På denna sida kommer historier från byn att berättas. Somliga humoristiska, somliga allvarliga och somliga bara en enkel historia.

Sista veckan

Del 1

 

Det var precis i novembers sista och decembers första dagar. Sista veckan på Näshugget – en vecka full av påfrestningar. Det kanske behövs lite förhandsorientering.

Vi började hugga i slutet av augusti, Haldo, Edvard och jag. Vi hade bra skog och ganska bra betalt också. Hemmyrremmorna var kalstämplade. Träden stod som ljus, raka med långa smäckra stammar, på de första skiftena uppifrån. Och vi hade betalt per löpfot. Hjalmar skulle hjälpa oss, bara han slutat höstgetningen. Men det blev inte av, för istället for han och Haldo åstad för att slita lika ont och tjäna hälften på Skånes leriga betfält. Edvard och jag blev ensamma, bodde några veckor på tu man hand i kojan, och högg oss rent fördärvade, bara för att skogen var allt för bra.

På var sitt skifte svettades vi i tretimmars-öfter, med långa svajande löpfotsgranar. Sågtimmer och brännved slapp vi rundbarka, men hade ändå lika betalt för löpfot. Det lättade ibland om man fick en sågstock, eller fick göra brännved av en halvsjuk tjurgran. Ibland kunde vi finna enstaka kvarglömda stockar sedan vinteravverkningen, fem år tidigare. De dugde ännu till brännved, och somliga till massaved. Det var bara att märka om dem, mäta upp och så hade man en stock nästan gratis, utan alltför betungande arbete. Vi kallade sådana för ”snällpissare”. För det mesta gällde det att barka långa tjugo till tjugosjufotingar. Vi tog ut alla löpfot som kunde tas ur toppen, då vi var måna om välgjort arbete, välresta, prydligt upplagda res, utan att därför ödsla med energi i onödan.

Mesta möjliga arbete med minsta möjliga energi, kan man säga. Ja, så där tänkte vi inte förstås, det gick av sig självt. Vi nyttjade ändå upp massor av energi. Det var vrångt och svårhugget i de tvära remsniporna mot myren, svårt att få resen att ligga. Men på flaten ovanför, gud vad skog! Alla större, risiga och sjuka granar hade gallrats bort vid vinteravverkningen tidigare.

Det var rena sovelhygget. Vi höll en hög dagsnorm. Höstdagar gick, det glesnade, blev kalt undan för undan uppe i remmen. Men i stället växte resarnas antal, gulvitt glänsande. Idoga dagar, tunga dagar, men också rentav härliga dagar, åtminstone så här efteråt.

Så kom Lindgren och Rune till kojan. De fick två skiften av de tio. Vecka lades till vecka, vi ville gärna få det mesta hugget innan det blev alltför mycket sprättbark. Det gick ju bra medan barken var mjuk.

Efter sex veckor kom Haldo och Hjalmar tillbaka, belåtna på den regniga Skånska lervällingen.

Det dröjde länge innan snön kom, vilket bara var till fördel. Men vintern kom först med snö och slask, sedan med snö och kyla. Det blev sprättbark. Dagarna blev kortare och vår dagsnorm kröp ned avsevärt. Vi högg oss ned allt närmare ned mot Lillån och kojan, men här på de nedersta skiftena blev skogen risigare och skrovligare att barka.

Lindgren och Rune högg färdigt och for. Hjalmar tog på sig körarplats och slutade. Haldo, Edvard och jag blev kvar. Edvard och jag hade många dagsverken bakom oss nu, och det började allt kännas. Vi började längta efter dagar då vi inte behövde ut i mörkret varenda morgon och böka med sågen under granarna.

Efter ett sådant uppehåll skulle vi gärna börja om på en annan trakt. Men nu hoppades vi kunna göra ifrån oss denna vecka. Som vanligt axlade vi veckans proviantbörda på söndagskvällen, och gick i skymningen den sex kilometer långa sträckan till Näset från Storselet.

Edvard och jag hade kommit överens om att hugga ihop den här sista veckan, och sedan dela fifty-fifty. Förresten högg vi nu på samma skifte alla tre, skiftet närmast ån. Haldo hade lossat det från ån, och vi uppifrån. Vi skulle nu gnaga oss mot varandra. Sista veckan.

Det blev måndagskväll. Dagen hade varit kall, med barken som fastnitad. Vi turades om i arbetet, ena öften fällde och kvistade den ene till stockarna, och den andre barkade det som skulle barkas, och reste dem. Mörkret låg och ruvade tills fram mot halv niotiden, medan vi var ute vid sju. Lyckligtvis var det månsken på mornarna när det var klart.