.

Tung och snöig stod skogen, inte ett spår korsade vår väg, inte en fågel i träden. Mörk förjulsvinter.

-         Nu vet man hur det är att vara häst ibland, tänkte vi.

Äntligen kommer vi upp från motluten och kommer så småningom in på Storselkörarnas timmervägar. Och därmed var denna sista huggarveckas vedermödor bakom oss.