På denna sida kommer historier från byn att berättas. Somliga humoristiska, somliga allvarliga och somliga bara en enkel historia.

Sommar i Hästgetarkojan

 

Del 1

Tankar och minnen från sommaren 1949. Fördes som dagbok, utan dagbokens angivande av dag, utan i en från samma gång, sporadisk, som följdsammandragen form.

Den andra juni satte Hjalmar och jag ned våra tunga packningar här ute på kojbacken vid den lilla hästgetarkojan vid Nymyren. Det hade gått fem timmar sedan vi lämnade hemmet, och vi hade avverkat blott en mil.

Vårt tempo var väl inte så forcerat. Vi hade stannat flera gånger efter vägen på grund av packningarnas tyngd.

Efter kaffe och prat hos farbror Salomon, efter en avstickare till Jon-Erskojan, för att hämta en del kokkärl som jag hade där sen vintern, och efter ytterligare ett flertal uppehåll var vi äntligen framme. Klockan var halv tre. Himlen var grå, hela våren hade varit regnig och grå. Men det ska vara ett tecken på ett ”storgoår”, säger de som begriper sånt.

I alla fall gjordes nu en eld upp på kojbacken, och kaffepannan letades fram, en burk köttkonserver öppnades och värmdes upp. Först skulle vi äta. Hjalmar skulle vända hem igen sedan. Han följde bara med som bärare. Medan kaffet kokade tittade jag in i kojan, ungefär 3 x 4 meter i fyrkant, med öppen spis i ena hörnet på gavelväggen, där dörren också var belägen. Mot motsatta väggen en mindre och en större brits, med en smal bit av golv mellan. Mellan britsarna innerst vid väggen några brädor som ett bord där Malte haft radion. På vardera långvägg ett fönster med fyra små rutor, ett fönsterbord, en väggbänk och några hyllor var hela inventariet. Här hade Malte i fjol huserat som hästgetare, i år var det min tur. Det fanns gott om råttlort här inne. Här skulle städas och fejas upp. Jag kände plötsligt en våldsam energi, det här var oprövat och nytt. Men först skulle jag äta. Kaffet hade nu kokat

Efteråt försvann Hjalmar inåt brännans hästvägar. Jag stökade ur säckarna, radade upp grunkorna utanför kojväggen, för att komma åt vad jag behövde. Mot knuten stod studsaren, där låg tio skott på väggbänken. Mer ved på elden, vatten i kokkärlen. Måtte det nu inte bli regn. Inne i kojan fanns det boss och gamla tidningar. De bars ut och tuttades på, på västra sidan om kojan. Råttlorten sopades ur hyllorna, nytt papper lades på, mina saker bars in och gavs sin bestämda plats.

Under tiden kom Hjalmar tillbaka, ställde i ordning en mugg saft vid källan och drack. Tog sin tomma ryggsäck och försvann in i holmen på Nymyren. Jag var nu ensam. Gick några svängar fram och tillbaka på kojvallen, där gröna strån spirat upp, där jorden inte var svarttrampad av hästhovar. Där låg min vedhög som Malte och jag fraktat fram på skarsnön i vår. Stängslet behövde nog repareras en hel del, jag skulle skära näver av björkarna och…. Det var en hel del jag skulle göra, men nu kokade vattnet. Det vara bara att sätta igång att skura, vilket inte tog så lång tid då golvytan inte var större än så. Några mattstumpar fanns kvar sedan i fjolsommar och de lades då på golvet. Men ved skulle också huggas. Jag småpysslade hela kvällen med litet av varje.

Jon-Erskojan, som idag ägs av Ingemar

Del 2

I spiselvrån gnydde elden, kaffepannan kokade ånyå det började smattra på nävertaket, men nu kunde det göra detsamma, jag hade mitt på det torra nu. Hjalmar var väl hemma för längesen. Jag kände mig nöjd och belåten, och nyfiken. Hur skulle denna sommar arta sig? Jag var ju här nu. Skulle det bli som jag föreställt mig, ett fritt och sorglöst vildmarksliv, en sommar i hästgetarskogen, eller skulle hästarna vara omöjliga att hålla reda på?

Skulle det bli för ensamt och trist? Det sista trodde jag inte så mycket på. Skogsvanan har jag gratis sen de allra tidigaste år, ensamheten har jag också prövat under de mest tryckande förhållanden. Kaffet dricks ur, jag går tillbaka till fjolsommaren.

En viss kväll i juli stod jag på udden mellan Frusenmyren och Gardamyrviken och slogs med myggen. Det var en vacker kväll, solen sken kvällsmilt över myrviken, belyste skogskonturer mot det flacka Granberget, mot hästgetarlåten. Där framlevde Malte sina sommardagar. Såna här varma sommardagar stod nog hästarna vid rökarna vid kojvallen, tänkte jag. Där strövade Malte omkring sina hästar om dagarna. Och jag. Högg timmer i stekheta, myggpinade dagar. Jag och pappa. En vecka – midsommarveckan, hade jag varit mol ensam. Högg till och med halva midsommar aftonen. Hett, kådigt och tunghuggen skog. Gav mig inte ens tid att hälsa på Malte, högg mina åtta, nio effektiva arbetstimmar utan ”femminutare”. Det kändes på kvällarna efter såna dagar, torr i halsen, trots att man druckit massor med vatten, tung i lemmarna. Sommarhuggning är ett litet helvete.

Massaresen ser nog svala och fina ut, nybarkade och väl resta. Men de har kostat mycken svett – svett i ansiktet, i ögonen – svett över hela kroppen. Kåda i händerna, kåda på kläderna! Svett, kåda och mygg. Nu hade jag ivrat genom brännan, mellan myrarna för att leta ”tjukor” mot myggen och kom så ytterst på udden. Såg blånaden i den sena kvällen, och en stark intensiv längtan föddes. Nästa sommar ska jag bo där borta, nästa sommar ska jag prova på hästgetningen. Nästa sommar skulle jag inte hugga timmer och jag önskade inte heller Malte detta helvete jag nu hade. När man hugger hela vintrarna skall det vara lättare knog och sysselsättning under sommaren.

Visst tycker man om timmerskogen på höstarna och vintrarna – men ack på sommaren, den korta sommaren. I såna tankar stod jag där ute på udden, halvvägs mellan bygd och hästgetarskog – och ansade min längtan. Längtan är ett förunderligt ting, den har en säregen förmåga att alltid springa före oss genom tiden, ibland långt borta, ibland helt nära, det kanske finns stunder då vi tror att vi nått den – blott för att ändå finna att den kilat iväg framför oss.

Nu har den emellertid fått mig hit, och jag är just nu ganska nöjd för tillfället och kommer nog troligt att trivas i min självvalda miljö. Jag har en besvärlig vinter bakom mig – en Hålmyrbergsvinter. Timmerfolk brukar tala om snö när det pratas om avverkningar i Hålmyrberget. Jag delar deras uppfattning, har upplevt tre sådana vintrar – två i ränn nu. Den sista nu var jag absolut ensam och isolerad i den mörka kojan vid Jon-Ersmyren. Brosslade sommar och hösthugget. Köraren bodde nere vid ån. Men de dagarna har nu i alla fall gått nu och jag ska inte klaga. Jag har i alla fall fått uppleva dem, jag tänkte förresten inte på min isolering så mycket – hade fullt knog ändå. Hade också tillfälle och ro att överväga saker och ting.

Men elden har tystnat nu – några trän till så ----

Jag fortsätter att grunna. Den här första kvällen på sommarbetet. Jag har nog kommit lite för tidigt, men jag kunde inte vänta längre, ingen släpper väl några hästar ännu. Men det kan ju vara bra, så hinner man se sig omkring lite här på låten. Bortöver Granberget här, är man inte så värst välorienterad. Trakterna i väster och norr har man däremot korsat härs och tvärs – tvärs och härs – otaliga gånger.

Och så växer idén upp, att jag ska skriva ned vad jag kommer på och upplever här nu i sommar. En sorts dagbok, men inte med angivande av dag för dag, små händelser och iakttagelser som de kommer. Det kommer att bli en sporadisk dagbok – men ändå följdsammandragen. Säkert kommer det att bli många stunder till övers, som kunde bli svåra att fylla ut annars. Det kommer nog också att roa mig, och förjaga ensamhetskänslan om den någon gång dyker upp. Om det jag skriver någonsin kommer att läsas v någon annan vet jag inte – men hur som helst flyter det absoluta nuet ut från min penna, och i fortsättningen kommer jag att försöka fånga den sommar som kommer.

Del 3

Stängslet runt kojan är färdigt. Stolparna nedslagna i den hårda jorden, ihopbundna med vidjor, stöttade med stora stenar nedtill. Slanor av björkstammar burna ur skogen. Jag såg på mitt verk och fann att det borde hålla när hästarna frampå sommaren skulle tränga sig på i sin salthunger. En halv dag tog det. Tid att äta när det var färdigt.

Himmelen var intensivt grå, fuktiga enstaka droppar kom ner ibland. Det skulle nog bli regn framåt aftonsidan. Medan jag åt tittade jag kring väggarna. Malte hade boaserat en och en halv vägg med uppspikade näverflak i lagom höjd. Jag ska minsann boasera runt. Jag ska tapetsera med gamla tidningar också någon gång, i taket och på väggarna ovanför boaseringen. Jag skall det och det.

Efter vilan gick jag så upp i brännan för att skära näver. Nu hade det börjat dugga och sila så smått, dimman låg över Nymyren. Jag behövde inte gå så långt, här är björk överallt, hektar, kvadratkilometer, med björk. Jag valde ut goda stammar, men björken löper inte ännu. Flakorna förstördes till att börja med. Jag tänkte på allt som nävret används till i gamla tider, vilken stor roll det spelat. Till taktäckningsmedel, till kontar och skor, askar, nätflöten, tallrikar och mycket annat. Nu har nävret inte så stor betydelse längre.

Det klämtade till svagt mot den halvannan kilometer bort belägna kalbrännan, huvudsamlingspunkten för hästarna. Säker kunde jag inte vara på ljudet, långt borta gol en gök, ibland klämtar det som en skälla. Bäst jag gick där mellan björkarna sprang en tjäderhöna bort med släpande vingar. Där fanns ett reda invid några enbuskar –sju ägg – sju nya tjäderfåglar som ska picka bär till vintern. Om allt går väl – det finns så mycket räv just nu.

Jag flyttade bort en bit från boet och fortsatte med mitt näver. Min långa kniv skar bra, den är vass och av längsta sort man tillverkat i Mora. Ibland följde basten med och den vita stammen lyste igenom. Där ann saven, livssaften, söt och god. Saven flödar, fågeln ordnar sitt rede. Det är vår i alla fall, fast det är grått mest för jämnan. Nu hördes skälljud igen, tydligt och klart. Har Höglandsborna ändå släppt några hästar, eller har Rissléns flyttat till fäboden, som ligger två kilometer bort i myrarna från min koja? Det ska jag väl undersöka i morgon, tänkte jag. Det började regna nu allt för mycket och jag gick till kojan för att spika upp det näver jag fått.


Karl-Erik på Sorella och Hjalmar bakom
Pelle Berg, eller hans rätta namn Per Jakob Forsmark.

Del 4

Idag på morgonen undersökte jag saken, bara för att finna kor, får och getter. Risslénarna hade flyttat till fäboden. Men när jag kom tillbaka stod tre hästar bundna vid kojstängslet. Jag antecknade de dem, och ägarnas namn i en liten anteckningsbok som jag skulle ha som rulla. Hästarna släpptes lösa. De gjorde några ystra språng och försvann bortåt stigarna mot kalbrännan. När karlarna skulle gå var jag redo att följa dem, men då kom Per Jakob med en häst hemifrån. Han såg inte precis glad ut just då – han var plaskvåt om båda fötterna.

-         Hon sprang till när jag skulle le’ na över Hundsjöbäcken, å de va så mycke vatten.

Han band fast henne vid en stolpe i stängslet. Höglandspojkarna tittade på henne, följde hennes mjuka konturer med ögonen.

-         Fyra år, säger jag, äkta nordsvensk.

-         Ett litet vackert kräk, säger den ene.

Och visst är hon vacker. Svart, det enda vita är ett litet stjärnämne i pannan. Nu tuggade hon betslet och såg tryggt på oss mellan mantestarna.

Jag lade på elden, ställde i ordning kaffepannan, sa åt Per Jakob att passa den och sedan dricka. Och så kunde ju han torka sina strumpor. Jag skulle leda bort märren nu med detsamma.

Jag löste tömmen.

-         Kom nu, Sorella

Och hon trippar mjukt bakom mig. Till en början – sedan går hon upp vid sidan, och till slut springer hon några ystra rundor runt omkring i ändan av tömmen. Jag får svårt att hålla styr på henne när vi närmar oss de andra. När hon släpps, travar hon iväg så manen fladdrar. Ögonfröjd.

Stannade en stund hos hästarna sen Höglandspojkarna gått. Detta är alltså början till min flock. Två stora vallacker av blandras, en fux och en brun. En mindre vallack, brun och med något slokande öron – ser ut att vara nordsvensk. Så en märr – Sorella. Den stora bruna heter Trucken, hörde jag. De två andra ännu namnlösa. Fyra hästar. Jag står där, försöker anlägga en kännarmin, trots min föga respektingivande hästkännedom. Men jag ska väl studera dem något i sommar.

I kojan sitter veteranen, och torkar strumpor. Måste höra vad han har att säga. Jag skriver veteranen, därför att han har getat fyra somrar här och väl säkrat en hel del erfarenheter att dela med sig av.