På denna sida kommer historier från byn att berättas. Somliga humoristiska, somliga allvarliga och somliga bara en enkel historia.

Tredje gången otur

Tore och jag satt vid en muntert sprakande eld och njöt av tillvaron en kväll i slutet av maj månad. Invid oss porlade Handsksjöbäcken våryster genom svackan. Bara ett par hundra meter ovanför oss hade den lämnat Handsksjön. Hungriga var vi inte, men här hade vi hittat en svacka i lä, och det är alltid gott för vandraren att sitta vid en eld, känna värmen från lågorna, höra kaffepannan puttra och känna doften av det bruna fluidum som slås i kopparna. Och småretas med varandra om det passar.

Vi njöt av tillvaron för tillfället. Det blåste rätt så kraftigt, men här i svackan var det lugnt. På Stor-Rajan hade vi haft det svårt i motvinden, stora vågor som vi trotsat men slutligen kämpat oss fram till Handsksjölänningen, där stigen bär uppför mot Handsksjön. Dessförinnan hade vi emellertid gjort en avstickare in i Sörviken till kojan där huggarna precis höll på att kvälla. Där hade vi fått te och hämtat flera nät, ty vårt mål var Småsjöarna, där vi skulle fiska. Nu satt vi här och tänkte på fiskelycka, åt och drack kaffe. Någon särskild brådska ansåg vi oss inte ha, fastän kvällen var liden. Snart skulle vi väl få ut näten, sjöarna är inte stora att ro runt.

Eftersom det var så tidigt på våren skulle vi nog lyckas, för den som är först på Småsjöarna, han skulle nog lyckas, ansåg Tore. Det visste jag också, att man brukar säga så, men själv hade jag bara varit två gånger på Småsjöarna för att fiska och haft genuin otur, men otur kan brytas.

Jag hade varit med om översvämning två gånger, den ena gången så kraftig att vi höll på att mista näten. Det kände också Tore till, för han var med. Annars brukar jag och bröderna i regel fiska i sjöarna längre ned efter Lillån, Abborrsjön, Storsjön och Grundsjön. Särskilt i Storsjön hade vi tagit många kaggar abborre, och en och annan vacker öring också. I Småsjöarna fanns det bara öring, ”vackerfisk” som vi säger. Nu skulle vi alltså ta vackerfisk.

Om vi nu vetat hur det skulle arta sig för oss den här fisketuren hade vi kanske vänt om, men sånt som händer i framtiden har man ingen aning om och tur är det. Därför bröt vi upp med friskt mod när vi filiosoferat färdigt vid elden.

En och annan snödriva låg kvar i svackorna, blåsten strök över trädtopparna, men det såg ut att mojna mot natten. Efter en knapp timme var vi framme vid stranden vi den övre sjön. På andra sidan ligger kojan, det är inte långt över. För femton-tjugo år sedan avverkade man varje vinter uppefter Lillå-draget, och då var kojan avmätarstuga. Avmätarna eller apterarna hade särskilda stugor då, och ansågs som finare folk. Numera får de nog bo under samma tak som de övriga skogsarbetarna, men vanligast är att huggarna apterar timret själv. Stugan är invändigt tapetserad med gamla tidningar och blad ur kataloger från trettiotalet, varför man ibland sträcker halsarna ur led för att läsa och titta på bilderna där inne. Där på andra sidan uppe i backarna, skulle båten ligga under en gran.

Det var nu våra svårigheter började, fast vi inte tog dem som svårigheter från början. Det gällde att komma över Lillån som ovan sjön går i två grenar runt en kilometerlång holme. Det första fåran var lätt nog att komma över. Jag tog loss min yxa ur packningen och högg ned en björk som ramlade över den smala fåran. Det var bara att gå över, och snart stod vi vid den stora fåran. Den är inte så bred och under lågvatten kan man gå över på flera olika ställen, men nu var den strid av vårvatten även om den på något ställe inte var så djup. Nog skulle vi väl i alla fall komma över. Vi gick några gånger längs stranden för att komma underfund med bästa platsen att vada över. Vi fann ett ställe där vi nästan såg botten över ån, här skulle det nog gå. Men vi skulle säkert bli våta. Det kanske fanns något bättre sätt att komma över. Tänk om vi kunde fälla ett träd över ån. Vi lämnade bördorna nederst på holmen. De kunde vi nog ro efter sedan vi hämtat båten. Med endast yxan följde vi stranden på holmen uppför ån tittande efter träd som stod nära åkanten och kunde räcka över. Men vi kom snart underfund med att träden var kortvuxna här och skulle inte nå över trots Lillåns på många ställen ringa bredd. Vi följde den långa holmen till slutet, gick över lillfåran och fortsatte en bra bit längre upp.  Men nej, ån blev styggare och träden fortfarande korta. På ett ställe högg vi några stora björkar, men de räckte inte över. De slets obarmhärtigt med av strömmen och blev liggande längs samma strand som de fällts ifrån, med strömmen slitande i kvistarna. Vi fick gå tillbaka till utgångsläget. Solen hade försvunnit bak närmaste skogskam i väster, vinden hade mojnat och vattnet låg blankt och stilla på sjön. Lillån brusade och gnolade sin vårliga visa.

Vi gjorde några halvtama försök på flera ställen, innan vi äntligen beslöt oss för det ställe som vi utsett som mest möjligt. Nu måste vi över. Tore hade dragit på sig sina anorakbyxor av vattentätt vindtyg och snört åt benen hårt över stövlarna. Detsamma hade jag gjort med mina tunna amerikanska djungelbyxor. Det kanske fanns en möjlighet att vattnet kanske inte skulle hinna sila in. Varsin kraftig spak hade vi att stödja på. Tore var redan ute en tredjedel av åns bredd, vattnet gick över knäna på honom, och pressade hårt på. Strömmen såg ut att vara stark. Han famlade och kände sig för med både fötterna och spaken, hur botten låg under strömvirvlarna. Jag stod ännu bara någon meter från stranden, resignerad och ansåg det hela hopplöst. Ett par timmar hade vi minst hållit på nu för att komma över. Andra stranden låg så retfullt nära, kanske tjugo meter. Djupt var det inte heller. Jag undrade vad Karlsönerna egentligen tänkt på då de lämnade båten på andra sidan, de borde ha tänkt på vårfloden. Men då var det höst och lågvatten och Lillåns mummel blygare än nu. Och Tore och jag hade inte ens räknat ut det här i förväg. Tore kom plötsligt upp ur vattnet ojande av alla krafter. Han slängde spaken, rev upp snörena över stövlarna och lät vattnet rinna ur dem, en efter en, eftersom han lyfte upp benen och lutade sig framåt. ”Fy fasingen-benen tjälar, strömmen är för stark, bottnen för hal”

Det var mycket på en gång. Jag såg över till andra stranden. Så nära. Mina livsandar vaknade upp. Nog var det väl konstigt ändå.

”Det är omöjligt” sa Tore. Nyss hade han varit så beslutsam, och nu var han färdig att ge upp.

Jag stödde mig på spaken och vadade ut. Vattnet steg till knäna på en gång, men jag var ännu torr innanför stövlar och byxor. Strömmens styrka var hårdare än man kunde tro, bottenstenarna var hala. Att stå upprätt gick väl an, men tänk om man rycktes omkull. Naturligtvis skulle chanserna vara stora att kravla iland, men vilken skjuts man skulle få dessförinnan. Ännu några steg framåt. Så kom vattnet silande in i stövlarna uppefter byxbenen. Iskallt vårvatten, trängande in i märgen. Några vaggande ögonblick blev jag stående, vägande för och emot, sen kom jag fort iland igen. Vi högg våra bördor och sprang inåt holmen mot sjökanten till, där vi någon gång tidigare sett ett gammalt slåtterläger under en risig gran.

Vi rev loss den fnösktorra starren från liggplatsen, bar ut den i öppningen och tände på. Toort ris och allt annat löst och torrt, som vi fort kunde komma åt lades på elden, som snart tog sig och i en skur av gnistor steg mot den ljusa natthimlen. Skor och kläder av, allt utom skjortan.

Kläderna vreds ur, hängdes på spett så nära elden vi tordes, och när vi blivit någorlunda varma, satte vi på kaffepannan. Det var midnatt och våra nät låg fortfarande i våra packningar. Vi åt, drack kaffe, vände då och då på våra kläder och matade elden. Tiden gick medan ångan rök ur våra byxor, kalsonger, strumpor och stövlar.

”Hur ska vi komma över?”

”Vi måste bygga en flotte.”

”Då måste vi ha spik, för att få stockarna att hålla ihop.” Tore grävde i fickan på ryggsäckslocket. Några krokiga spikar blev resultatet. Slutligen hade vi fått ihop åtta små spikar, somliga vridna och krokiga. Med dem och yxan skulle vi bygga en flotte.

Kläderna blev torra så småningom, så torra att vi kunde ta dem på oss, även om de kändes lite dävna. Det var svårt att finna virke till flotten. Vi måste ha torra granar. Några torra risiga vindfällen fann vi, de var inte stora, samt några små slanor och en halvmurken stock vid stranden. Vi lade ihop virket på vattnet, högg till två tvärslåar, och spikade ihop så gott vi kunde.

Så kom ögonblicket då vi skulle pröva den. Underligt nog bar den oss båda fast det var knappt. Några onödiga rörelser fick vi inte bekosta oss, vi måste tänka på att flotten inte skulle åka isär. Vi följde stranden stakande oss fram med långa störar. Det gick bra över strömfåran och snart var vi över. Tänk om vi hade gjort detta från början, då hade vi legat och sovit i allsköns ro. Flotten drogs upp vid kojan, upp i backarna efter båten och sedan ut med näten. Det började bli morgon. Klockan var fem när allt var klart. Fem på morgonen. Vi fick sova på dagen och vittja när kvällen kom igen och sedan låta näten ligga kvar. Men vi sov dåligt den dagen. Ved hade vi gott om, vi hade flotten ute på kojbacken, men det gick inte få någon vidare värme. Frusenheten satt kvar i märgen. Ute började det blåsa igen, och det blåste snålt, himlen var gråmulen, en och annan frusen snöflinga revs ned ur molnen. På kvällen vittjade vi näten i kallblåsten, med regnkläderna på och ändå var det kallt. Dåligt med fisk dessutom.

Så gick en natt, och iskylan satt envist kvar i våra lemmar där vi låg på våra britsar i kojan. Röken slog in emellanåt. Nästa morgon var det samma blåsväder och gråkallt. Fiskelyckan var dålig. Då packade vi ihop våra tillhörigheter, lämnade båt och nät på ett ställe i skogen en bra bit från vattnet, axlade våra bördor som inte var så förskräckligt tunga, nu sedan vi lämnat näten och knappast fått någon fisk. Så vände vi Småsjöarna ryggen medan vinden ylade i träden.

På Stor-raja skulle vi i alla fall segla. Vi hade medvind. Ett segel fixade vi av Tores färggranna indianfilt. Den måste hållas i rätt läge av den ene, medan den andre rodde och styrde. Några yviga granbuskar i båtstammen. Som en stolt svan skulle vi segla in vid gårdarna i raja burna av västanvinden. Sakta lade vi ut från Handsksjölänningen, för att längre ut komma i bra vind.

Just som vi höll på att få vind i seglet märkte jag att kikaren var borta. Det var Maltes kikare. Jag hade glömt den vid stranden, för där hade jag haft den uppe och kikat på Björnberget. Seglet monterades ned och vi rodde tillbaka i motvinden. Kikaren fanns inte på land. Jag blev bekymrad. Åter en malör. Då fick jag syn på fodralet i båten. Där låg kikaren i vattnet under stamskottet.

Snart var vi ute igen, vinden andades i seglet, och båten plöjde framåt ibland, ibland krånglade det. Vi skymtade första gården i Rajastrand, som kom närmare och närmare. Snart var vi vid Jonas-Nilsudden, där västanvinden alltid gör de största vågorna. På uppvägen hade vi haft ett riktigt sjå att i den hårda motvinden pressa oss upp här. Men nu hade vi medvind, här skulle vi ta fart och skjuta fram bakom udden som ett vikingaskepp. Vinden slog till i filten, Tore rodde och jag skötte seglet. Jo, jädrar anfäkta, på mitten av udden slets seglet omkull, båten lade sig på tvären. Svårt var det att få ordning på seglet när små naggande ilskna gråvindar kom ridande på vågorna och slet och ryckte. Det stolta skeppets saga var slut, nu var det mer likt en vingskjuten kråka som kom drivande runt udden i synhåll för gårdarna i Rajastrand, där vi sakta lade i land. Där stod Gösta och väntade med ett förmaningens ord på läpparna. Han hade varnat oss för Stor-Raja när vi for, för det blåste för hårt hade han sagt. Men hade han varit i Tores eller mitt ställe hade han säkert tagit varningen lika litet ad notum.